Krönika, Dagens Industri

Weekend 20 mars

Krönika

Jan Gradvall

Hur mycket pengar har jag genom åren lagt ned på att köpa månadsmagasin? Det är tilläckligt många månadslöner för att jag ska inse vidden av vad som hände i måndags. Stående framför de dignande hyllorna i pressbutiken inser jag plötsligt att det för första gången inte finns en enda tidning jag vill köpa.

Det är inte långkonjunkturen som är det största hotet mot månadsmagasinen. Det är bristen på kreativitet och originalitet. Särskilt i segmentet med livsstilstidningar riktade mot män eller kvinnor är det precis samma kändisar och konsumtionstips som roteras.

För månadsmagasin har annonsörerna kanske alltid varit viktigare än läsarna. Men det har aldrig märkts så mycket som nu. Av innehållet i tidningen har själva texterna lägst prioritet. Journalisterna är utbytbara. Det spelar ingen roll vem som fått sida med vid filmbolagens rundabordsintervjuer med Kate Winslet. Det viktiga är att tidningen har bilder på Kate Winslet.

Ett lysande undantag från denna strömlinjeformade utveckling är Word, en engelsk tidning om musik och popkultur jag berömt flera gånger förut.

I Word utgår allting från själva texterna. Tidningen görs av en liten samling skribenter som får skriva fler texter per nummer än vad som förmodligen är fysiskt nyttigt. I gengäld får skribenterna maximal frihet och resultatet blir texter och ämnesval som inte liknar något annat i pressbutikens hyllor. Som läsare får man också en personlig relation till varje skribent.

Ovanstående beskrivning brukar gälla tidningar som har så liten upplaga att det bara är en tidsfråga innan de läggs ned. Men när halvårsstatistiken presenterades för brittiska tidningar i mitten av februari, med svidande nedgångar överlag, var Word en av ytterst få tidningar som ökade med tre procent.

Tidningen firade detta med att genom att via nätet informera alla trogna läsare om att vi denna dag fick ledigt från jobbet efter lunch. ”If any of your employers wonder why, just refer them to us.”

Word förvaltar en brittisk journalisthumor som kan härledas tillbaka till NME och Smash Hits. Medelåldern på skribenterna är på fel sida av 50-strecket. Eller rätt sida, om man som läsare vill ta del av analyser från skribenter med bredare referensramar än en själv.

Men vad som gör Word så framgångsrik är att tidningen inte ser den nya tekniken som ett hot utan som en möjlighet att knyta ännu tätare kontakter med läsarna.

Word satsar just nu stenhårt på Spotify och Twitter. Tidningens redaktion lägger ut egna spellistor på Spotify och uppmanar läsarna att göra detsamma. Word använder även mikrobloggandet på Twitter som nyhetsförmedlare.

Words podcastsändningar håller lika hög kvalitet som papperstidningen, utan att belasta budgeten med ett pund extra. Tidningen ställer fram en mikrofon på redaktionsbordet och förvandlar sina fikarumsdiskussioner till radioprogram.

Nu tänker Word även börja göra podcastsändningar med bild, dvs egna tv-program. En pilot till ”Shopcast” finns att ladda ned.

Många tidningar som satsat på webbteve har försökt efterlikna vanlig tv. Dagens Nyheter ertappades med nyheten om att sminkösen för kulturredaktionens webbteve fakturerade mer i månaden än någon av de frilansade kulturskribenterna.

Men Word-redaktörerna Mark Ellen och David Hepworth sitter helt osminkade framför en stillastående kamera – och pratar om nya och gamla skivor. Precis så enkelt kan det göras. Som Word-läsare älskar man varje sekund av det och blir ännu mer lojal med tidningen.

+

GRADVALLS VAL

KLUBB

Ritz, som låg i en fönsterlös källare vid Medborgarplatsen, var under hela åttiotalet Stockholms bästa klubb. I morgon kväll återuppstår Ritz, fast på Debaser i Stockholm. Orup leder återigen husbandet Nevermindtheorchestra.

NÄTRADIO

”A good read”. BBC:s fantastiska radioutbud finns tillgängligt även för svenska lyssnare genom funktionen ”Listen again”. I detta program berättar olika personer om sina favoritböcker. Hur ska man hinna med att jobba?

ARTIKEL

”Is it time to rethink the American Dream?” av David Kamp i aprilnumret av Vanity Fair. Efter en lång kreativ svacka har recessionen tvingat Vanity Fair att rycka upp sig igen. Och det var alldeles för länge sen David Kamp skrev något.

+

KORTIS NR 1:

På onsdag är det hyrfilmspremiär för en av det senaste årets mest rosade men samtidigt ändå mest underskattade filmer. ”Vicky Cristina Barcelona” har beskrivits som ett underhållande stickspår för Woody Allen, en avvikelse från hans New York-filmer.

Men även om ”Vicky Cristina Barcelona” förvisso utspelas i Barcelona så innebär filmen en återgång till de teman och den exakta tonträff som präglade Woody Allens klassisak Manhattan-komedier på 70-talet.

Inte sedan ”Manhattan” har Woody Allen varit så mycket Woody Allen som här. Även om han själv inte spelar med i filmen kan man tydligt höra hans röst i flera av rollfigurerna.

Precis som i ”Manhattan” handlar ”Vicky Cristina Barcelona” om självupptagna storstadsintellektuella som oavbrutet analyserar sig själva och oavbrutet talar om konstens och livets mening. Det är brutalt roligt.

Den inspelningsdagbok som Woody Allen publicerade i New York Times (finns på nätet under rubriken ”Excerpts from the Spanish Diary”) vittnar också om att han 73 år gammal hittat en ny storhetstid i sitt skrivande: ”Arrived Barcelona. Accommodations first class. Hotel has been promised half star next year provided they install running water.”

Javier Bardem, Scarlett Johansson och Oscar-vinnaren Penélope Cruz är alla lysande i rollerna, men allra bäst är unga brittiskan Rebecca Hall som också har den största rollen. Missa inte heller Rebecca Hall i den bioaktuella ”Frost/Nixon” och i tv-serien ”Red riding” som just nu går på brittisk tv.

Jan Gradvall

+

KORTIS NR 2:

En tv-serie om ett välmående svenskt varuhus dit alla flockas för att konsumera? En bättre vald tidpunkt för att ge ut 20 år gamla ”Varuhuset” på DVD hade kanske varit högkonjunkturvåren 2008 än lågkonjunkturvåren 2009.

Men när man ser om några avsnitt av ”Varuhuset”, som SVT sände mellan 1987 än 1989, är det slående hur lite denna serie ändå handlar om lyx och konsumtion.

Det som hänger på krokarna i detta fiktiva Stockholmsvaruhus känns mer Ullared än dagens NK. För 20 år sedan fanns inte modemedveten vi ser i dag. Eller någon högteknologi. En del av dramatiken i det första avsnittet består i att någon försnillat något så dyrbart som 20 videobandspelare.

Foto, ljussättning och scenografi känns så gammalt att ”Varuhuset” lika gärna skulle kunna haft premiär 1971 som 1987. Men rent dramaturgiskt är första avsnittet fortfarande ett litet mästerverk. Och Christina Schollins rollfigur är och förblir den svenska tv-historiens bästa bitch.

Jan Gradvall