Krönika, Dagens Industri

Weekend 18 juni

Krönika

Jan Gradvall

Det var aldrig bättre förr. Det är det centrala budskapet och den viktigaste lärdomen från sommarens fynd i hyrvideobutikerna.

Den amerikanska filmen ”Nick & Norahs oändliga spellista” gick tyvärr aldrig upp på bio i Sverige, men släpps på onsdag som hyr- och köpfilm på dvd.

Förlagan till filmen är en amerikansk ungdomsroman som finns översatt till svenska (X Publishing). Boken är något så ovanligt som ett samarbete av två författare. De etablerade ungdomsförfattarna David Levithan och Rachel Cohn har skrivit vartannat kapitel med varsin berättarröst.

De låter tonåringarna Nick och Norah beskriva samma natt i New York. Det handlar om ung vilsenhet, ung kärlek och det handlar framförallt om den magiska kraften i musik.

Musiken blir Nick och Norahs gemensamma hemliga språk, det enda språk i världen där det aldrig blir några missförstånd.

I filmversionen illustreras detta av att den sedvanligt briljante Michael Cera, känd från ”Juno” och tv-serien ”Arrested development”, har The Cures ”Boys don’t cry” som ringsignal på sin mobiltelefon. Och för varje gång det ringer blir man mer och mer kär i denna film.

Det märkvärdiga med ”Nick och Norahs oändliga spellista” är också att den så tydligt skiljer sig från de nostalgiska tongångar som just nu genomsyrar populärkulturen.

Inte minst vad det gäller skildringar av musiklivet i just New York får man alltid läsa av att det var bättre förr. Medelålders skribenter och kulturprofiler, senast James Wolcott i Vanity Fair, skriver att dagens sanerade Manhattan är inget mot 1960-talets eller 1970-talets eller 1980-talets.

På den så kallat gamla goda tiden fanns det minsann ställen som Mercer Arts Centre och det pissoarluktande CBGB.

Men parallellt med medelålders skribenter saknar sina gamla adresser på Manhattan – och avfärdar dagens musikscenen som död – så pågår det samtidigt fantastiska konserter i Brooklyn och Queens på klubbar vars hela poäng är att de saknar fast adress.

Och det är där, inte på gamla fasta adresser, som man kan få se morgondagens motsvarigheter till legendariska band som New York Dolls, Television och Talking Heads.

Den röda tröden genom den magiska New York-natt som skildras i ”Nick och Norahs oändliga spellista” är att Nick och Norah och alla deras vänner väntar på att spelstället ska offentliggöras via sms för en hemlig spelning med det publicetsskygga indiebandet Fluffy, ett fiktivt band men som har många motsvarigheter i verkligheten.

Ett av årets bästa reportage i svensk press är New York-journalistens Emil Arvidsons skildring i musiktidningen Sonic av festarrangören Todd P:s ambulerande konserter i Brooklyn och Queens.

Emil Arvidson beskriver ett typiskt Todd P-arrangemang i Brooklyn: ”Man hoppar av på Jefferson, går ned till Broadway och fram till en nattöppen fruktaffär. Här kanske man köper en halv melon. Sedan går man runt hörnet till en järndörr, där en vakt ber att få titta på melonen, tittar upp från melonen, på en själv, kisar med ögonen. Sedan får man betala, kanske sju dollar, och gå in.”

När man läser denna skildring av illegala spelningar i lagerlokaler och i privata lägenheter inser man att musikscenen i New York 2009 är minst lika vital som den var 1974.

Och när man sedan återigen petar in ”Nick och Norahs oändliga spellista” i dvd-spelaren så tycker man synd om dem som var unga på 1960-talet eller 1970-talet 2010-talet kommer att bli mycket roligare.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BLOGG
Anders Mildner, ”Media Mötesplats Malmö”. Hälften av alla väljare under 21 år röstade i EU-valet på Piratparttiet eller Miljöpartiet. Med den sortens faktaanalyser förklarar Mildner förklarar den nya uppkopplade världen skarpare än någon annan.

ARTIKEL
”How Twitter will change the way we live” av Steven Johnson i Time Magazine. Från april 2008 till april 2009 ökade Twitter med 1 298 procent: från 1,2 miljoner besökare till 17,1 miljoner.

TV-TRAILER
”Glee”, finns på YouTube. Fox sände piloten av ”Nip/Tuck”-skaparen Ryan Murphys nya mycket lovande serie ”Glee” den 19 maj. Därefter gör man uppehåll till 16 september och låter Internet sköta marknadsföringen däremellan.

+


BONUS NR 1:

Ända sedan den första ”Natt på museet”-filmen gick upp på bio i USA julen 2006 – och drog in mer pengar än alla vuxenfilmer – så har Hollywood uppenbarligen upprepat som ett mantra till sina manusförfattare: ”Fler dinosaurier!”.

I uppföljaren ”Natt på museet 2”, som just nu går på bio i Sverige, är Tyrannosaurus Rex-skelettet förstås tillbaka. Och McDonalds stoppar samtidigt in dinosaurieben i sina Happy Meal.

Den tredje delen av den animerade succén ”Ice Age”, som får svensk biopremiär om två veckor, har undertiteln ”Det våras för dinosaurierna”. Tertiär gäller inte längre, jura och krita är nya grejen.

Den 11 september kommer sedan även ”Land of the lost” där Will Ferrell på affischen jagas av hungriga dinosaurier.

Att konsertarrangören Live Nation, som normalt bokar rockdinosaurier, senare i höst storsatsar på föreställningen ”Walking with dinosaurs” på Globen och i Skandinavium kan visa sig vara mycket smart.

+

BONUS NR 2:

”Grey gardens”? Det är en referens som de senaste åren dykt upp överallt inom mode och populärkultur, men som förmodligen få svenskar förmodligen har en relation till.

Rufus Wainwright har gjort en låt som heter ”Grey gardens”, I tv-serier som ”Gilmore girls”, ”The L Word” och ”Will & grace” har det refererats till ”Grey gardens”.

Vad det handlar om är en dokumentärfilm som den amerikanska dokumentärfilmens mästare, bröderna Maysles, gjorde 1975. Filmen gjordes efter att bröderna Maysles gjortsin berömda dokumentär om Rolling Stones, ”Gimme shelter”, men filmerna kunde inte varit mer olika.

”Grey gardens” handlar om två kvinnor, mor och dotter. De är släktingar till Jackie Kennedy, men nu lever i misär och smuts ett sönderfallet 28-rumshus i fashionabla semesterorten East Hampton,. Dottern Little Edies glamourattityd och hennes sätt att klä sig – hon förvandlar till exempel gamla jumprar till huvudbonader – har inspirerat modeskapare i 30 år och gjort henne till en gayikon.

Dokumentären är långsam, krävande, men fick nytt liv på först VHS och sedan DVD. Efter att det gjorts en musikal baserad på ”Grey gardens” har det nu även gjorts en tv-film som får svensk premiär nästa fredag på Canal +, 26 juni 21.00.

I denna HBO-filmatisering, som alltså är något så udda som fiktion baserad på en dokumentär, spelas Little Edie av Drew Barrymore och Big Edie av Jessica Lange.

Jan Gradvall