Skivrecensioner, DI Weekend
Olle Adolphson
Titel: Tystnaden smyger som en katt... Visor av och med Olle Adolphson, 1956-2004
Skivbolag: His Master’s Voice/EMI
Betyg: 5
Förklaringen till att Olle Adolphson aldrig fick sitt erkännande av rockgenerationen medan han levde kan sammanfattas i ett enda ord: trubadur. Medan termen trubadur får en att längta efter rep och munkavle – minns hur barden Trubadix behandlas i serien ”Asterix” – så hade singer-songwriter passat bättre. Det är befriat från historiskt bagage.
Denna definitiva box med 10 CD, en DVD och en medföljande bok på 120 sidor lyfter fram Olle Adolphson som en tidlös singer-songwriter. Hans storhet framgår egentligen allra tydligast om man fokuserar på ett enda album, ”Vad jag tänker på” från 1967. Detta album, präglat av hyperromantiska stråkarrangemang, låter i dag lika evigt modernt och svindlande vackert som ”Scott 4” av Scott Walker eller ”Pink moon” av Nick Drake.
Både Tomas Andersson Wij och Håkan Hellström lyfter också fram detta album, med låtar som ”Sigge Skoog”, som en inspirationskälla för sitt eget låtskrivande. ”Vad jag tänker på” från 1967 finns återgivet i sin helhet i denna box. Detta album rymmer även svensk musik kanske allra finaste och smärtsammaste kärlekslåt, ”Nu har jag fått den jag vill ha”. Det är från en textrad i denna låt som boxen fått sin titel.
Jan Gradvall
Kjell Alinge & Janne Forsell
Titel: Hemma Hos Box 1
Skivbolag: Diesel/Playground
Betyg: 5
Tiden efter radioprogrammet ”Hemma hos” (1971-1976) har Kjell Alinge och Janne Forsell gjort så diametralt motsatta saker att det är nästan omöjligt att föreställa sig att de gång var ett radarpar.
Medan Kjell Alinge efter ”Hemma hos” gick vidare med det überglamorösa och nyskapande ”Eldorado” gick Janne Forsell till tv och gjorde det geniala lågbudgetreseprogrammet ”Jorden runt”. Möjligen kan man påstå att de förenats av att de fortsatte att vara lika oförutsägbara.
Men när Kjell Alinge och Janne Forsell gjorde anarkistisk humorradio i början på 1970-talet så kompletterade de varandra perfekt. Allting som i dag kallas P3-humor har rottrådar som leder tillbaka hit. Johan Croneman sätter fingret på vad som gjorde humorn unik i boxens omslagstext: ”Humorn var inte det som låg i slutet, humorn låg i ansatsen, hur den var befolkad och berättad.”
Nej, det fanns aldrig några punchlines i Janne & Kjells humor. Det var en ny sorts humor, en slags interaktiv humor som tvingade lyssnarna att tänka, och som Croneman vidare skriver, ”påverkade vår vardag, skola, jobb”. När jag och min kompis Sven Dolling startade ett punkfanzine döpte vi den till Jörvars Gosskör, ett namn ingen förstod. Men vi var väldigt nöjda med att vi smugit in en referens till ”Hemma hos”-sketchen om KFUM:s gosskör ur ”Den stora maxarn i det blå”.
Jan Gradvall
Leona Lewis
Titel: Echo
Skivbolag: Sony
Betyg: 3
Svenska Dagbladet skrev i sin recension att en av låtarna på Leona Lewis nya album försöker låta som Beyoncés ”Halo”. Det är lite som att säga att Bob Dylan i mitten av 1960-talet försökte låta som Donovan.
”Halo” skrevs ursprungligen för Leona Lewis. När hon inte hade tid att spela in den gick den vidare till Beyoncé. ”Halo” var också ett mycket medvetet försök att skriva en ny ”Bleeding love”, Leona Lewis genombrottslåt som blev en av tidernas största hitlåtar. 92 miljoner visningar på YouTube säger en del.
”Bleeding love” och ”Halo” är skrivna av Ryan Tedder, en 30-årig vit missonärsson från Oklahoma som varit lärling hos Timbaland och klivit fram som en av populärmusikens just nu bästa låtskrivare. Ryan Tedders genombrott kom med ”Apologize”, en superhit han hade med sin egen grupp OneRepublic.
Lyssnar man på ”Apologize” hör man samma säregna, genialt enkla låtstruktur som i ”Halo” och ”Bleeding love” (två ackord!). Även på Leona Lewis finns två låtar signerade Ryan Tedder. Albumet i övrigt präglas av svenskarna Max Martin och Arnthor Birgisson. Precis som Ryan Tedder är de mästare på att skapa hybrider mellan pop och soul. Skivbolaget kommer att kunna mjölka hitlåtar från det här albumet långt in på 2010.
Jan Gradvall
Blur
Titel: All the people – Live at Hyde Park
Skivbolag: EMI
Betyg: 3
Livealbum är väldigt sällan riktiga livealbum. Mycket putsas i efterhand. Det blir till och med alltmer sällsynt att livekonserter är livekonserter. De flesta artister på superstjärnenivå använder förhandsinspelade tejper som stöd. Många har också gästmusiker och sångare, dolda under eller bakom scenen, vilka ”fyller i” när de riktiga stjärnorna är upptagna med att jogga fram och tillbaka på långa ramper.
Det är därför både en chock och befrielse att höra detta dokument från Blurs comebackspelning i Hyde Park i somras. När Graham Coxon börjar hamra ut riffet till ”She’s so high” påminner hans gitarrljud mer om ett nybörjarband i en replokal än om ett världsband som spelar inför en publik 55 000.
Efter ett halvdussin låtar till med lika rosslande ljud – ingen försköning här inte – förstår man också att det är meningen. Blur började med denna spelning om från början: tillbaka till rötterna, tillbaka till replokalen.
Omslaget på denna dubbla live-cd är en pastisch på The Specials live-ep ”Too much to young” utgiven på 2-Tone, det skivbolag som tillsammans med The Jam och ”Quadrophenia” var Blurs stora inspirationskälla när bandet bildades.
Jan Gradvall