Vår tids ”Blade runner”

I slutet av 80-talet, när acid house slog igenom, dök det upp Smiley-märken överallt. De kom från serien ”Watchmen” som efter 20 år slutligen blivit film. En strålande film. Krönika från DI Weekend 6/3 2009.

Weekend 6 mars

Krönika

Jan Gradvall

Det var en mörk och regnig höstkväll 1982. Jag är gammal nog att ha sett ”Blade runner” när den gick upp på svenska biografer. Det blev en av mitt livs stora filmupplevelser. ”Blade runner” kom för evigt att prägla min bild av framtiden.

Men man ska samtidigt komma ihåg att vid premiären så hyllades inte ”Blade runner” som den filmklassiker den betraktas som idag. Filmen förvirrade kritiker som inte förstod att ytan var innehållet. Filmen skrämde även bort den breda actionpubliken genom att anses vara för pessimistisk, tempofattig och filosofiskt grubblande.

Nästa fredag är det biopremiär för vår tids ”Blade runner”. Efter att ha sett ”Watchmen”, en annan framtidsvision influerad av Philip K. Dick och William S. Burroughs, känner jag precis samma svindelkänsla som när jag såg ”Blade runner” första gången.

”Watchmen” är ett formmässigt mästerverk. Det inledande bildmontaget till tonerna av Bob Dylans ”The times they are a-changin’” tillhör det mest förstummande som visats på en filmduk i modern tid.

Men samtidigt är filmen så våldsam, pessimistisk, grubblande, sävlig, utdragen och moraliskt utmanande att vi snart lär få läsa de vanliga rubrikerna: ”Publiken sviker Watchmen på biograferna”. Nej, intellektuell och politisk science fiction är ingen lukrativ genre.

”Watchmen” började som en serietidning. Manusförfattaren Alan Moore och illustratören Dave Gibbons skapade en serie om dysfunktionella superhjältar som publicerades som en serietidning av amerikanska DC Comics mellan september 1986 och oktober 1987 Dessa tolv serietidningar samlades därefter i en bok som ständigt getts ut i nya upplagor och blivit en av denna samtida populärkulturens mest inflytelserika verk alla kategorier.

När Time 2005 listade de 100 bästa engelskspråkiga romanerna från 1923 och framåt var ”Watchmen” med på listan. Trots att det är en serie är ”Watchmen” verkligen lika rik och komplex som en roman. När DC Comics fick Alan Moore första manus med över 100 tätskrivna sidor utgick de från att det var manuset till hela sviten med tolv serie serietidningar. Men det var endast manus till den första episoden.

Alan Moore och Dave Gibbons har sagt att deras mål var att serien skulle hålla för att kunna läsas fem-sex gånger. Varje seriesida är späckad med information och motsägelsefulla budskap, en känsla av visuell overload som även bibehålls i den 2 timmar och 45 minuter långa filmen.

En annan anledning till att ”Watchmen” fortfarande känns lika modern i dag som när den skapades för 20 år sedan är att det är ”a comic about comics”. Dave Gibbons har sagt i en intervju: ”as it progressed, Watchmen became much more about the telling than the tale it itself”.

Serien utspelar sig i en alternativ framtid där USA vann Vietnamkriget och där Richard Nixon sett till att bli omvald till president för femte gången. Filmregissören Zack Snyder, som tidigare gjort ”300”, har låtit denna framtid vara misstänkt lika 80-talet, precis som i originalserien som egentligen handlade om Reagan-eran med det ständiga hotet om kärnvapenkrig.

På så sätt känns ”Watchmen” ännu mer som ”Blade runner”. Även soundtracket påminner om Vangelis musik till ”Blade runner”, men innehåller samtidigt flera Dylan-kompositioner som ”All along the watchtower” och ”Desolation row”. Att regissören fått Dylans välsignelse att använda låtarna uppges bero på att även självaste Bob Dylan uppges vara ett stort fan av ”Watchmen”.

(slut)