Skivrecensioner, DI Weekend
Andres Tilliander
Titel: Show
Skivbolag: Adrian Recordings
Betyg: 4
En vanlig vanföreställning om elektronisk så kallad dansmusik är att det handlar om musik skapad med kirurgisk precision och kylig återhållsamhet. Medan rockmusiken slentrianmässigt förknippas med svett, utlevelse och ”keeping it real” får den elektroniska musiken stå där med sitt mikroskop och sin laboratorierock.
Andreas Tilliander från Hässleholm visar att det kan vara precis tvärtom. Ytterst få rockband i dag är i närheten av den hetta, spontanitet, intensitet och nerv som han förmedlar på sin fem år försenade uppföljare till den Grammis-vinnande ”World industries”.
Rytmerna på ”Show” äter sig in i reptilhjärnan. Andreas Tilliander är i första han känd för instrumentalmusik. Låttitlarna visar att han har humor: ”No Fleetwood No Mac” och ”909 problems”. Men här finns även några lika starka spår med sång, bland dem ”Arlanda” där Jocke Berg från Kent återknyter till känslan från ”Isola” och tar den tillbaka till samtiden.
Jan Gradvall
Martyn
Titel: Great lengths
Skivbolag: 3024
Betyg: 4
Artisten Martyns eget skivbolag 3024 är döpt efter det postnummer i Eindhoven, Holland, där han växte upp. Men någon annan möjlighet att geografiskt placera den här musiken finns inte. Holländaren Martijn Deykers bor i dag i Washington DC, men den musik han gör för tankarna till södra London och Bristol och den genre som kallas dubstep.
Dubstep har varit den mest vitala subkulturen i England de senaste två åren. Musiken kan beskrivas som dubreggae under vattnet. Rytmerna är ännu dovare, mer utflytande. Stämningen i musiken är mörk och spöklik.
Det unika med Martyns musik är att han tar det bästa från dubstep men sedan gör något helt eget av den. På ett av årets bästa och mest spelbara album införlivas rytmer från alla världens postnummer, från techno i Detroit till minimal house i Köln.
Jan Gradvall
Bob Dylan
Titel: Together through life
Skivbolag: Sony
Betyg: 2
Förutom alla röda trådar löper det även en svart tråd genom Bob Dylans karriär. Då och då gör han album där han inte vill längre vill vara Bob Dylan. ”Self portrait” från 1970 var ett sådant album. Ett annat exempel är ”Down in the groove” från 1988.
Det är lätt att förstå varför Bob Dylan har det här behovet att göra uppror mot sig själv. För vad har man egentligen för nytta av att kallas geni och helgon när man ändå måste fixa frukost på morgnarna och försöka sova på nätterna? Men samtidigt resulterar detta medelåldersuppror i väldigt ojämna skivor.
Efter den mästerliga och utdragna trilogi om dödlighet som avslutades med ”Modern times” har Bob Dylan spelat in ”Together through life” rekordsnabbt. Samtliga texter utom en är skrivna tillsammans med Robert Hunter, känd för sina LSD-experiment och sitt långa samarbete med Grateful Dead.
Texas-soundet på ”Together through life” är mycket rikare och mer varierat än det monotona lunket på Dylans senaste turné, mycket tack vare gästerna David Hidalgo från Los Lobos på dragspel och Mike Campbell från Tom Pettty & The Heartbreakers på mandolin. Men själva sångerna är inte i klass med den artist vi känner som Bob Dylan.
Jan Gradvall
The Legends
Titel: Over and over
Skivbolag: Labrador/Border
Betyg: 3
Det borde bara vara en tidsfråga innan Johan Angergård får en Hedersgrammis. Förutom att han driver utmärkta skivbolaget Labrador har han som musiker i sina tre olika band, Acid House Kings, Club 8 och The Legends, nu släppt 14 (!) album på ett drygt decennium.
Fjolårets album med Club 8, ”The boy who couldn’t stop dreaming”, blev oförtjänt lite uppmärksammat, även om ett spår förgyllde en reklamfilm för Apollo. Nya albumet med Johan Angergårds enmansprojekt The Legends är lika starkt, lika bitterljuvt – men diametralt motsatt i övrigt.
Med inspiration från Phil Spector men kanske framförallt The Jesus & Mary Chain spinner Johan Angergård här sockervadd runt taggtråd. Popmelodierna kämpar mot en vägg rundgångsgitarrer som dånar, väser, tjuter. Ibland är dissonans vackrare än harmoni.
Jan Gradvall