Skivrecensioner, DI Weekend


Morrissey
Tite: Years of resual
Skivbolag: Decca/Universal
Betyg: 4

Morrissey är en av få popartister i världen i dag som kan få världen att stanna upp genom valet av omslagsbild. En central textrad för Morrissey är ”I’m the end of the family line”. Att Morrissey därför plötsligt syns hållande ett blöjbarn på sitt nya album gör ”Years of refusal”-omslaget så uppseendeväckande och mångtydigt att det skulle kunna fylla en temakvällsdiskussion på SVT.

Men självklart är det inte Morrisseys eget barn, visar det sig när man tar del av Morrissey-fansens febrila detektivarbete på nätet. Barnet är son till hans turnémanager och dennes fru. Paret träffades på en Morrissey-konsert i Boston, så på sätt är Morrissey delaktig i barnets tillkomst.

”Years of refusal” kommer att gå till historien som ett av Morrisseys bästa soloalbum. Musiken är inspelad live i studion och varmare än den stela föregångaren ”Ringleader of the tormentors”. Morrissey fyller 50 i maj och det genomgående temat i texterna är hans egen dödlighet, vad han kommer att lämna efter sig när hans stund på jorden är över. Flera av texterna verkar inspirerade av brev han fått från sina fans – sina barn om man så vill – och skrivna utifrån andra berättarperspektiv än hans eget.

Balladen ”You were good in your time”, där man aldrig är säker på om det är ett fan som skriver till Morrissey eller Morrissey som skriver till sig själv, tillhör de starkaste han skrivit: ”You made me feel less alone/ You made me feel not quite so/ Deformed, uniformed and hunchbacked”.

Jan Gradvall

Perssons Pack
Titel: Öster om Heden
Skivbolag: Capitol/EMI
Betyg: 4

Inget annat svenskt band har en så påtaglig lukt som Perssons Pack. Per Perssons låtar luktar nyslaget gräs, snus, bensin, gräslök, myggmedel, utedass, vasst rakvatten och hembränd sprit som inte kryddats med johannesört. En typisk Perssons Pack-låt fångar känslan av Sverige på midsommardagen, dagen efter att det roliga hänt.

Under 13 år har det varit tyst om Perssons Pack. Enligt vissa rykten har Per Persson försörjt sig genom att köra lastbil i Hälsingland.

Under exilen har en ny generation musiker upptäckt hans musik. Lars Winnerbäck älskar Perssons Pack och gjorde under sin turné i fjol sitt bästa för att efterlikna gruppens sound med dragspel, akustiska gitarrer och ett berusat dansbanesväng. Love Antell och hans Florence Valentin har fattat att Perssons Pack var Sverige The Clash. Det är därför logiskt att Love Antell är ny medlem i packet.

De nya sångerna på ”Öster om Heden” är så bra att de förtjänar att dominera svensk musik under hela 2009. ”Dom är efter oss/Bura in mig” fångar recessionens Sverige där polisen snart kommer att fullt up med att jaga ”bensintjyvar och blodpuddingsnattare”, som Persson uttrycker det i pressbladet. ”Taskiga tänder, spetsiga skor” är precis lika oemotståndlig som titeln. Någon borde för länge sedan ha rest en staty av Per Persson vid E4:an.

Jan Gradvall

Jesse Harris
Titel: Feel
Skivbolag: Ponderosa/Bonnier Amigo
Betyg: 4

Den bästa musiken är ett resultat av en balansgång mellan erfarenhet och spontanitet. Sällan har detta blivit så tydligt som på Jesse Harris nya soloalbum. Det var den 38-årige New York-musikern Jesse Harris som skrev ”Don’t know why” till Norah Jones, som belönades med en Grammy för ”Song of the year” 2003, och ytterligare fyra andra kvalitetslåtar till Norah Jones debutalbum. Även Madeleine Peyroux och Lizz Wright har upptäckt Jesse Harris sällsynta förmåga att skriva sånger som i samma ögonblick man hör dem låter som de alltid funnits.

Låtarna på ”Feel” genomsyras av hantverksskicklighet och känsla för tradition. Melodierna måste Jesse Harris ha sandpapprat på i månader. Men samtidigt är hela albumet inspelat på tre dagar, utan att musikerna repeterat innan, vilket ger nerv och närvaro. Som lyssnare känns det som man får sitta mitt i rummet bland musikerna och lyssna på framtida evergreens.

Jan Gradvall

M. Ward
Titel: Hold time
Skivbolag: 4AD/Playground
Betyg: 4

Problemet med att försöka lista pophistoriens 100 bästa låtar är att den listan till slut alltid blir fyrsiffrig. Men låten ”Rave on”, som skrevs 1958 och blivit odödlig genom Buddy Holly, är en av de där låtarna som bara måste in bland de 100 översta på listan.

Att amerikanske artisten M. Ward nu valt att spela in ”Rave on” är passande av flera anledningar. Med albumet ”Post-War” från 2006 ställde sig M. Ward frågan: ”Hur ska Amerika kunna läka såren när Irakkriget slutligen är över?” Svaret gavs i musiken: genom att gå tillbaka till den hoppfulla känslan i den ”post-war music” som gjordes i slutet av 1940-talet och början av femtiotalet.

M. Wards version av ”Rave on” byter ut Buddy Hollys glasögon mot kontaktlinser och lyfter fram det viktlösa i kompositionen. ”Rave on” förvandlas till en rullande ökenbuske som blåst in från Peter Bogdanovichs svartvita femtiotalsskildring ”Den sista föreställningen”. Även resten av albumet ”Hold time”, särskilt det magnifika titelspåret, för tankarna till den filmens känsla av hoppfull melankoli: det är slutet på en era, men också början på en annan.

Jan Gradvall