Skivrecensioner, DI Weekend
Larz-Kristerz
Titel: Hem till dig
Skivbolag: Sony
Betyg: 3
Begreppen retro och old school är snarlika, men det finns en distinktion. Medan retro innebär att man gör en pastisch på något gammalt innebär old school snarare att man återgår till en gammal attityd och inställning.
Larz-Kristerz är det första dansband som är old school inom sin genre. När man lyssnar på debutalbumet från vinnarna i ”Dansbandskampen” är det slående hur väl insatta de är i dansbandshistorien. Detta är inte tokroliga pastischer, utan musik gjord av genuin kärlek till genren. Larz-Kristerz har studerat gamla LP med Thorleifs och Schytts lika ingående som dagens rappare har lyssnat på gamla LP med Eric B & Rakim och EPMD.
Det är därför obegripligt – men tyvärr väldigt typiskt – att trots alla hundratals artiklar som skrivits om Larz-Kristerz är det ingen journalist som ställt några frågor om hur gruppen gör musik.
Lyssna till exempel på hur intrikat de bygger upp svänget i versionen av Princes ”Purple rain”. Eller hur de i sin version av ”I love Europe” visar det släktskap mellan svensk dansbandsmusik och musik från Texas som Thorleifs tog fäste på med ”Gråt inga tårar”. Larz-Kristerz version av ”I love Europe” låter mer som Sir Douglas Quintet än Christer Sjögren.
Jan Gradvall
Jenny Wilson
Titel: Hardships!
Skivbolag: Gold Medal Recordings/Playground
Betyg: 4
De flesta av dagens popmusiker klär sig på ett sätt att de egentligen lika gärna skulle kunna vara dataprogrammerare eller butiksbiträden. Eller journalister. Men varje gång Jenny Wilson dyker upp i tv-rutan eller i tidningar råder det inget tvivel: hon skulle inte kunna vara något annat än popstjärna.
Jenny Wilson solodebuterade 2005, samma år som Robyn pånyttföddes med sitt album ”Robyn”. Förutom att de hade en gemensam referens i The Knife, som båda samarbetade med, förenades Jenny Wilson och Robyn av en vilja och ambition att göra popmusik till något som är ”larger than life”.
Jenny Wilsons andra soloalbum börjar med en låt där hon skildrar sin egen födelse. ”I wanted to be born/ So I crawled out in the middle of the night/ Out of my mother”. Det är en av tidernas bästa inledningar på ett album.
Man blir heller inte besviken på resten. Jenny Wilson verkar ha lyssnat lika mycket på samtida svart soulmusik som David Bowie gjorde i mitten av sjuttiotalet. ”Hardships!” är något av en svensk ”Station to station”.
Jan Gradvall
Sahara Hotnights
Titel: Sparks
Skivbolag: Stand by your band/Universal
Betyg: 3
Även i fallet Sahara Hotnights är det svårt att inte dra paralleller till Robyns album ”Robyn” från 2005. Precis som Robyn gjorde på den skivan började Sahara Hotnights på sitt förra album om från scratch i sin karriär, med ett nytt eget skivbolag och, inte minst, ett helt nytt sound. Albumet ”What if leaving is a loving thing” från 2007, med suveräna discosingeln ”Cheek to cheek”, var det bästa gruppen gjort.
På ”Sparks” fortsätter Sahara Hotnights att låta som ett pånyttfödd band som är nyförälskat i popmusik. Alla låtarna är covers av andra artister, men valen av låtar är så oväntade, och versionerna så moderna, att om man inte hade tillgång till den informationen så skulle de flesta utgå från alla alla var skrivna av Sahara Hotnights.
”Wide river” är en för mig helt okänd låt av Steve Miller Band som här låter som en potentiell etta på Tracks. För att inte tala om ”City of brotherly love”, en obskyr sång av David McComb, frontfigur i The Triffids, som i Sahara Hotnights version låter som en uppföljare till David Bowies ”Heroes”.
Enda invändningen mot albumet är att det är uppenbart att man lagt de fyra minst lyckade låtarna sista på skivan.
Jan Gradvall
U2
Titel: No line on the the horizon
Skivbolag: Island/Universal
Betyg: 4
Mellan den 4 juli och 5 oktober 2008 visade Neue Nationalgalerie i Berlin en briljant utställning av den japanske fotografen Hiroshi Sugimoto. Att ett av fotografierna från den utställningen pryder omslaget på det här albumet är inte det enda tecknet på att U2 varit i Berlin det senaste året.
Om ”No line on the horizon” kan liknas vid något annat U2-album är det ”Achtung baby”, det album som U2 började spela in i Berlins legendariska Hansa Ton Studios året efter att Berlinmuren föll. Brian Eno och Daniel Lanois är som då tillbaka som producenter. Precis som inför ”Achtung baby” har U2 medvetet förvirrat publik och media genom att släppa den konstigaste och mest primitiva låten som första singel: då var det ”The fly”, denna gång ”Get on your boots”.
Allra mest imponerade med ”No line on the horizon” är att U2 ännu en gång lyckas förnya sig musikaliskt. Nyckelraden på skivan är: ”I found grace inside a sound”. Precis som på flera av Brian Enos bästa produktioner, inte minst de album han gjorde med David Bowie i Berlin, är ljudet lika viktigt som själva låtarna. Den lågfrekventa basen gör att skivan låter skit i små datahögtalare men magnifik i en riktig stereoanläggning.
Bono sjunger även på ett sätt som han aldrig tidigare gjort. Texterna består mindre av slagord och mer av hastigt nedtecknade iakttagelser. ”16 th of June, Chinese stocks are up/ And I’m coming down with some new Asian virus.” Det låter nytt, oväntat och raka motsatsen till de enarmade nostalgibanditer som de flesta andra band i U2:s division förvandlas till. Vad som röjer att det ändå omisskännligt är U2 som man lyssnar på är The Edges gitarrkaskader.
Jan Gradvall