Vad som utmärker judisk humor är ”laughter through tears”
Text till Judiska Teaterns föreställning ABADAI med judiske komikern Amikam Levy. För info om föreställningar, se Judiskateatern.se. Texten i programbladet är översatt till engelska. Detta är mitt svenska original.
Judisk humor
Text: Jan Gradvall
Vad är egentligen definitionen på lycka? Ett alternativ till att ge sig in i långa, vindlande filosofiska diskussioner är att i stället vända sig till Fred Astaire.
I filmmusikalen ”Kungligt bröllop” från 1951 finns en av filmhistoriens mest berömda och i alla bemärkelser mest upplyftande scener. Efter att Fred Astaire dansat på varje tänkbar yta i ett trångt rum börjar han sedan dansa på väggarna. Och i taket.
När Fred Astaire upphäver tyngdlagen med sin konst hjälper han även oss åskådare att höja oss över vardagens bördor och begränsningar. På så sätt är denna scen även typisk för vad som utmärker judisk underhållning och humor.
Filmen ”Kungligt bröllop” är regisserad av Stanley Donen, känd som kungen av Hollywood-musikaler. Året efter ”Kungligt bröllop” regisserade Stanley Donen ”Singin’ in the rain” med Gene Kelly.
Stanley Donen föddes 1924 i South Carolina av judiska föräldrar. Hans pappa hette Mordecai Moses Donen. Även om Stanley Donen själv aldrig definierat sig som någon utpräglat judisk konstnär – han förklarade sig vara ateist i sin ungdom – så har han verkat i en tradition som han delat med andra jämnåriga judiska underhållare, från Mel Brooks (född 1926) till Lenny Bruce (född 1925).
En tradition som deras föräldrar och farföräldrar fört med sig till USA från det judiska Östeuropa och som präglat allt det vi idag definierar som modern humor.
Vad som utmärker judisk humor är ”laughter through tears”. Det är en tradition som kan spåras ända tillbaka till Torah, de skrifter som i den kristna världen benämns som de fem Moseböckerna. Dessa texter är fulla av fyndiga repliker. Till och med Gud skrattar vid ett tillfälle.
Men det vi i dag vi definierar som judisk humor tog form i Östeuropa på 1800-talet. Saul Bellow har en gång skrivit: ”Oppressed peole tend to be witty”. Den humor som utvecklades bland förtrycka och förtalade judar på torg och i synagogor i östeuropeiska städer utmärktes av att den dels drev med alla sorts auktoritetsfigurer, dels av att den var väldigt självkritisk.
Sigmund Freud, som också undersökt rötterna till judisk humor, har skrivit: ”Jag tror inte det finns många andra exempel på ett folk som till så stor del driver med sin egen karaktär.”
Sättet att tackla sina motgångar med en sarkastisk humor var något som östeuropeiska judiska emigranter tog med sig till sitt nya hemland USA. Det bästa sättet att inte börja gråta, eller att ge upp, är att i stället vända på hela situationen och försöka se det komiska i den.
När de amerikanska judarna såg vad som hände i deras gamla europeiska hemländer på 1930- och 1940-talet blev denna överlevnadshumor ännu mer uppskruvad och utmanande.
Regissören Stanley Donens mest kända dansscen, förutom den där Fred Astaire dansar på väggar och i tak, är när Gene Kelly dansar i ösregnet i ”Singin’ in the rain”. I båda fallen handlar det om människor som går emot sina tidiga motgångar, sina nuvarande begränsningar, och vänder dem till sin fördel.
Fred Astaire befinner sig instängd i ett trångt rum, Gene Kelly är utelämnad åt vädrets makter.
En motsvarighet till att se Fred Astaire och Gene Kelly höja sig över vardagens bojor och begräsningar är att ta del av replikskiftena i tv-serien ”Seinfeld”. Hur ledsen man är, hur nedtryckt man än känner sig, kan man inte annat än att le igen när Jerry, George, Elaine och Kramar gör sina verbala piruetter.
