Krönika, Dagens Industri

Weekend 11 december

Krönika

Jan Gradvall

Årets två största nöjeshändelser? Den ena är förstås Michael Jacksons död. Eller snarare: Michael Jacksons död, begravning och musikaliska återuppståndelse. Soundtracket till 2009 blev en megamix med Michael Jacksons alla hitlåtar.

Den andra är Lady Gagas genombrott. Under försommaren dunkades Lady Gaga-låtar ut från minst vartannat svenskt studentlastbilsflak. När Lady Gaga sedan hon kom till Sverige i början av augusti slog hon publikrekord både i Östersund och Stockholm.

Att en 23-årig albumdebutant lockade större publik till Gröna Lund än någon artist gjort sedan Bob Marley 1980 är en sensation. En nyhet som borde resulterat i löpsedlar.

Att denna historiska konsert dock ledde till notiser snarare än löpsedlar har sin förklaring i en utveckling som pågått under hela 00-talet: denna nöjeshändelse var ingenting som media planerat för i förväg

Under 00-talet har svensk media gått från att bevaka underhållning till att bli medproducent av underhållning.

Att en kvällstidning gör en löpsedel på till exempel ”Robinson” har ingenting att göra med tittarnas reaktioner på programmet. Detta beslut tas nämligen av redaktionen redan innan programmet har sänts.

Detta nära samarbete mellan kvällstidningar och tv-kanaler är unikt för Sverige. I USA och England gör dagstidningar inte löpsedlar eller förstasidor av händelser i program som bandats flera månader tidigare.

Att man på detta sätt numera i förväg planerar för morgondagens ”nyheter” i nöjesvärlden får flera konsekvenser. Dels kan man ifrågasätta om tv-program som har så låga tittarsiffror som en miljon tittare verkligen är ett bra sätt att sälja lösnummer. Åtta miljoner svenskar har ju därmed redan aviserat att de inte följer ”Robinson”.

Men framförallt får det konsekvensen att det uppstår två olika verkligheter. En verklighet i media. Och en annan verklighet på gatan.

Ett annat exempel på glappet mellan dessa två verkligheter är Lorentz & M. Sakarias.

Sony är ett av världens två största skivbolag. Men alla världsartister på Sony har under året, månad efter månad, fått stryk av två unga svenska rappare – Lorentz & M. Sakarias.

Spotify offentliggör inte statistik, men enligt uppgifter från Sony har ingen av bolagets artister streamats lika mycket på Spotify under 2009 som Lorentz & M. Sakarias.

Till detta kan tilläggas att duon haft flera förstaplatser på iTunes och gjort över 100 spelningar i Skandinavien under året. I Hultsfred blev det så trångt när Lorentz & M. Sakarias uppträdde att hälften fick vända utanför tältet.

Men inte heller framgångarna för Lorentz & M. Sakarias har slagits upp som någon stor nyhet i svensk media under året. Inte heller detta var något som media planerat för i förväg. Tidningarnas medelålders redaktörer vet förmodligen inte vilka de är.

Under året har det oavbrutet diskuterats hur tidningar ska klara sig i konkurrensen från nätet. Vad man inte diskuterat lika mycket är hur tidningarna inte bara har problem med sin ekonomi, utan även med sitt innehåll, inte minst vad det gäller nöjesjournalistiken.

För vart ska en 15-åring som älskar Lady Gaga eller Lorentz & M. Sakarias vända sig för att få nyheter och mer information om sina favoritartister?

Medan tidningarnas nöjesredaktioner i dag blivit medproducenter av underhållning får man vända sig till nätet för att hitta den sortens bevakning och rapportering från populärkulturens frontlinjer som tidningarna sysslade med förr.

För drygt 20 år sedan sade rapparen Chuck D att hiphop är ”the black CNN”. I dag är det sociala medier som blivit de ungas CNN.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

FILM
”AK 100: 25 Films By Akira Kurosawa” (Criterion Collection, amerikansk Region 1). Dreglande vacker dvd-box. Även om priset kan kännas som harakiri.

KLASSISKT
”Haydn Edition” (Brilliant Classics). Box med osannolika 150 CD Haydn. Kostar ändå så lite som 999 kr hos vissa svenska återförsäljare.

BIO
”Away we go”. En bagatell men är det inte ibland precis det man vill se? Fint manus om graviditet, signerat äkta paret Dave Eggers och Vendela Vida.

+

BONUS NR 1:

Årets album

1. Miike Snow, ”Miike Snow”
2. Kent, ”Röd”
3. The XX, ”XX”
4. Dirty Projectors, ”Bitte Orca”
5. Fever Ray, ”Fever Ray”
6. Deportees, ”Under the pavement – the beach”
7. Grizzly Bear, ”Veckatimest”
8. Animal Collective, ”Merriweather post pavillion”
9. Fontän, ”Winterwhila”
10. Taken By Trees, ”East of Eden”

Årets cd-boxar

1. Beatles, ”Beatles in mono”
2. Big Star, ”Keep an eye on the sky”
3. Kraftwerk, ”12345678”

Årets dvd-boxar

1. ”The Wire: Complete Collection” (24 diskar)
Häpnadsväckande många har fortfarande inte sett 00-talets bästa tv-serie. Att vara social under julhelgen är överskattat.
2. ”Back To You: Säsong 1” (3 diskar)
Briljant sitcom som lades ned alldeles för tidigt. Kelsey Grammer är lika bra här som i ”Frasier”.
3. ”Berlin Alexanderplatz” (6 diskar)
Den svarta lyxförpackningen gör att den blir väldigt snygg i bokhyllan bredvid Lars Noréns dagbok.

+

BONUS NR 2:

Många av de idéer som Killinggänget som diskuterade inför sin pjäs på Dramaten hamnade i byrålådan. Eller i papperskorgen.

En av idéerna som kasserades var att man i stället för en nyskriven pjäs skulle göra en så kallad cover på en aktuell långfilm. Detta i stil med figuren Max Fischer i filmen ”Rushmore” som gör egna teateruppsättningar av filmer som till exempel ”Apocalypse now”.

Killinggänget diskuterade att i så fall spela upp filmen ”Baksmällan” på Dramatens stora scen, en Hollywood-komedi som gick på bio i somras och som i förrgår släpptes som hyrfilm i Sverige.

”Bakmsmällan”, med originaltiteln ”The Hangover”, handlar om en svensexa i Las Vegas som spårar ur. Filmen är lika provocerande dum och lika rolig som Todd Phillips tidigare komedi ”Old school” med Will Ferrell.

Samme Todd Phillips började sin karriär med att jobba i en videobutik på St Marks Place i New York. Han debuterade med en dokumentären om ökände punkaren GG Allin.

Jan Gradvall