Kongonorrmännen tänker sitt

Om Kongonorrmännen blir frisläppta skulle de omgående kunna få skivkontrakt som singer-songwriters. Eller få huvudrollerna i en uppföljare till ”Man tänker sitt”. Krönika i DI Weekend, 18/9 2009.

Weekend 18 september

Krönika

Jan Gradvall

När vi tänker tillbaka på hösten 2009 kommer vi att tänka på Kongonorrmännen. Förutom den mänskliga tragedin, med den mördade chauffören och den farsartade rättegången, så har bilderna på de fängslade Kongonorrmännen gjort outplånligt intryck på populärkulturen

Kongonorrmännen ser nämligen extremt hippa ut. Exakt så här ska man se ut hösten 2009.

Om Kongonorrmännen blir frisläppta skulle de omgående kunna få skivkontrakt som singer-songwriters på skivbolag som Häpna och Rough Trade. Eller få huvudrollerna i en uppföljare till den bioaktuella och nästan smärtsamt trendiga filmen ”Man tänker sitt”.

När vi tänker på ord som hippt och trendigt förknippar vi med dem oftast med uppseendeväckande kläder och någon form av glamour. Alla förstår till exempel vad som menas det hippa London. Eller det trendiga Stureplan.

Men det absolut trendigaste man kan vara hösten 2009 är att ge intryck av att inte vara trendig överhuvudtaget. Idealet är i stället att stå över konsumtion och vandra omkring i skogen.

I en lyrisk recension hyllade Dagens Nyheter ”Man tänker sitt” som en film som ”säger något djupt från hjärtat om både skörheten och skönheten i människor som väljer sina egna vägar”.

Det är kanske sant, men det är också sant att det är en film precis lika trendmedveten som ”Fame” och ”Flashdance” var i början av 1980-talet. Naturromantik är vår tids motsvarighet till benvärmare.

Även en annan aktuell svensk film, ”Flickan”, har ett bildspråk som för tankarna till naturromantik. Filmens regissör Fredrik Edfeldt säger också till Sydsvenskan: ”Naturlyrik har länge setts som något mossigt, men nu börjar det bli trendigt”.

Det ligger även i tiden att Dagens Nyheter inleder sin recension av nya albumet med hyllande gruppen (ingenting) med ett citat av Verner von Heidenstam. ”Furornas dova sorgemusik”, som Heidenstam skaldade om, hörs just nu genom hela populärkulturen.

Inom musiken talar man inte längre om hur musiken är gjord utan var den är gjord. Den amerikanske musikern Justin Vernon, som gör musik under namnet Bon Iver, skrev sångerna på sitt epokdefinierande album ”For Emma, wherever ago” i en avlägsen timmerstuga inne i en mörk skog i Wisconsin.

Den dova sorgemusiken på Bon Ivers två år gamla album har också blivit lika stilbildande som grupper som Visage och Ultravox var i början av 1980-talet.

Vildvuxet skägg á la Kongonorrmännen är vår tids motsvarighet till skulpterad syntlugg.

Att hylla dagens naturromantiska filmare och musiker som ”mer sanna” och ”mer äkta” än sina kollegor är därför att missa målet. Däremot kan man hylla dem som skickliga filmare och musiker som vet exakt vad de gör.

Man tänker smart.

I fjol gav Johannes Ekman ut ”Skogen i vårt inre”, en essäbok som, precis som Kerstin Ekmans nästan samtidigt utgivna ”Herrarna i skogen”, legat ännu mer rätt i tiden om den getts ut denna sommar.

I en skarp recension av ”Skogen i vårt inre” frågade sig författaren Oline Stig: ”Vad är det som säger att vi har en skog i vårt inre? Varför inte ett hav eller en motorväg?”

Det vore på sin plats att någon denna höst börjar ställa samma frågor.

(slut)