Homonormativt
Samma gayrörelse som historiskt sett stått för nyskapande och gränsöverskridande förknippas i dag, genom Pridefestivalen, med nostalgi, kitsch och Babsan. Sommarkrönika i DI Weekend, publicerad 24/7 2009.
Weekend 24 juli
Krönika
Jan Gradvall
Det fanns flera saker som förenade 1960-talets mest kreativa popband. Ett var att de hade långa luggar och sättningar med gitarr, bas och trummor. Ett annat, vilket sällan uppmärksammats i rockhistoriska böcker och dokumentärer, var att de alla hade homosexuella managers.
Beatles hade Brian Epstein, The Who hade Kit Lambert, Yardbirds hade Simon Napier-Bell, Rolling Stones hade Andrew Loog Oldham. Den senare lever visserligen som hetero i dag men som den brittiske journalistlegenden Nik Cohn berättade när jag träffade honom i fjol: ”Andrew Loog Oldham var åtminstone gay när jag kände honom på 1960-talet”.
Lägg där till att Kinks, den resterande länken bland 1960-talets bästa popband, skev gayflirtande låtar som ”See my friends” och ”Lola” och det blir uppenbart att gaykulturen var den kreativa motorn i popmusiken långt innan begrepp som gaydisco myntades.
Glöm heller inte att rock’n’roll-pionjären Little Richard var homosexuell. Eller det enorma inflytande som homosexuella producenter som Joe Meek och Arthur Russell haft på hur dagens rockmusik låter. För att inte tala om bisexuella banbrytare som Lou Reed och David Bowie
Det är med tanke på detta som det varit en så deprimerande upplevelse att ta del av artistutbudet på Pridefestivalen i Stockholm. Samma gayrörelse som historiskt sett stått för nyskapande och gränsöverskridande förknippas i dag med nostalgi, kitsch och Babsan.
Temat på årets Pridesfestival, som drar i gång på måndag, är förvirrande nog hetero. Arrangörerna säger att de ”vill belysa hur heteronormen begränsar människor”. Men om man i stället ser på det ur ett popkulturellt perspektiv är det lika relevant att börja tala om homonormen, dvs hur i dag är det inte heteronormativa utan tvärtom det homonormativa som begränsar gaykulturen.
För när började egentligen gaykulturen nöja sig med att vara synonym med sönderspelade Melodifestivalen-låtar, urvattnad popdisco och gamla svensktoppörhängen av Lasse Lönndahl? Vad hände med arvet från subversiva artister som Velvet Underground och den transexuella punkikonen Wayne County?
När centerpartisten och gayprofilen Frederick Federley i en enkät i DN På Stan tidigare i somras fick välja ”Bästa förfestmusiken” svarade han: ”Allt med Kicki, Bettan och Lotta.” Det lät som en sammanfattning av det vanliga artistutbudet på Pridefestivalen.
Men nästa lördag, 1 augusti, presenterar Pridefestivalen äntligen en artist som inte lika gärna kunde ha uppträtt på ”Bingolotto”. Bokningen av Marc Almond kan vara Pridefestivalens bästa hittills.
Visserligen spelar nostalgifaktorn en roll även i bokningen av Marc Almond. Alla i publiken kommer att vänta på ”Tainted love”, den soulcover som Marc Almonds syntduo Soft Cell hade en gigantisk hit med i början av 1980-talet. (Originalet av ”Tainted love” spelades in 1964 av Gloria Jones, sedemera fru till Marc Bolan och den som körde bilen när Marc Bolan dog i en bilolycka 1977.)
Men förutom flera genuint subversiva album med Soft Cell har Marc Almond även gjort banbrytande musik med Marc & The Mambas, en grupp som Antony Hegarty från Antony and the Johnsons nämnt som sin största inspirationskälla. Marc Almonds soloalbum ”Tenenment symphony” från 1991 är också ett av alla tiders bästa popalbum. Och, viktigast av allt, Marc Almond har alltid varit mer intresserad av att utmana publiken än att vara alla till lags.
(slut)
+
Veckans 3MP3
Dusty Springfield, ”Just a little lovin’”
Vid sidan av Marc Almond blir höjdpunkten på Pridefestivalen onsdagkvällens hyllning till Dusty Springfield. Popikonens lesbiska läggning blev känd först efter hennes död.
The Tornados, ”Telstar”
Få känner till att producentgeniet Joe Meek, mannen bakom denna fantastiska instrumentallåt, gjorde den första öppna gaylåten, ”Do you come here often?”, en B-sida med Tornados från 1966.
New York Dolls, ”Lonely so long”
Ett av många utmärkta spår på New York Dolls kriminellt underskattade comebackalbum, ”’Cause I sez so”. Spelningen på Strand i Stockholm på söndag kan bli klassisk.