Skivrecensioner, DI Weekend
Markus Krunegård
Titel: Lev som en gris dö som en und
Skivbolag: V2/Universal
Betyg: 2
Markus Krunegård
Titel: Prinsen av Peking
Skivbolag: V2/Universal
Betyg: 2
Att släppa två album samtidigt var en dålig idé redan när Guns ’N Roses och Bruce Springsteen gjorde det i början av 1990-talet.
Med facit i hand kan man konstatera att ”Lucky town” och ”Human touch” är de två sämsta album som Bruce Springsteen släppt under sin karriär. Och att ”Use your illusion” 1 och 2 blev början till undergången för Guns N’Roses.
Att Markus Krunegård gör det här misstaget just nu är extra olyckligt.
Julhandeln kommer att totalt att domineras av Lars Winnerbäck och Kent. Inga andra artister i Sverige, möjligen med undantag för Håkan Hellström, har en lika dedikerad lyssnarskara. Ingen andra artister förmår heller fortsätta höja ribban, album efter album.
Av de svenska artister som har chans att närma sig Winnerbäcks och Kents nivå så var Markus Krunegård den som kanske låg bäst till. Den utmärkta solodebuten ”Markusevangeliet” var ett genuint originellt album, med ett eget språk, som träffade djupt in i vilsna svenska tonårssjälar.
Med tanke på detta guldläge är beslutet att släppa dessa två album ett svenskt felbeslut jämförbart med när Carolina Klüft meddelade att hon tänkte satsa på längdhopp i stället.
Båda dessa album har mycket lovande titlar, inget av dem lever upp till dem. ”Lev som en gris dö som en hund” är ett mörkt och motsträvigt album, både till sound och innehåll. ”Prinsen av Peking” lyfts upp av ett lekfullt, synthesizerdominerat sound som för tankarna till Mauro Scoccos första soloalbum, men tyngs samtidigt ned av slarviga låtar som mer liknar vykortsklotter (”New York”, ”Hollywood Hills”) än färdiga kompositioner.
Att vara en bra artist eller konstnär handlar inte bara om att skapa, utan att kunna bedöma vad som bör bli kvar i skrivbordslådan.
Jan Gradvall
Friska Viljor
Titel: For new beginnings
Skivbolag: Crying Bob Records/Playground
Betyg: 3
Fotbollslaget Friska Viljor åkte nyss ur Norrlandstvåan. Musikduon Friska Viljor, däremot, närmar sig Champions League.
Friska Viljor, som trots namnet sjunger på engelska, tillhör den växande skara svenska artister som hyllas i utländsk musikpress men fortfarande är okända här i Sverige. Efter att Friska Viljor spelade på en pall i en skivbutik på Wohlwill Strasse i Hamburg spred sig ryktet och i dag gör duon utsålda turnéer i Tyskland.
Duon bildades när Daniel Johansson och Joakim Svenningsson gjorde slut med sina flickvänner för att 100 procent kunna satsa på musiken. På sin MySpace-sida skrev de om tillkomsten av debutalbumet: ”Alcohol has clearly been a really big inspiration”.
Även på tredje albumet fortsätter duon att göra stompig, The Plan-inspirerad indiepop och weisswurstbluegrass som har samma effekt som två snabba glas vin direkt efter jobbet.
Jan Gradvall
Bad Lieutenant
Titel: Never cry another tear
Skivbolag: Triple Echo/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 2
När jag intervjuade Blur-basisten Alex James i hans hem i Cotswolds förra sommaren berättade han att Bernard Sumner och Stephen Morris från Joy Division och New Order ibland brukade komma över och jamma i hans hus. Alex James var överlycklig över att få spela med sina gamla idoler – och visade mig hur man spelar luftbas till ”Dead souls” – men det var samtidigt uppenbart att Alex James såg på detta musicerande enbart som en hobby, som en avkoppling mellan ostmakandet och fårfarmandet.
För Bernard Sumner och Stephen Morris har denna hobby nu blivit allvar. Deras nya band Bad Lieutenant – ett av tidernas 23 sämsta bandnamn – bygger delvis på låtar de jammat fram med Alex James. Som bäst låter Bad Lieutenant som ett något rockigare Electronic. Som sämst låter de som ett gråhårigt New Order-coverband som börjat försöka skriva egna låtar.
Jan Gradvall
Mumford & Sons
Titel: Sigh no more
Skivbolag: Island/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 3
När man går på Londons gator, och insuper doften av koldioxid, koleldning och dåliga currymagar, förstår man inte hur staden kunnat fostra så blomstrande och klorofyllberikade folkrockband som Fairport Convention. Men det blir begripligt när man släpps in i någon av stadens dolda, privata bakgårdsträdgårdar.
Londonbandet Mumford & Sons låter som Arcade Fire ställt sig på en parkbänk i den Notting Hill-trädgård där Hugh Grant och Julia Roberts sitter i slutscenen i filmen med samma namn. Det är distinkt, euforisk folkrock av ett slag som gör mig väldigt nyfiken på att se bandet live.
Jan Gradvall