Skivrecensioner, DI Weekend

Jarvis Cocker
Titel: Further complications
Skivbolag: Rough Trade/Border
Betyg: 3

”He says he wants to make love to you. But instead of ’to’ shouldn’t that be ’with’?” Ingen annan än Jarvis Cocker skriver sådana texter. Det är en författares både välsignelse och förbannelse att inte ens i livets mest förnedrande ögonblick kunna låta bli att göra grammatiska observationer. I en av Pulps bästa låtar sjöng Jarvis Cocker: ”I’m not Jesus Christ, though I have the same initials”.

Temat på Jarvis Cockers andra soloalbum är en medelålderskris utlöst av en skilsmässa. Det är många som försökt beskriva den orkan av känslor som det innebär, men det är bara Jarvis Cocker som förmår kliva rakt in i stormens öga, slungad mellan sexuell förnekelse och sexuellt begär. Å ena sidan känner han sig som ”a single parent at the fair”. Å andra sidan vill han bevisa för alla kvinnor han möter att det inte betyder något att han är ”hung like a white man”.

”Further complications” kunde ha varit årets bästa album, men problemet med skivan är att den är gjord tillsammans med Steve Albini. Producenten Steve Albinis syn på rockmusik passar bättre för hårda rockband som Pixies, Nirvana och Manic Street Preachers (se nedan) än för nyanserna hos Jarvis Cocker, en artist som i grunden dessutom alltid hatat allt vad ordet rock står för. Avslutande ”You’re in my eyes”, en dekadent discolåt, ger en föraning om vad detta album kunde ha blivit med andra arrangemang.

Jan Gradvall

Manic Street Preachers
Titel: Journal for plague lovers
Skivbolag: Sony
Betyg: 3

Det finns ett grundproblem med alla musikbaserade talangtävlingar i tv. Det svåra är inte att inte hitta stora sångare och musiker. Sådana finns det alltid ett överflöd av. Det svåra är att hitta människor som vet vad de vill uttrycka.

Richey Edwards i Manic Street Preachers kunde varken sjunga eller spela. Han var så usel på sin gitarr att de andra i bandet brukade koppla bort hans förstärkare på konserterna. Ändå var han en av de största talangerna i sin generation. När Richey Edwards försvann i februari 1995 (hans kropp har aldrig hittats) försvann magin med Manic Street Preachers.

Trots att gruppen nått sina största kommersiella framgångar tiden efter Richey Edwards har nu de tre överlevnade medlemmarna valt att gå tillbaka sina rötter och göra nya låtar baserade på texter som Richey Edwards som lämnade efter sig i anteckningsblock.

Och förvandlingen är påtaglig. När Manic Street Preachers på sitt nya Steve Albini-producerade album gör egentligen hopplöst ordrika och överambitiösa låtar med titlar som ”Virginia State Epileptic Colony” och ”Jackie Collins existential question time” blir trion inte längre ett rockband i mängden utan ett rockband man älskar, om än i kortare ögonblick. ”Me and Stephen Hawking” är en av de bästa punklåtarna jag hört på 30 år.

Jan Gradvall

Madness
Titel: The Libery of Norton Folgate
Skivbolag: EMI
Betyg: 4

Under sina stadsvandringar myntade situationisterna uttrycket psykogeografi, en teori om hur fysiska miljöer påverkar oss känslomässigt. På senare år har historiker som Peter Ackroyd och Ian Sinclair skildrat staden London genom att använda just teorin om psykogeografi.

Det är därför logiskt att ett av Londons fem bästa popband någonsin nämner både Ackroyd och Sinclair som inspirationskällor för sitt nya album. Temat för sparsmakade Madness nya album – gruppen har bara släppt två album de senaste 20 åren – är deras hemstad London och stadens aldrig färdigskrivna historia.

Madness sätter in dagens invandringsfobi i en historisk kontext med ramsan ”In the beginning was the fear of the immigrant” och visar hur det tvärtom är kollisionen av kulturer som alltid varit dynamon i London. Gruppen lyckas även göra detta inom ramen för strålande poplåtar som påminner om hur extremt inspirerad Jakob Hellman var av Madness när han gjorde sitt första och hittills enda album.

Jan Gradvall

Eminem
Titel: The Singles
Skivbolag: Shady Records/Universal
Betyg: 4

Enligt en uppgift som kommer från en av Sveriges största låtskrivare har demonproducenten Dr Dre tre olika mappar med beats (inte bara rytmer utan låtskelett) som han erbjuder sina kunder. Priset ökar beroende på hur bra beats kunden är beredd att betala för. I den tredje mappen hamnar prislappen på långt en miljon kronor, men då utlovas å andra sidan en garanterad hit.

Denna box med tio av Eminems gamla CD-singlar är egentligen typisk för den typen av krystade skivbolagsidéer som används för att blåsa upp intresset för comebackskivor: Eminems nya album släpps nästa vecka. Men samtidigt ger denna box en unik inblick i hur Eminem och hans vapendragare Dr Dre arbetar.

På flera av dessa CD-singlar ingår både instrumental- och acapellaversioner. Det är först man lyssnar på instrumentalversionerna av mästerverk som ”My name is” och ”The Real Slim Shady”. som man påminns om att Dr Dre verkligen är vår tids Phil Spector. Och när Eminems röst friläggs – helt utan musik – inser man att han är rockhistoriens mest originella vita vokalist efter Elvis Presley.

Jan Gradvall