Skivrecensioner, DI Weekend

Sonic Youth
Titel: The Eternal
Skivbolag: Matador/Playground
Betyg: 4

New York-kvartetten Sonic Youth regerar svenskt konstliv just nu. Fyra dagar efter att gitarristen Lee Ranaldos audiovisuella utställning avslutades på Magasin 3 i Stockholm så öppnade Konsthallen i Malmö en Sonic Youth-utställning som visar upp bandets tvärkulturella produktion från 1981 och framåt. (Utställningen pågår fram till 20 september.)

Det känns därför mycket lägligt att gruppens sextonde album är ett av deras bästa på många år. På flera sätt sammanfattar Sonic Youth hela sin karriär på ”The Eternal”; från det atonala no wave-åskmullret som de släppte lös på debutalbumet till bandets nästan poppiga period i början av 1990-talet. De förtjusande ”Antenna” och ”Sacred trickster” låter som någon tuggar på rosa bugg under en betongviadukt Sammantaget är det glimrande uppvisning av ett rockhistoriens viktigaste band sedan Velvet Underground.

Jan Gradvall

St. Vincent
Titel: Actor
Skivbolag: 4AD/Playground
Betyg: 4

26-åriga Annie Clark från Brooklyn låter inte alls som Chrissie Hynde. Men precis som när man hörde den unga Chrisse Hynde första gången, via Pretenderas inledande briljanta singelsvit, får man en bestämd känsla av detta är en egensinnig artist som kommer att sätta sin prägel på rockmusiken i många år framöver.

Annie Clark har tidigare spelat gitarr i Polyphonic Spree och med Sufjan Stevens. Den musik hon gör på egen hand under namnet St. Vincent – detta är hennes andra album – är intrikat popmusik där arrangemangen är lika genomarbetade som melodierna. Efter att man lyssnat på en oemotståndlig sommarpoplåt några gånger inser man till slut vad den heter: ”Laughing with a mouth of blood”. Den typen av överraskningar väntar hela tiden på ett utmärkt album som inte låter som något annat just nu.
Jan Gradvall

Neil Young
Titel: Archives vol 1 (1963-1972)
Skivbolag: Warner
Betyg: 2

Det är bara att gratulera den som ska se Neil Young på Where The Action Is-festivlaen i Stockholm i kväll. Neil Young har kanske aldrig varit bättre live än han är just nu. När Neil Young betar av sina mest elektriska klassiker, vilket är upplägget för hans nuvarande turné, slår han både Bruce Springsteen och Bob Dylan i deras nuvarande dagsform.

Skivartisten Neil Young, däremot, är lika oförutsägbar som alltid varit. Hans senaste album ”Fork in the road”, en temaskiva om hur han anpassat sin bil för miljövänligt bränsle, var olyssningsbar. Den första boxen i hans sedan länge aviserade men extremt försenade ”Archives”-återutgivning är också frustrerande till upplägget.

Om det är musiken man är intresserad av i första hand och därmed utgår från CD-versionen av boxen – jag har inte tagit del av varianterna på Blue-Ray eller dvd – får man åtta CD-skivor där ungefär två tredjedelar redan är utgivet sedan tidigare.

Varför inte i stället göra som Springsteen gjorde på ”Tracks” och göra en mer prisvärd box med enbart outgivet material? Vad det gäller merparten av det outgivna rör det sig även till största del bara om alternativa tagningar, mixar eller liveversioner. Vi får ytterst få tidigare okända låtar.

Det känns även som ett helgerån att stycka upp femstjärniga album som ”After the gold rush” och ”Harvest” på det här viset.

Jan Gradvall

Pretenders
Titel: Break up the concrete
Skivbolag: Rhino/Warner
Betyg: 3

Rockvärlden är inte rättvis. Vid sidan av Neil Young är 57-åriga Chrissie Hynde den mest begåvade frontfiguren vid kvällens Where The Action Is-festival i Stockholm.

Ändå tror inte skivbolaget mer på hennes förmåga än att det dröjt 14 månader med att ge ut Pretenders senaste album i Sverige. Att man dessutom kopplat ihop ”Break up the concrete” på en dubbel-CD med en ”The best of”-samling gör att Chrissie Hynde tvingas boxas mot sin egen skugga.

Pretenders har alltid gjort bättre singlar än album. Bryter man ut de två bästa spåren här, de strålande balladerna ”The nothing maker” och ”You didn’t have to”, får man ytterligare två pärlor att trä på samma glimrande pärlband som redan rymmer ovärderliga singlar som ”Back on the chain gang” och ”2000 miles”.

Jan Gradvall