Skivrecensioner, DI Weekend
Love Olzon
Titel: Fri från dig
Skivbolag: Another Records/Bonnier Amigo
Betyg: 4
För sjätte gången upprepar jag detta: Love Olzon är en av den svenska rockmusikens två-tre starkaste manliga röster. Till skillnad från hans fem tidigare soloalbum på svenska – varav inget sålde i fler exemplar än hans ålder – tror jag att det denna gång finns en realistisk chans att Sverige faktiskt lyssnar och håller med mig.
Love Olzon tvingades skriva och spela in sitt nya album på rekordkort tid: han insåg nämligen att om han inte hade ett album klart innan sommaren skulle han förlora det fonogramstöd han fått från Kulturrådet. Resultatet har blivit hans både mest spontana, varierade och inspirerade album hittills.
Likt en japansk kalligrafimålare visar sig Love Olzon vara som bäst när han inte har någon möjlighet till omtagningar. En av skivans bästa låtar saknar färdig text. Love Olzon utvecklar i stället låten till en improviserad, tonsatt monolog. Ännu bättre är ”Alla själars aveny”, en episk duett med Plura som låter som den är skriven på en krogservett fem minuter innan krogen stänger.
Jan Gradvall
Titel: Préliminaires
Skivbolag: EMI
Betyg: 3
Pelle Almqvist i The Hives berättade en gång att han inför avgörande karriärbeslut brukar tänka på hur två av hans hjältar, Iggy Pop och Tom Waits, skulle ha gjort i samma situation. Vad det gäller karriärval är dessa amerikanska gentlemen varandras diametrala motsatser. Tom Waits tackar nej till allt, Iggy Pop tackar ja till allt.
Efter alla reklamkampanjer med Iggy Pop. där han lånat ut sig själv eller sin musik till alla möjliga och omöjliga sammanhang, framstår han numera som en seriefigursversion av sig själv. Däremot har Iggy Pop förutsättningar att än en gång förnya rockmusiken i rollen som Detroits kombinerade svar på Bruno K Öijer och Serge Gainsbourg.
Iggy Pops enda värdiga album i modern tid, ”Avenue B” från 1999, innehöll ett par lysande spår där han i stället för att sjunga läste upp texterna. På detta nya album, som är inspirerat av Michel Houellebecqs roman ”Refug”, tar han upp den tråden igen. Och rollen som intellektuell spoken word-artist passar honom mycket bättre än som tvådimensionellt rockmonster.
Jan Gradvall
Kid Congo & The Pink Monkey Birds
Titel: Dracula Boots
Skivbolag: In The Red Records/import
Betyg: 4
Jag önskar att Lennart Persson hade hunnit få höra den här skivan. Kid Congo har spelat med både The Cramps och Gun Club, två amerikanska rockband som musikkritikern Lennart Persson (1951-2009) tidigt missionerade om i Sverige.
Som soloartist har Kid Congo hållit låg profil och är i dag i det närmaste bortglömd. Men för sju år sedan såg jag Kid Congo göra en fantastisk spelning som förband till Nick Cave & The Bad Seeds i New York som visade vilken potential han fortfarande besitter.
Nu har Kid Congo fått ihop ett helt album med den precis sortens primitiva träskrock som Lennart Persson älskade. Om det är larm och feber man är ute efter så är Stooges-kvoten betydligt högre på Kid Congos album än på Iggy Pops album.
Miike Snow
Titel: Miike Snow
Skivbolag: Downtown/Sony
Betyg: 5
Torsdagen den 14 maj gjorde ett nytt svenskt-amerikanskt band sin allra första spelning någonsin i källaren på Berns. Det var som det brukar vara på sådana debutspelningar: trassel med ljudet, longörer mellan låtarna, nervösa musiker som undvek ögonkontakt med publiken.
Skillnaden var att det här debuterande bandet bestod av tre av världens mest erfarna och framgångsrika låtskrivare och producenter.
Miike Snow gör allt baklänges. Miike Snow är en trio bestående av svenskarna Christian ”Bloodshy” Karlsson och Pontus ”Avant” Winnberg samt amerikanen Andrew Wyatt på sång.
Som låtskrivare och producenter har Bloodshy & Avant legat bakom ”Toxic” åt Britney Spears och dussintals andra låtar åt världsartister. Efter att i tio år gjort hitlåtar åt andra har de nu bestämt sig för att försöka på egen hand.
Och resultatet har blivit det bästa popalbum jag hört i år. Miike Snow låter inte alls som de dansmusikorienterade produktioner Bloodshy & Avant skräddarsytt åt andra artister. I stället har de gjort precisa, komplexa, originella poplåtar med melodier som vägra lämna huvudet. Det avskalade synthesizerkompet för tankarna till tyska krautrocklegenderna Cluster och Peter Gabriels tidigare sololåtar. Här finns åtminstone tre potentiella världshits: ”Animal”, ”Burial” och ”Sylvia”.
Det fysiska albumet släpps först 9 juni men hela albumet släpptes för två veckor sedan av amerikanska iTunes och finns utlagt i sin helhet på gruppens egen MySpace-sida.
Jan Gradvall