Skivrecensioner, DI Weekend
Salem
Titel: Astronaut
Skivbolag: Virgin
Betyg: 2
Att lyssna på Salem Al Fakirs debutalbum var som att få en guidad rundtur i hjärngångarna hos ett musikaliskt geni. Aha, det har så här det måste ha sett ut i huvudet hos den unge Stevie Wonder. Eller hos Wolfgang Amadeus Mozart, om han i stället växt upp med hiphop. I kombination med ett permanent ”jag är så lycklig som får göra musik”-leende, en Ville, Valle & Viktor-frisyr och ett exotiskt svärdslukarnamn var det inte så konstigt att Salem Al Fakir nästan kramades ihjäl av landets kulturredaktioner.
På uppföljaren är både leendet, hårburret och efternamnet borta. Det är lätt att förstå Salem Al Fakirs motreaktion: han kände inte igen sig i mediebilden och vill nu framstå som en mer komplex och grubblande artist. I samma ögonblick som Salem i stället framställer sig som en Di Leva-figur blir det dock uppenbart att han – än så länge i alla fall – inte har något att säga. När Salem gör avkall från vimsigheten och charmigheten blir det väldigt lite kvar.
Jan Gradvall
El Perro Del Mar
Titel: Love is not pop
Skivbolag: Licking Fingers/Playground
Betyg: 3
Med ”From the valley to the stars” gjorde Sarah Assbring, som gör musik under namnet El Perro Del Mar, förra årets bästa svenska album. Det var ett minutiöst välarrangerat album med precisionen och den sakrala skönheten hos klassiska körverk. Det är därför inte så konstigt att det nästan aldrig spelades på radio.
Enligt den fördröjningsklausul som fortsätter att prägla popvärlden får i stället Sarah Assbring nu all den medieuppmärksamhet hon borde fått med förra skivan. Men ”Love is not pop”, döpt efter en replik från filmen ”Sista tangon i Paris”, är ett minialbum, med endast sju låtar, som är betydligt lösare i konturerna. Det hade egentligen räckt om suveräna ”Change of heart” släppts på singel, med några av de andra låtarna som bonusspår.
Att Sarah Assbring på ett album med kärlekstema även väljer att tolka Lou Reeds ”Heavenly arms”, med textrader som ”Sylvia, you mean so much to me”, är besynnerligt. Lou Reed skrev denna kärleksförklaring till sin fru och manager, Sylvia. Men med facit i hand vet vi att Lou Reed sedan lämnade Sylvia för en flygvärdinna.
Jan Gradvall
Maia Hirasawa
Titel: GBG vs STHLM
Skivbolag: Razzia
Betyg: 2
Rufus Wainwright var den första popartisten som fick spela på Dramaten, Frida Hyvönen var den andra, Maia Hirasawa kan mycket väl bli den tredje. Dessa artisters sätt att inom popmusikens begränsade ramar försöka tränga in grandiosa musikalarrangemang, teatralt utspel och hetsigt skådespelartemperament är dock inte helt okomplicerat. Hur hade Margaretha Krook låtit om hon varit popmusiker? Förmodligen som Rufus Wainwright.
När Maia Hirasawa slår sig ned vid pianot och frigör sina inre musikaldrömmar blir det just Margaretha Krook-pop, mer Dramaten än Debaser. Maia Hirasawa är i stället, ironiskt nog, som mest originell när hon är som minst originell. Hon är redan så anslående och påfågellik som artist och person att raka poplåtar passar henne bäst. Minns till exempel hennes succéversion av The Arks ”The worrying kind”. På nya albumet är det bästa spåret den mest direkta poplåten, ”The wrong way”. Hon gör även en fin duett med Nicolai Dunger.
Jan Gradvall
Peter, Bjorn And John
Titel: Living Thing
Skivbolag: V2
Betyg: 4
En vanlig vanföreställning är att det går att spela säkert för att få hitlåtar. Se på fiaskot för BWO:s spekulationsballad i Melodifestivalen som avskräckande exempel. Pophistorien är tvärtom i stället full av exempel på att det är djärva chansningar och experiment som leder till de största hitlåtarna.
ABBA hittade sitt sound på ”Ring, ring” när Michael B Tretow lät spela in hela kompet två gånger, med en minimal fördröjning mellan påläggen. Per Gessle skrev ”The Look” när han på ren chans tryckte på knappar på en nyinköpt synthesizer. Visslingen i Peter, Bjorn and ”Young folks” var från början bara en skiss för ett annat experiment. Men trion beslutade sig behålla demokänslan – och 00-talets bästa och mest internationellt spridda svenska låt var ett faktum.
Hela albumet ”Living thing” präglas av inställningen av att popmusiken måste få vara en experimentverkstad, utan att för den skulle göra avkall på melodier och omedelbarheten. ”Nothing to worry about” har redan hyllats av Kanye West. ”I want you!” är ännu bättre. Medan Peter Moréns fantastiska gitarrspel för tankarna till ett plåtskjul i Soweto så låter sången (är det Björn Yttling som sjunger?) som ett barn som aldrig varit i en skivstudio förut.
Jan Gradvall