Krönika, Dagens Industri
Weekend 23 oktober
Krönika
Jan Gradvall
För något halvår sedan hörde jag en konstkrönika i P1 av den utmärkte konsthistorikern Mats Arvidsson. I ett resonemang om ett konstverk började han berätta om två teckningar som hans döttrar gjort.
Den ena dottern hade på några minuter gjort ett briljant expressivt konstverk. Ett virrvarr av streck som förde tankarna till konstnärer som Jackson Pollock.
Den andra dottern hade i timmar suttit djupt koncentrerad och fyllt i olika färgfält på ett förtryckt papper. Den andra teckningen var, vid första anblicken, inte alls lika uppseendeväckande.
Mats Arvidsson poäng i sin konstkrönika var att det är alldeles för enkelt att hylla det förstnämnda på bekostnad av det sistnämnda. För vilken av döttrarna var det egentligen som lagt ned sin själ i skapandet? Passion kan yttra sig på olika sätt.
Om man jämför kulturvärlden i stort just nu med de två teckningarna av Mats Arvidssons döttrar, så kan man konstatera att all uppmärksamhet riktas mot den första teckningen.
Vad som genomgående hyllas är det nerviga och omedelbara. Inom musiken är till exempel idealet just nu att låtarna ska låta som demoversioner. Det ska låta som om låten – eller vad det nu är för konstverk – liksom bara vällt fram, utan eftertanke, genom en slags direktsändning från det undermedvetna.
Det är därför ingen tillfällighet att så många demoversioner nu börjat ges ut på skiva. Titta bara på den nya och hyllade Rod Stewart-boxen som enbart innehåller råa och ofärdiga demoversioner av hans framtida klassiker.
Ett annat exempel är den nya Raymond Carver-utgåvan ”Beginners”. De flesta av hans läsare är i dag medvetna om att Raymond Carvers noveller i ”What we talk about when we talk about love” blev så bra tack vare att hans redaktör, Gordon Lish, skoningslöst strök bort hälften från originalnovellerna. Men nu har Raymond Carvers änka sätt till att vi får ta del av de ”äktare” demoversionerna.
På ett sätt är denna idealisering av det oputsade och så kallat oförställda en förlängning av autenticitetstrenden. Ingenting ger så mycket uppmärksamhet som om en bok eller film är ”based on a true story”.
Men nästa veckas bästa skiva är en påminnelse om hur mycket man kan åstadkomma med den andra Arvidsson-dotterns metod. Peter Jöbacks album ”East Side Stories” påminner mer om noggrant ifyllda färgfält än om hastiga och nerviga penseldrag. Ändå är det hans mest personliga och bästa album.
Peter Jöback har inte skrivit låtarna själv, något som automatiskt leder till misstänksamhet bland de som använder autenticitet som värdemätare på konstverk.
Men inte heller Frank Sinatra eller Billie Holiday skrev sina låtar själva. Ändå tycker vi att det låter som om de sjunger direkt från hjärtat. Deras inspelningar var också motsatsen till avskalade demoversioner, utan resultat av samarbeten med skickligast möjliga musiker och arrangörer.
Det är många artister som på senare tagit på sig smoking för att sjunga gamla klassiker. Med vad Peter Jöback gör med ”East Side Stories” är något mycket svårare och djärvare. Peter Jöback uppdaterar hela den genre som i dag kallas songbooks genom att – precis som Billie Holiday och Frank Sinatra – välja poplåtar från sin egen samtid.
Vad som gör Peter Jöbacks album så bra är precisionen och yrkeskunnandet. Det var länge sedan någon påminde om vikten av det.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
BOX
Beach Boys, ”The Pet Sounds Sessions”. Alla de briljanta instrumentala musikstyckena i Killinggängets pjäs på Dramaten kommer från denna box från 1997.
NYINSPELNING
Bo Kaspers Orkester, ”Vi kommer aldrig att dö”. Den nya utmärkta samlingsskivan med BKO inleds med en förkrossade nyinspelning av gruppens allra bästa låt.
TV
”Synth Britannia”, BBC Four. Det känns inte 2009 att det enda sättet för svenskar att se denna dokumentär är att leta fram snuttar på YouTube. När kan man betala för BBC iPlayer?
+
BONUS NR 1:
Varje torsdag hålls det LP-möten på Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm. Trots att kyrkan ligger mitt i huvudstadens tätaste distrikt för skivbörsar så handlar det inte om LP-skivor utan om ”missbrukarvård på kristen grund”. LP är en förkortning av initiativtagaren Lewi Petrus.
Men förekomsten av LP-möten på Filiadelfiakyrkan gör lokalen ännu mer relevant för Steve Earle, som på tisdag 27 oktober ger en konsert i kyrkan som har alla förutsättningar att bli en av årets mest minnesvärda.
Amerikanske artisten Steve Earle vet hur det känns att vara uträknad. Han har varit gift sju gånger och är med i både AA (Anonyma Alkoholister) och NA (Anonyma Narkomaner). I tv-serien ”The Wire” spelade han en man som håller i missbrukarmöten.
Steve Earle är aktuell med utmärkta albumet ”Townes” där han tolkar låtar av sin vän och förebild Townes Van Zandt. På denna turné, där han även spelar i Göteborg på måndag och Malmö på onsdag, uppträder han ensam med akustisk gitarr och munspel.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
I 19 år har SVT fått frågan: Varför finns inte tv-serien ”S*M*A*S*H” på dvd?
Förklaringen har att det varit för dyrt att lösa musikrättigheterna, ett vanligt problem för tv-serier som använder samtida poplåtar. (Av samma anledning finns det till exempel inte den efterfrågade ”Spung” på dvd.)
Men nu är rättighetsfrågan slutligen löst – och på onsdag släpps äntligen ”S*M*A*S*H” från 1990 på dvd.
Under åttiotalet reste tennistränaren John-Anders ”Jonte” Sjögren runt med något som kallades Team SIAB. Byggföretaget sponsrade helårsträning utomlands för fyra unga lovande spelare: Mats Wilander, Joakim Nyström, Anders Järryd och Hans Simonsson.
Team SIAB var en uppenbar inspirationskälla när Hannes Holm och Måns Herngren skrev en komediserie om tennis.
En bitter gammal grusräv (Svante Grundberg) reser runt i världen med tre unga, störögda tennisbrats: Måns Herngren, Peter Wahlbeck och Felix Herngren. De två sistnämnda i sina debutroller.
”S*M*A*S*H” blev slaktad av äldre tv-kritiker vid premiären, men dyrkades av tonårspubliken som bollade replikerna (”Swischt! Swischt!”) fram och tillbaka i år framöver.
För ovanlighetens skull är detta en tv-serie som känns ännu bättre när man ser om den. Inledningen på första avsnittet är bland det bästa Måns & Hannes någonsin gjort. En dödsföraktande journalfilm med referenser till Adolf Hitler, Gustav V och ”den vita sporten”.
Vad ”S*M*A*S*H” riktar in den vassaste satiren mot är inte heller tennis utan sponsring. På så sätt känns den långt, långt före sin tid.
Jan Gradvall