Krönika, Dagens Industri
Weekend 18 december
Krönika
Jan Gradvall
Denna vecka återförenar Johnny Rotten det band som förändrade den moderna populärmusiken. Och det är inte Sex Pistols.
I kväll spelar Johnny Rottens andra grupp, Public Image Ltd, i Glasgow.
Från och med måndag spelar därefter Public Image Ltd tre kvällar i London. Jag sparkar mig själv under skrivbordet för att jag inte kan vara där.
Denna vecka återutges dessutom bandets ”Metal box” på vinyl, ett album från 1979 som 30 år senare framstår som vinylerans främsta konstverk vid sidan av Velvet Undergrounds bananalbum. Om jag bara får ta med mig ett album till den där berömda öde ön så väljer jag ”Metal box” på vinyl.
Sex Pistols var ett revolutionerande band på alla sätt. Om inte Sex Pistols öppnat dörren för ”do it yourself”-rörelsen hade jag själv inte blivit journalist.
Men rent musikaliskt spelade Sex Pistols tämligen traditionell, gitarrbaserad treackordsrock i Chuck Berrys fotspår. När jag och mina vänner 14 år gamla hörde Sex Pistols första singlar, så gillade vi dem instinktivt för att det lät som finska raggarkungarna Hurriganes, fast ännu snabbare.
Som musikjournalisten Simon Reynolds påpekar i sin bok ”Rip it up and start again: Postpunk 1978-1984”, var det i stället vågen efter punken, den så kallade postpunken, som själva musiken blev lika banbrytande som punkens attityd och idéer hade varit.
I en intervju i The Guardian berättade Johnny Rotten nyligen att han blev sårad när Sex Pistols sorterades in i ett punkfack. Han kände sig i stället mer besläktad med mer experimentella band som Raincoats och tyska Can.
Detta blev uppenbart när Sex Pistols upplöstes och Johnny Rotten omedelbart efter startade Public Image Ltd. Debutsingeln, som hette ”Public Image”, var direkt adresserad till alla Sex Pistols-kopior: ”You never listen to a word that I said/ You only seen me/ For the clothes that I wear”.
Public Image Ltd deklarerade sedan att man inte var ett band i traditionell mening, utan ett kommunikationsföretag där skivorna bara var en av många aktiviteter. (Jämför med utvecklingen för moderna reklambyråer, exempelvis Mother.) För att visa att de var seriösa med denna ambition rekryterade de två icke-musiker som medlemmar, en ekonom och en videomakare. De förkortade även namnet till en företagslogotype, PiL.
På andra albumet, ”Metal box”, tog PiL farväl av rocken och meddelade att man nu var ”dance band”, en term som ingen annan använde 1979. När Massive Attack debuterade på 1990-talet var de mycket influerade av ”Metal box”
PiL sade också att de älskade disco, ett förbjudet ord på den tiden i rockvärlden. Inspirerade av sina två favoritgenrer, disco och dubreggae, var de tolv låtarna på ”Metal box” utspridda på tre maxisinglar med 45-varshastighet, allt för att maximalt lyfta fram basen i musiken.
Själva förpackningen var en cirkelformad plåtask av samma sort som användes vid filmförvaring.
Låtarna innehöll inte några traditionella popharmonier. PiL spenderade hundratals timmar vid mixerbordet för att, precis som i dubreggae, låta atmosfären bli mer dominerande än melodierna.
Inte heller Rottens extrema röst eller hans texter liknade något annat. På maxisingeln ”Death disco”, en låt som på ”Metal box” är omdöpt till ”Swan lake”, bearbetar han sin mammas död.
Sammantaget ledde detta till ett album som även i dag – när vi nu strax går in i 10-talet – framstår som en vision av framtiden.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”I love you, man”. En amerikansk uppföljare till Killinggängets ”Ben & Gunnar.” Smärtsamt vackert och roligt om manlig vänskap. Och slutligen fattar jag vurmen för Rush.
JULLÅT
Pet Shop Boys, ”Pet Shop Christmas”. Alla nya julskivor i år har varit förfärliga – utom den här EP:n. Precis som Darin tolkar Pet Shop Boys även Coldplays ”Viva la vida”.
BRÄDSPEL
”The Great Penguin Bookchase Game”. Butiken Papercut i Stockholm har tagit in ”världens första brädspel om böcker”. Lika snyggt formgivet som Penguins pocketböcker.
+
BONUS NR 1:
Hur modernt blir 10-talet? Man får sig en tankeställare när man inser att 2010 kommer att inledas med – pubrock. Men å andra sidan kan man säga att pubrock alltid är modernt, just genom att vara så konsekvent omodernt.
Den 2 februari är det biopremiär i England för Julien Temples länge omtalade dokumentär Dr Feelgood, bandet som enligt den ledande pubrockhistorikern Will Birch ”gav Sex Pistols en infrastruktur”. Dr Feelgood beredde vägen för punken genom att låta musiken komma till publiken i stället för tvärtom. Därav att genren fick namnet pubrock.
Men redan den 8 januari är det engelsk filmpremiär för en spelfilm om en annan pubrocklegend, Ian Dury, känd från först pubrockbandet Kilburn & The High Roads och därefter Ian Dury & the Blockheads.
Filmen har fått titeln ”Sex & Drugs & Rock & Roll” efter Ian Durys näst största hitlåt. (”Hit me with your rhythm stick” hade kanske inte varit en lika bra filmtitel.) Ian Dury spelas i filmen av Andy Serkis, mest känd för att ha spelat Gollum i ”Sagan om ringen”-filmerna.
Den polioskadade Ian Dury (1942-2000) kunde också framstå närmast som en Gollum-figur på scenen.
Förutom att Andy Serkis återgår till rollen som ”Gollum” i de två delarna av ”The Hobbit”, som får premiär 2011 respektive 2012, spelar han Kapten Haddock i Steven Spielberg och Peter Jacksons filmatisering av ”Enhörningens hemlighet” 2011.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Fråga: I vilket svenskt tv-program hör man den hippaste musiken just nu? Svar: ”Ullared”.
Varje gång vi får se Morgan jobba på lagret ljudläggs de scenerna med låten ”Yegelle Tezeta” av Mulatu Astatke, en fantastiskt svängig och Morgan-vemodig jazzlåt inspelad i Etiopien 1971.
Ljudläggaren till ”Ullared” har förmodligen hämtat låten från soundtracket till Jim Jarmusch film ”Broken flowers”. Jim Jarmusch hade i sin tur hämtad den från samlingsskivan ”Etiopiques Volume 4”.
Denna serie samlingar med briljant etiopisk jazz och soul från 1960- och 1970-talet har blivit så populär att man nu är uppe i 23 volymer.
Tv-serien ”Ullared” har även överraskat med låtar av Detektivbyrån, bob hund och inte minst ett av spåren från Devo-legenden Mark Mothersbaughs soundtrack till Wes Andersons film ”The life aquatic with Steve Zissou”.
Ingen av de här skivorna går förmodligen att köpa på Ullared.
Jan Gradvall