Skivrecensioner, DI Weekend
Skivrecensioner i Dagens Industri
21 oktober
Text: Jan Gradvall
Depeche Mode
Titel: Playing The Angel
(Mute/EMI)
Betyg: 3
För en månad sedan skrev jag en krönika om den övergripande ”back to basics”-trenden. I stället för att snegla på vad konkurrenter gör blickar företag och även artister inåt och hittar framtiden i sin egen historia. U2 utvecklas genom att inspireras av gitarrocken på sitt debutalbum. Saab lyfte fram företagets rötter med kampanjen ”med jetplan i generna”.
Samma sak gör nu Depeche Mode. ”Playing The Angel” skulle kunna lanseras som ”med syntpop i generna”. Efter att gradvis ha blivit mer rockinfluerade har Depeche Mode återgått till det ljudlandskap och den domedagsstämning som präglade albumet ”Black Celebration”.
Det saknas fler melodier med samma självklarhet som utmärkta singeln ”Precious”, men det låter sammanhållet och imponerande konsekvent. Albumets ironiska undertitel ”Pain and suffering in various tempos”, skulle kunna vara en programförklaring för hur det faktiskt låter.
Sinead O’Connor
Titel: Throw Down Your Arms
(That’s Why There’s Chocolate And Vanilla/iTunes)
Betyg: 4
Protestmusik är ett begrepp som nästan blivit löjeväckande. För hur farlig är egentligen en trubadur med akustisk gitarr? Men roots reggae är en annan sorts protestmusik, med en bas som ger utslag på Richer-skalan och skakar om världen i dessa grundvalar. Reggaeforskaren Hasse Huss har skrivit om Burning Spears ”Throw Down Your Arms” att den får en tro att nedrustning faktiskt är fullt möjlig.
Att den moderna protestsångerskan Sinead O´Connor gjort en skiva där hon tolkar roots reggae-låtar är därför en utmärkt idé. Skivan är inspelad i legendariska Tuff Gong-studion på Jamaica. Rytmkungarna Sly & Robbie står för kompet. Det hörs att Sinead har en genuin kärlek till genren. Det märks också i urvalet.Förutom titelspåret är ytterligare fyra av Burning Spear, samtliga exemplariskt tolkade. Bland höjdpunkterna finns även en ypperlig version av Junior Byles ”Curly Locks”.
The Cardigans
Titel: Super Extra Gravity
(Stockholm Records/Universal)
Betyg: 4
Cardigans karriär har genomgått en märklig utveckling. Parallellt med att gruppen blivit större och större i Sverige har de sålt mindre och mindre utomlands. Varför fungerade inte föregångaren ”Long Gone Before Daylight” i andra länder? En förklaring finns i skivans omslag. Skivan pryds av en mörk bandbild där sångerskan Nina Persson knappt syns.
Ett band som Texas skulle aldrig göra så. Skotska Texas är också ett demokratiskt rockband, precis som Cardigans, men har alltid konsekvent enbart haft sångerskan Sharleen Spiteri på omslaget. Resten av bandet syns inte ens i Texas videor. Det är Sharleen som är gruppens varumärke och ansikte utåt –precis som Nina Persson varit det i Cardigans.
Vad utlandet föll förr var smarta poplåtar framförda av en svensk blondin. När Cardigans plötsligt förvandlades till ett skäggigt The Band förstod utlandet ingenting.
Det verkar även som Cardigans-medlemmarna själva gjort den analysen. På nya omslagsbilden är de enbart Nina i en utmanade pose, precis som på genombrottsskivan ”Carnival”. Musiken är också lite busigare, lekfullare på föregångaren, även om vemodet är kvar.
Den självklara hitlåt som kan få utlandet intressant saknas tyvärr, men det låter det alldeles utmärkt. Cardigans tillhör det fåtal band som är i konstant utveckling och aldrig levererat under förväntningarna.