Skivrecensioner, DI Weekend
Beatles
Titel: The Beatles Box Set – Remastered in Stereo
Skivbolag: Apple/EMI
Betyg: 6
Beatles
Titel: The Beatles in Mono
Skivbolag: Apple/EMI
Betyg: 6
När man lyssnar sig igenom Beatles-katalogen i dag – märkligt nog inte mer än 525 minuter musik totalt – slås man av att det egentligen fanns två Beatles: det slätrakade och det skäggiga.
Det skäggiga är det man talar mest om i dag. Det skäggiga Beatles är också det som bäst överrensstämmer med dagens uppfattning om hur ett rockband ska se ut.
Men det är det renrakade Beatles som vunnit allra mest på denna restaurering.
De CD-skivor med Beatles som fram till nu vunnits tillgängliga har hållit skandalöst dåligt ljudkvalitet. Kombinationen av fuskstereo och en okänslig digitalisering gjord på 1980-talet har gjort att musiken låtit som den tvättats med alkogel.
Det först nu som inspelningarna äntligen fått tillbaka hela sin kraft från vinyleran.
George Martin och Beatles-medlemmarna jobbade i dagar med att få monomixarna perfekta, men de befattade sig aldrig med stereoversionerna. För den som vill höra Beatles som de själva ville låta är det därför monoboxen man ska satsa på.
Monoboxen sträcker sig enbart fram till ”The white album” – komplettera med att köpa stereoalbumen ”Abbey Road” och ”Let it be” separat – men monoboxen har även den fördelen att de enskilda omslagen är snyggare: exakta miniatyrkopior av vinylomslagen.
Om man jämför monoversionerna av framförallt ”Taxman” och ”Lucy in the sky with diamonds” med stereoversionerna är skillnaden uppenbar. Jo, de restaurerade stereoversionerna låter också strålande, men finns ett tydligare fokus i monoversionerna. Musiken där träffar hårdare.
För att inte tala om vilken kraft det återigen finns i tidiga slätrakade låtar som ”No reply” och ”Yes it is”.
Jag har aldrig varit någon anhängare av sifferbetyg på konst. Om ett nytt album från 2009 kan få betyget 5, vad ska man då ge Beatles? Men att samtidigt inte dela ut högsta betyg till samtida konstnärer med hänsyn till Michelangelo vore enbart fånigt.
Men det här är bättre än 5. Det här är Glenn Hysén på Wembley.
Jan Gradvall
Lake Heartbeat
Titel: Trust in numbers
Skivbolag: Service
Betyg: 3
Det finns fler läkare i svensk pophistoria än de flesta är medvetna om. Efter Mats Möller i Docenterna och Rickard Johansson i This Perfect Day ansluter sig nu även Janne Kask från Brainpool.
Ingen kritiker lär heller missa chansen att använda ordet kirurgisk precision för att beskriva den nya popmusik som Janne Kask arbetat fram parallellt med sina studier på läkarlinjen. Janne Kask lägger Prefab Sprout under mikroskop och återskapar samma känsla av närmast artificiell sommarpop. Omslaget är kongenialt med musiken.
Albumet är producerat av Dan Lissvik, ena av halvan av duon Studio, två formgivare och konstnärer som började med att göra skivbolaget Services lysande grafiska profil. På var sitt håll har Dan Lissvik och Rasmus Hägg signerat årets snyggaste popproduktioner: Taken By Trees, El Perro Del Mar och nu Lake Heartbeat.
Jan Gradvall
(ingenting)
Titel: Tomhet, idel tomhet
Skivbolag: Labrador
Betyg: 3
Med låten ”Hallelujah” har gruppen (ingenting) gjort som vad håller på att växa till den popsång som definierar hösten 2009. Christopher Sanders text skulle förmodligen framstå som platt och klichéfylld om man printade ut den på papper, men när han sjunger sin text så låter varje rad som det klokaste och sannaste man någonsin hört. Och det är svårt att hitta ett tydligare exempel på varför rocktexter aldrig ska slitas loss från musiken och jämföras med poesi.
Christopher Sanders storögda och ängsliga syn på världen – han är som ett lamm fångat i strålkastarljuset från en bil – är både styrkan och svagheten med gruppen (ingenting). Som bäst låter han som en 18-åring som har lösningen på världens alla problem. Som sämst låter han bara besvärande naiv. Några texter här hade tjänat på att redigeras. Men på sitt tredje album hittar (ingenting) ett driv och en självsäkerhet som kan göra gruppen till av nästa decenniums stora svenska band.
Jan Gradvall
Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet
Titel: Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet
Skivbolag: Blue Note/EMI
Betyg: 3
I pressreleasen till den här skivan skriver Kjell Andersson på EMI att Magnus Carlson är ”den bäste sångaren i landet”. Det ligger tyngd i det omdömet, särskilt när det kommer från en av den svenska musikbranschens verkliga auktoriteter som i fem decennier jobbat med Sveriges största artister. Men Magnus Carlson från Weeping Willows sjunger verkligen så bra. Han är den enda sångare i Sverige som kan förmedla ekon från ett halvt sekels musikhistoria men ändå hela tiden låta förankrad i nuet.
Ändå kan man inte låta bli att tänka på hur bra den skiva kunnat bli om de hållit sig till Kjell Anderssons ursprungsidé. Den musikaliska referenspunkten var balladskiva som sångaren Johnny Hartman gjorde 1963 med John Coltrane. Den skivans midnattsblå atmosfär, där varje sekund handlar om allvar, hade passat Magnus Carlsons röst bättre än denna uppsluppna blandning låtar som snarare för tankarna till dagsljus och den lekfulla popjazz som Georgie Fame gjorde berömd.
Jan Gradvall