Krönika, Dagens Industri
Weekend 11 september
Krönika
Jan Gradvall
En förklaring till att Beatles-skivorna fram till denna vecka låtit så sterila på CD är en effekt som användes vid den första remastringen 1987 kallad de-noising. Vad det innebär är att allt bandbrus filtreras bort.
Men när bruset tvättades bort så försvann även något av atmosfären i musiken. En Abbey Road-tekniker beskriver det som ”luften runt instrumenten”, något som nu återskapats med förbluffande resultat.
Även dagens populärkultur är full av exempel på hur digitalisering, eller rättare sagt en okänslig användning av digitalisering, kan tvätta bort det mänskliga avtrycket i konstverk.
Ett flitigt använt dataprogram vid musikinspelningar är Autotune, en ljudplugin som ursprungligen uppfanns för att rätta till felaktiga toner men som sedan fått eget liv. Superhitlåten ”I believe” med Cher, där vokalerna i refrängen dras ut till vad som låter flytande metall, är ett av de bästa exemplen på kreativt användande av Autotune.
Bruket av Autotune har i dag dock blivit så standardiserat och uttjatat, särskilt inom modern hiphop och soul, att rapparen Jay-Z nu slagit näven i bordet och gjort en protestlåt, ”DOA (Death of Autotune)”.
Senare i höst kan vi även se början på en liknande protestvåg inom filmen.
Dataanimationer har i dag totalt tagit över filmgenrer som fantasty, science fiction och action. Till en början var reaktionerna på dataanimationer i filmen lika positiv som vid lanseringen av CD-formatet i mitten på 1980-talet.
Precis som att vi var nöjda med att slippa knastret på vinyl, så var vi länge nöjda med att slippa synligt klister och gips i konstruktionen av filmmonster.
Men hur ser det ut i dag? Så fort man inser att en actionsekvens är helt dataanimerad så blir det inte spännande längre.
Film handlar förvisso om skapa illusioner, men så länge det fanns risk för att en stuntman kunde bryta benet så fanns där en osynlig men märkbar laddning – ungefär som ”luften runt instrumenten” – som försvinner när man inser att allt som står på spel är digitala ettor och nollor.
Jämför till exempel de tre ”Star wars”-filmer som George Lucas gjorde 1977-1983 med de nya filmer han gjorde 1999-2005.
I de första filmerna lukten kan du känna svettlukten av Harrison Ford. I uppföljarna kan du känna svettlukterna av dataprogrammerare.
Två av filmhöstens mest intressanta premiärer är gjorda av regissörer som, trots att filmandet blir dyrare och svårare att kontrollera, försökt använda så lite dataeffekter som möjlighet.
Regissörerna Spike Jonze och Wes Anderson, som fått status som 00-talets hippaste regissörer, har intressant nog, omedvetna om varandra, samtidigt valt att göra varsin barnfilm med människor utklädda till djur eller monster.
Spike Jonzes ”Where the wild things are”, med amerikansk premiär 16 oktober, befolkas av luggslitna figurer som ser ut som de rymt från ett gammalt kostymförråd på tv. Filmen har tagit tre år att göra, på grund av att Spike Jonze insisterat på att filma den utomhus med riktiga skådespelare i dräkter. ”Jag vill att allt ska kännas som det hänt på riktigt, inte i en dator.”
Wes Andersons ”Fantastic Mr Fox”, med amerikansk premiär 13 november, har flera dataanimerade djur, men filmen spelades in på en bondgård i Connecticut. ”Hellre än att ha perfekta tekniska omständigheter vill jag förflytta skådespelarna till en plats där de blir inspirerade av atmosfären.”
Och de synliga skarvarna gör allt mer levande och angeläget.
(slut)
+
GRADVALLS VAL
DVD
”Undergången”. Alla YouTube-parodier där nya textremsor läggs till Hitlers utbrott i bunkern – missa inte Hitler förtvivlad över Oasis splittring – håller på att ge denna briljanta tyska film från 2004 evigt liv.
ROMAN
Jack Kerouac, ”Dharmadårarna” (Bahåll). Varför ändra titlarna på Kerouac-böcker? Den svenska originaliteln ”Dharmagänget” lät bättre. Men språket flödar i nyöversättningen av Kerouacs lyckligaste bok.
TV
”Sons of anarchy”, TV400, tisdag, 20.00. Kurt Sutter var både manusförfattare, skådespelare och producent i polisdramat ”The Shield”. Nu har han fått göra sin egen serie. En variant av ”Hamlet”, om ett laglöst mc-gäng i Kalifornien.
+
BONUS NR 1:
I morgon är det nypremiär för ”Här är ditt liv”, denna gång med Ingvar Oldsberg i samma kidnapparroll som tv-legenden Lasse Holmqvist.
Under sin storhetstid var Lasse Holmqvist (1930-1996) en TV-stjärna av Lennart Hylands kaliber. Ändå tog det osannolika 16 år innan den Malmö-bosatte Holmqvist lyckades övertala ledningen i Stockholm att låta honom göra en svensk variant av den amerikanska ”This is your life” som NBC visat sedan 1952.
Ingvar Oldsberg, som ofta talat om att vilja återuppliva programmet, har fått kämpat nästan lika länge.
”Här är ditt liv” sändes från 1980 till 1990. De flesta minns det i dag som ett program med enbart kändisar – programmen med Lill-Babs och Bengt Bedrup är legendariska – men hälften av de kidnappade var faktiskt doldisar. Vilken kanal skulle i dag viga 90 minuter på bästa sändningstid åt en hel okänd person?
Man får dock hoppas att Ingvar Oldsberg inte går i samma fälla som sin föregångare. Lasse Holmqvist blev så uppfylld av sina gäster – och sig själv – att han till slut inte förmådde avsluta programmen. En allt svettigare producent fick ringa till programkontrollen och säga saker som: ”Kan ni inte flytta fram ”Aktuellt” 29 minuter?”.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
En av de mest omtalade applikationerna till iPhone har blivit Bloom. Efter att du nuddat några toner på skärmen, toner döpta efter olika parfymdofter, börjar din iPhone göra sin egen, rogivande bakgrundsmusik.
Applikationen Bloom är ett verk av av producentlegenden Brian Eno. Sedan mitten av 1970-talet har Brian Eno oavbrutet experimenterat med så kallad ambient-musik.
Denna vecka återutges två viktiga men länge försvunna pusselbitar i Brian Enos och ambientmusikens historia. Förutom att Brian Eno under 1977 producerade två historiska album med David Bowie i Berlin, ”Low” och ”Heroes”, hann han under samma år spela in två album med den tyska duon Cluster.
”Cluster & Eno” gavs ut 1977 och ”After the heat” gavs ut 1978, men båda albumen spelades in under tre intensiva sommarveckor 1977 i Conny Planks studio i Köln. (Samtidigt var David Bowie och Iggy Pop kvar i Berlin och spelade in ”Lust for life”.)
Efter att ha suttit längst fram på en Cluster-konsert 1975 gick Brian Eno in i logen och presenterade sig för tyskarna Hans-Joachim Roedelius och Dieter Moebius. Och två år senare började göra musik tillsammans.
De två nu återutgivna albumen visar att dessa intellektuella européer var lika mycket influerade av varandra: medan den första skivan låter som ett Cluster-album låter ”After the heat” som ett Eno-album.
Tyska Cluster har fått en renässans de senaste åren. Ett återförenat Cluster invigde konstutställningen Documenta i Kassel 2007. Cluster har även influerat Miike Snow, den svenskamerikanska trio som gjort årets bästa popalbum.
Jan Gradvall