”Seinfeld” blev en av tv-historiens populäraste komediserier, men den var inte okontroversiell när den lanserades. En högt uppsatt chef på NBC tackade nej till pilotavsnittet av ”Seinfeld” med motiveringen att den var ”too Jewish”.
NBC-cheferna lärde sig sedan att linda in den kritiken med att i stället hävda att serien var ”too New York”. Men alla i den amerikanska underhållningsindustrin vet att ”too New York” betyder ”too Jewish”. Som Lenny Bruce sagt: ”To me, if you live in New York or any other big city, you’re Jewish”.
Rabbin Simcha Weinstein, som bloggar på en sajt kallad Rabbi Simcha, har i en hyllningskrönika till ”Seinfeld” påpekat att när serien efter några säsonger vågade vara mer något öppet judisk så blev den ironiskt ännu bredare och ännu mer populär.
Rabbins favoritavsnitt är det när Jerry Seinfelds tandläkare beslutar sig för att konvertera till judendom, ”för skämtens skull”. Att lyssna på det efterföljande replikskiftet mellan Jerry och Elaine är som att se Fred Astaire bjuda upp Ginger Rogers.
Jerry: The guy’s been Jewish two days, he’s already making Jewish jokes.
Elaine: So what? When someone turns twenty-one, they usually get drunk the first night.
Jerry: Booze is not a religion.
Elaine: Tell that to my father.
Den som skrev och skapade tv-serien ”Seinfeld” tillsammans med Jerry Seinfeld var Larry David. Att han under sina år med ”Seinfeld” fick tona ned de judiska referenserna var något som Larry David tog igen med besked när han sedan skapade sin egen serie, ”Simma lugnt, Larry”.
I denna komediserie, där Larry David till stor spelar sig själv, påtalar han sin judiska bakgrund och driver med den i princip i varje avsnitt. När Larry David i somras spelade huvudrollen i Woody Allens film ”Whatever works” intervjuades de båda i New York Magazine.
I intervjun talade Woody Allen och Larry David om att de båda verkar i tradition av judisk New York-humor som Bröderna Marz och i synnerhet Groucho Marx etablerade. I artikeln refererades det även till sajten ”Old jews telling till jokes”, där ärrade New York-bor drar skämt inför kameran. Sajten har som svåremotstpndlig slogan: ”A new (old) joke every Tuesday and Thursday”.
Även om en sajt med ett namn som ”Old jews telling jokes” visar att det i dag börjar bli möjligt att mer öppet tala om judisk humor, så finns det tyvärr lika många exempel mot motsatsen.
Ingen har till exempel påtalat att tv-serien ”Vänner, som var lika stor som ”Seinfeld”, har en judisk kvinna som medskapare samt att två av skådespelarna, David Schwimmer och Lisa Kudrow, har judisk bakgrund.
Även tv-serier som ”Sex and the city”, ”Will & Grace” och ”Entourage” är verk av personer med judisk bakgrund och har skådespelare med judisk bakgrund i flera av huvudrollerna.
Skaparen av vår tids mest inflytelserika humorprogram, ”Saturday night live”, har judisk bakgrund. En väldigt stor del av världens mest kända ståuppkomiker har judisk bakgrund.
Dagens Hollywood-komedier domineras av skådespelare med judisk bakgrund: Ben Stiller, Seth Rogen, Jonah Hill, Adam Sandler, Rob Schneider
Att man ändå väldigt sällan läser om denna judiska domineras beror det att många är rädda för att detta påpekande kan vara ett hinder i deras karriärer.
Till och med en så orädd person som ”Daily show”-ankaret Jon Stewart, vår tids kanske främste politiske satiriker, såg sig tvungen att byta namn innan han gav sig in i tv-branschen för att slippa fördomar. Hans riktiga namn är Jonathan Leibowitz.
Samtidigt kan man se hur den judiska humor som tagit vägen från Östeuropa till USA, i dag har blivit så älskad att den influerar all sorts humor i alla läger.
Killinggängets pjäs på Dramaten skulle till exempel kunna vara ett typexempel på judisk humor. Killinggänets humor i dag är inte bara sarkastisk utan även självreflekterande och självkritisk. Vad det handlar om är ”laughter through tears”.
(slut)