Skivrecensioner, DI Weekend
Lily Allen
Titel: It’s not me, it’s you
Skivbolag: EMI
Betyg: 3
Lily Allen är bara 23 år men redan garanterad en plats i historieböckerna som ”The first queen of MySpace”. Men det var inte bara spridningen av musiken som kändes ny vid Lily Allens debut 2006, utan även själva musiken. Den genre som Lily Allen var med och skapade skulle kunna kallas bloggpop. Musiken var uppenbart gjord på laptop. Texterna var närmast konverserande i tonen och oredigerat självutlämnade.
Efter att Lily Allen sedan dess befunnit sig skottlinjen för den engelska skvallerpressen, vars skriverier om hennes festande hon hela tiden bemött på sin egen MySpace-blogg, är hon nu tillbaka med sitt andra album. Som popalbum betraktat är det effektivare och mer genomarbetat än debuten. ”22” och ”Fuck you” är omisskännliga Lily Allen-låtar, båda inte så lite influerade av Camden-gruppen Madness. Men samtidigt saknar man en del av debutens oförutsägbart. Här finns inget lika vingligt och charmigt som den Jackie Mittoo-samplande genombrottslåten ”Smile”.
Jan Gradvall
OK Star Orchestra
Titel: Cobra Sessions
Skivbolag: www.dreamboat.se
Betyg: 4
Det kan vara de minsta skivorna som innehåller den största musiken. Första gången jag lyssnade på ”Cobra sessions”, ett album med den okända svenska instrumentaltrion OK Star Orchestra, började jag skriva ned referenser på närmaste papper som fanns till hands.
Först skrev jag Ry Cooder och John Lee Hooker. Därefter Ali Farka Touré, gitarrkungen från Mali, och senegalesiska Baobab Orchestra. När jag sedan även associerat vidare till ”Sultans of swing” med Dire Straits så lade jag till slut bort pennan och bara kapitulerade inför musiken. ”Cobra sessions” är det mest oväntade, välspelade och filmiska svenska album jag hört på länge.
En av medlemmarna, Tommy Galento Nilsson, låg bakom musiken till SVT-dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv”. Många fler filmare borde upptäcka denna genuint originella svenska instrumentaltrio.
Jan Gradvall
Only Ones
Titel: Only Ones
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Titel: Even serpents shine
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Titel: Baby’s got a gun
Skivbolag: Sony
Betyg: 3
För tre år sedan hördes Only Ones låt ”Another girl, another planet” i en uppmärksammad reklamfilm för Vodafone. Reklamfilmen gjorde den nära 30 år gamla låten så populär att Vodafone även använde den som ”vänta i luren”-låt för alla sina engelska kunder.
Vad Vodafone var lyckligt omedvetna om var att texten handlar om heroin. När Peter Perrett sjunger om ”space travels in my blood” och ”I always flirt with death” gav det onekligen ytterligare en dimension till Vodafones slogan, ”Make the most of now”.
Only Ones är förmodligen det mest ökända av alla drogromantiserande band i rockhistorien. Peter Perrett, vars släpiga röst får Lou Reed att framstå som Susanne Lanefelt, orkade börja göra musik först efter att hans planerade karriär som haschlangare tog slut 1976. Kompgitarristen John Perrys ihåliga gitarrsound hade en förklaring i att bandet holkat ur hans gitarr för att gömma droger när de passerade tullen.
Att denna grupp, efter kvarts sekels tystnad, plötsligt återförenades 2007 chockade omvärlden. Inte på grund av att musiken hade åldrats, tvärtom, utan för att medlemmarna fortfarande var i livet. I väntan på det nya album som Only Ones uppges försöka spela in återutger Sony de tre album gruppen gjorde 1978, 1979 och 1980.
Andra albumet ”Even serpents shine” blev gruppens höjdpunkt som album betraktat. Men första albumet ”Only Ones” sitter med trumfkorten. Dels den fantastiska debutsingeln ”Lovers of today” som nu är tillagad som bonuslåt. Dels just Vodafone-låten ”Another girl, another planet” som i återutgåvans omslagstext utnämns till den bästa musik som gjorts sedan Monteverdi (1567-1643). När man hör introt är det nästan så att man håller med.
Jan Gradvall
Andrew Bird
Titel: Noble beast
Skivbolag: Bella Union
Betyg: 3
Det vore intressant att ta del av en studie av varför popmusiker som växt upp med fiol eller cello som huvudinstrument gör annorlunda låtar än de som utgår från gitarr eller piano. Är det rötterna i klassisk musik som är förklaringen? Eller kan det aha med användandet av stråke att göra? På ett sätt som påminner om både John Cale och Arthur Russell, två andra musiker som gjort stråkbaserad musik, gör amerikanen Andrew Bird svävande, drömska poplåtar som tycks upphäva tyngdlagen.
Albumet ”Armchair apocrypha” från 2007 gav honom ett mindre genombrott, åtminstone bland kritiker. ”Noble beast” är ännu bättre. Andrew Bird har fått låna gruppen Wilcos loft i Chicago och arbetat med producenten Mark Nevers som tidigare lyft andra Lambchop och Calexico. Börja med att lyssna på ”Fitz and the dizzy spells”, en lycklig liten poplåt som tänjer på hela begreppet om vad popmusik kan vara.
Jan Gradvall