Skivrecensioner, DI Weekend
Lisa Ekdahl
Titel: Give me that slow knowing smile
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Lisa Ekdahl har haft två paralleller karriärer. Den ena är som södermalmsk singer-songwriter som sjungit vaggvisor för Mariaberget. Den andra är som jazzsångerska och tolkare av amerikanska evergreens, en karriär som gjort henne till ett etablerat namn i Frankrike.
Nya albumet ”Give me that slow knowing smile” är det första där hon låter dessa två vägar mötas. Låtarna uppges vara skrivna i en lägenhet i West Village, New York. Det hörs. Med undantag för titelspåret, som är typiskt Lisa Ekdahl-jazzigt, är resten elektrisk och romantisk rockmusik som låter precis som albumomslaget till ”The Freewheelin’ Bob Dylan” ser ut; en kvinna och en man går arm längs en snöig gata i West Village.
Förutom att dessa nio låtar är de rakaste och bästa Lisa Ekdahl skrivit sedan debutalbumet slås man även av hur fullständigt unik hon är som sångerska. Lisa Ekdahl är musikens egen Benjamin Button: på samma gång nyfödd och väldigt gammal. Ömsom låter hon som en Billie Holiday som druckit sig sömnig på välling, ömsom som en baby som rökt sitt första paket Gitanes.
Jan Gradvall
Bob Mould
Titel: Life and times
Skivbolag: Anti/Bonnier Amigo
Betyg: 3
Nej, det är inte lag på att man måste gilla Christer Björkman-schlager och gaydisco om man är homosexuell. Tillsammans med bland andra Pete Shelley i Buzzcocks och Michael Stipe i REM är amerikanen Bob Mould en av de homosexuella artister som gjort mest för att bryta ned fördomar just för att deras musik inte på något sätt kan sammankopplas med deras sexualitet.
Bob Mould var med i Hüsker Dü, en explosiv rocktrio från Minneapolis som bildades för exakt 30 år sedan. På samma sätt som en skulptör utgår från ett stenblock hamrade Hüsker Dü fram skönhet ur till synes oformligt rundgångsdån. Utan Hüsker Dü hade vi aldrig fått vare sig engelska My Bloody Valentine eller svenska Popsicle.
Efter ett mellanspel i bandet Sugar har Bob Mould sedan dess varit soloartist. På sitt nionde soloalbum spelar han alla instrument själv, med undantag för trummorna som läxas upp av Jon Wurster från Superchunk. Stundtals får Bob Mould sin gitarr att brinna på ett sätt att jag plockar fram gamla Hüsker Dü-album som ”Zen arcade” och blir sittande i timmar.
Jan Gradvall
The Flatlanders
Titel: Hills & valleys
Skivbolag: Playground
Betyg: 3
Nu har jag kommit på varför jag kände mig lika besviken efter Bob Dylan på Berns som efter Bob Dylan på Debaser härom året. Det är för mycket bas och trummor. Det gubbgroove som Bob Dylan haft som ideal på 00-talet gör att själva låtarna hamnar i skuggan.
Jimmie Dale Gilmore, Joe Ely och Butch Hancock har känt varandra i 40 år och uppträtt nästan lika länge som The Flatlanders, ett liveprojekt som även gjort sporadiska skivor. Det är mycket troligt att Bob Dylan gillar The Flatlanders, inte minst för att han på sitt kommande album lär ha sökt sig till samma ”south of the border”-sound, musik från gränslandet mellan Texas och Mexiko.
Men skillnaden är att The Flatlanders aldrig skulle låta sina kompmusiker låta överskugga melodier eller texter. Sångmelodin är och förblir kung. Lloyd Maines, som är pappa till Natalie Maines i Dixie Chicks, har producerat med varsam hand och alla tre medlemmarna är förstklassiga amerikanska låtskrivare som i dessa låtar drar paralleller mellan den depression som John Steinbeck skildrade och den som USA befinner sig i just nu.
Jan Gradvall
The Hold Steady
Titel: A positive rage
Skivbolag: Rough Trade/Border
Betyg: 4
Förutom en liveskiva inspelad 2007 innehåller denna utgåva också en dvd med en dokumentär som fångar The Hold Steady, kallat ”världens bästa barband”, under deras genombrottsturné i USA från hösten 2006 till hösten 2007. Som film betraktat är dokumentären högst ordinär, men den förklarar varför simpla barband som The Hold Steady i dag behövs mer än någonsin.
The Hold Steady är en samling lätt överåriga och lätt överviktiga amerikaner från Minneapolis som gillar att dricka öl, se på sport och spelar i fula skjortor med svettfläckar under armana.
Men när man ser dem på scen förstår man varför de är så älskade. The Hold Steady ler när de spelar. De uppmanar publiken att klappa takten och sjunga med och låter alla dansa på scenen under sista extranumret. Det borde vara något självklart men det är extremt ovanligt i dagens musikvärld. En ung kille i publiken som intervjuas efter en konsert säger: ”Jag gick hit ensam men det kändes som jag var här med mina bästa vänner”.
Låtskrivaren Craig Finn ger i dokumentären även en ett par andra förklaringar till vad som gör The Hold Steady till ett så älskvärt band. Den ena är att han sjunger som han pratar: texterna är konverserande i tonen. Den andra är att alla i bandet har samma favoritband: The Replacements.
Jan Gradvall