Paradigmskifte i Svenska Akademien

Horace Engdahl kunde lika gärna ha varit född 1748 som 1948. Men när Peter Englund kliver fram till mikrofonen så gör han det som en son till ölutkörare från Boden. Från Expressens kultursida. 8/10 2009.

Text: Jan Gradvall

Ceremonin vid Nobelpriset i litteratur har alltid påmint om ett sånt där klockspel som man föreställer sig finns i stadshus i mellanstora städer i Schwarzwald.

På ett givet klockslag öppnas en lucka i fasaden. En träsnidad gubbe i naturlig storlek tittar ut och utför ett mekanikstyrt nummer.

Och medan turistkamerorna fortfarande blixtrar är allt över lika hastigt som det började.

En timme innan utdelningen var det fortfarande lugnt uppe i Börshuset i Gamla Stan.

För att nå ned till de tv-bilar som stod parkerade nedanför på Stortorget hade man öppnat ett fönster och ringlat pytonormstjocka elkablar runt marmorbysten av den intet ont anade akademiledamoten Johan Henric Kellgren (1751-1795).

Salen doftade av nytuggade mentholtuggummin och nyduschad kulturelit.

I takt med att trängseln tilltog blandades dessa dofter upp med fotografdeodoranter som började ge upp.

Skillnaden mellan nobelceremonin och ett klockspel är att den tidlösa gubbe som tittar ut ur hålet inte har en pinne i ryggen, även om man nästan kunde tro det året när Horace Engdahl gol ”Härröll!! Pin-taa!!”.

Men redan när Peter Englund öppnar dörren står det klart att ett paradigmskifte ägt rum i Svenska Akademien.

Horace Engdahl hade en utstrålning som var helt i linje med Erik Palmstedts gustavianska byggnad. Horace Engdahl kunde lika gärna ha varit född 1748 som 1948.

Men när Peter Englund kliver fram till mikrofonen så gör han det som en son till ölutkörare från Boden.

Peter Englund är så kort att han måste kliva upp på en Dustin Hoffman-pall för att synas över folkhavet.

Peter Englunds sätt att presentera priset är inte lika extravagant som Horace Engdahls, utan mer jordnära. Det är som Svenska Akademien växlat över från en ”Sgt Pepper”-period till en ”White album”-period.

Det kändes även symptomatiskt att Gert Fylking – på plats vid ringside – inte fällde sin ”Äntligen!”-replik som en ironisk kommentar till pristagarens namn, utan i stället fyrade av den när Peter Englunds namn presenterades.

Kan vi hoppas på att eran av rosa populism äntligen är över?

Inte ens Göran Hägglund blir provocerad av att han inte känner igen namnen på nobelpristagarna i kemi eller fysik.

(slut)