Skivrecensioner, DI Weekend
Sarah Dawn Finer
Titel: Moving on
Skivbolag: Roxy Recordings
Betyg: 3
De senaste åren har det dykt upp en ny generation engelska sångerskor – Duffy, Amy Winehouse, Adele, Leona Lewis – som suddat skillnaden mellan svart och vit musik. Den svenska artist som har bäst förutsättningar att nå lika långt är Sarah Dawn Finer.
Under Melodifestivalen sjöng 27-åriga Sarah Dawn Finer de andra artisterna inte bara upp på läktaren. Hon sjöng dem ut ur hela Globen-området, ner i Gullmarsplans tunnelbana, satte dem på tåget och lät dem köra i en lång tunnel av glömska.
Precis som de ovan nämnda brittiska sångerskorna känns Sarah Dawn Finer mer hemma bland betong och asfalt än bland glamour och plast. Det är därför synd att hon på det här albumet fortfarande har ena benet kvar i ”Melodifestivalen”. En Fredrik Kempe-låt som ”Anything tonight” kunde ha framförts av vilken Christer Björkman-artist som helst.
Hur bra ett Sarah Dawn Finer-album skulle kunna bli hör man i de låtar hon gjort tillsammans med Tingsek, en Malmö-musiker hemtam i all sorts amerikansk rotmusik. De sångerna känns uppdragna ur myllan med jorden kvar. Organisk soul i alla bemärkelser.
Jan Gradvall
Florence & The Machine
Titel: Lungs
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
Utvecklingen i musikbranschen har fört med sig en oväntad bieffekt: det finns inte längre någon plats för morgondagens mainstreamartister att slå igenom. På bensinmackorna skyltas bara Gasolin och Michael Jackson. Inom de alternativa kretsarna är allt ungefär som vanligt; den musiken hittar alltid sina egna kanaler. Men allt däremellan, det varken syns eller hörs.
22-åriga supertalangen Florence Welch, som gör musik under namnet Florence & The Machine, är ett exempel. Förra helgen spelade hon Way Out West i Göteborg, men som artist anses hon lite för mainstream för att riktigt gå hem på den finsmakarfestivalen. Samtidigt bedöms hennes låtar för udda för att kunna spelas på Mix Megapol.
Följden blir att en artist med potential att nå lika många lyssnare som en gång Eurythmics och Kate Bush fortfarande är okänd i Sverige. Florence Welsh ser ut som hon klivit rakt ned från en av tavlorna i Nationalmuseums utställning ”Prerafaeliterna”. Även hennes pop framstår som prerafaelitisk: suggestiv och drömlik. Florence & The Machine är nominerad till det prestigefyllda brittiska Mercury Prize. Enligt bokningsfirmorna är hon favorit vid utdelningen 7 september.
Jan Gradvall
Richmond Fontaine
Titel: We used to think the freeway sounded like a river
Skivbolag: Decor/Border
Betyg: 4
De som läser ny amerikansk litteratur ur den hårdkokta och sparsmakade skolan är inte sällan samma människor som köper ny amerikansk rotmusik. Bandet Richmond Fontaines låtskrivare och sångare Willy Vlautin har ett ben i vardera lägren. Parallellt med att han skrivit romaner som ”Northline” och ”The Motel Life” gör han även musik som framkallar bilder av ensliga motell och ledsna motorvägar. Richmond Fontaines nya album, ”We used to think the freeway sounded like a river”, är precis lika oemoståndligt melankoliskt som titeln antyder.
Jan Gradvall
David Bowie
Titel: VH1 Storytellers (dvd + cd)
Skivbolag: EMI/import
Betyg: 4
1999 var inte ett bra år för David Bowie rent stilmässigt. I sina hängiga, gråsvarta kläder, med munkjacka med luva, ser han ut som en datatekniker som just lagat din hårddisk på tre minuter och fakturerat 1 800 kr för besväret. Men David Bowie har aldrig bjudit så mycket på sig själv som han gör i detta tio år gamla tv-framträdande, nu för första gången utgivet på dvd och cd.
Hans presentationer mellan låtarna lyfter fram honom som en fantastisk historieberättare. Innan ”Rebel Rebel” berättar Bowie hur han och Marc Bolan träffades första gången. Det var 1960-tal och de hade fått i uppdrag att måla väggarna vita på deras gemensamma managers kontor. Därefter gick de ut och letade kläder i soptunnor på Carnaby Street. Innan ”Drive-In Saturday” berättar Bowie att han blev så sårad när Mott The Hoople tackade nej till låten att han rakade av sig sina ögonbryn. Vi får även höra fina historier om hans vänskap med Steve Marriott i Small Faces och hans tid i Berlin med Iggy Pop.
Jan Gradvll