På liv och död
Det har varit ett år präglat av död, men vi är bara sju personer på livräddningskursen. Från Dagens Nyheter 23/12.
Text: Jan Gradvall
I en trycksak om utdelningen av Stora Journalistpriset 2005 får tidigare års vinnare frågan: ”Vad har priset betytt för dig?”. Den flerfaldigt prisbelönade Mustafa Can svarar: ”Eftersom journalistiken inte är ett yrke för mig, utan på liv och död, så är det klart att priset betydde mycket.”
På liv och död. Jag kommer att tänka på det uttalandet när jag ett par dagar senare går på livräddningskurs på Eriksdalsbadet.
Badvakten öppnar två stora blå väskor av hockeytrunkmodell. Den mindre väskan är märkt Little Annie och innehåller sex modeller av små barn. Av storleken att döma är de ungefär tio månader gamla.
Den större väskan innehåller större barn. Barnvakten lägger ut sex livlösa femåringar på golvet. Barnen saknar armar och ben, men de har ögon, mun och fungerande lungsystem i plast.
Medan badvakten börjar med att visa en informationsfilm om kvävning – en flicka hoppar upp och ned i sängen och kvävs av godisbit – ligger alla plastbarnen på golvet och stirrar upp i taket.
Det är omöjligt att inte börja tänka på det år som gått. Tsunamin i Asien, vars vågor inte avstannade på Annandagen utan fortfarande sköljer över oss. Katrina i Amerika. Jordbävningen i Pakistan, Afghanistan och Indien.
Inte ens genom popmusik har det gått att fly från döden. Kent, ”Du & jag, döden”. Moneybrother, ”To die alone”. Frida Hyvönen, ”Until death comes”. Arcade Fire, ”Funeral”.
Det har varit ett år präglat av död, men vi är bara sju personer på livräddningskursen. Min egen första tanke när de ringde och bekräftade min anmälan, gjord i ett infall för ett halvår, var att hoppa av. Aldrig att jag har tid att offra en halv lördag mitt i julruschen.
Badvakten frågar oss: ”Vet ni hur många i Stockholmsområdet som kan hjärt- och lungräddning?” Svaret visar sig vara 5 procent. Det är en abstrakt siffra, men det blir mer konkret när man får reda på att siffran för till exempel Seattle är över 50 procent.
Vi står på knä och blåser syre in i de livlösa barnens munnar. På barn under ett år låter man sina läppar täcka både deras mun och näsa. På så små barn ska man inte blåsa in kraftigt utan endast ett lätt puh, ”precis som i Nalle Puh”.
Allting handlar om andning. Allting handlar om att tillföra syre i väntan på ambulansen. Ett litet barn kan få permanent hjärnskada om det inte andas på 3 minuter. En vuxen kan klara sig 5 minuter.
Vi står på knä och försöker få igång de livlösa barnens hjärtan. Att hjärtat stannar på barn är extremt ovanligt, men det är inte ovanligt att äldre och överviktiga män faller ihop i bastun.
Eriksdalsbadet i Sverige är först med att ha sin egen defibrillator. Precis den sortens maskin som ger elektriska stötar som vi sett i hundratals TV-serie och filmer. Badvakterna är utbildade av läkare på Södersjukhuset i att kunna använda defibrillatorn. Maskinen talar till och med svenska och säger exakt vad man ska göra.
Badvakten berättar om de han kunnat rädda och om de han inte vet om han kunnat rädda. Det sista han alltid ser är när de åker i väg i ambulansen. Han berättar om treåringen som tappade sin dyna och sjönk medan mamma var försjunken i kvällstidningen. Han berättar om mamman som lämnade sitt barn ensamt i Äventyrsbadet och gick handlade i Ringen.
Det finns statistik på att ingen människa klarar av att ge någon annan konstgjord andning längre än 8-10 minuter. Den psykiska ansträngning blir för stor.
Badvakten säger att han börjat gråta efter varje gång han räddat någon. Jag undrar hur han skulle värdesätta sitt jobb om han någon gång fick frågan i en tidning. Hur hög status har en badvakt? Definierar badvakter sitt yrke som en fråga om liv och död?
Jag vet inte, jag frågade inte. Jag vet bara att jag i en krissituation mycket hellre skulle vilja vara nära en badvakt än en journalist.
(slut)