Skivrecensioner, DI Weekend
Bruce Sprinsteen
Titel: Working on a dream
Skivbolag: Columbia/Sony
Betyg: 4
Precis när alla hade väntat sig ett album med episka Barack Obama-hyllningar så gör Bruce Springsteen i stället glädjande nog något helt annat. ”Working on a dream” är full av hyperromantiska och synthesizerdominerade låtar som mer för tankarna till Stephen Sondheims musikaler än till amerikansk rotmusik.
Bruce Springsten har också alltid känts trovärdigare i rollen som en gatornas John Blund, med drömstoft i säcken, än som en svettig bomullsplockare. Underskatta aldrig sprängkraften hos en drömmare. Den som vänder sig från verkligheten ser också något väsentligt. Albumets två höjdpunkter, ”What love can do” och ”Life itself”, introducerar även något nytt i The E Streets Bands repertoar: Byrds-influerad, hypnotisk vacker körsång.
Albumets avslutas med Bruce Springsteens temalåt till oförglömliga Mickey Rourke-filmen ”The Wrestler” som får svensk biopremiär 13 februari. Precis som i Springsteens första stora filmlåt, den fortfarande underskattade ”Streets of Philadelphia”, där han själv iklädde sig rollen som aidssjuk, berättar Springsteen historien i första person singularis. Det är omöjligt att resa sig ur fåtöljen när eftertexterna börjar rulla.
Jan Gradvall
A Camp
Titel: Colonia
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
En bieffekt när all musik digitaliseras och konsumeras via Spotify och iTunes är att all kontext försvinner. Den uppmärksamhet som ett album krävde behövs inte längre. Och kvar blir bara lösgodis.
Det är därför lätt att sympatisera med A Camp när de tar i så de spricker för att skapa känslan av ett gammaldags temaalbum. Temat för ”Colonia” uppges vara något så högtravande som kolonialvärlden och ”de orättfärdiga erövringar av olika slag som historien kantats av”.
Men poängen med temaalbum är att de är viktigare för musikerna än för lyssnarna. Det hörs verkligen på ”Colonia” att Nina Persson, Niclas Frisk och Nathan Larson har arbetat efter en gemensam idé och vision som gett musiken ytterligare en dimenstion.
Resultatet har blivit regnbågsvacker popmusik, lika nyfiken på vad som händer på konstgallerier som på topplistan, där låtarna hakar i varandra på ett sätt som för tankarna till sjuttiotalets album med grupper som Neu! och Roxy Music.
Laleh
Titel: Me and Simon
Skivbolag: Warner
Betyg: 2
Myten om det oförställda naturbarnet är och förblir oemotståndlig i konst- och mediavärlden. Om Kaspar Hauser dök upp i dag skulle han direkt få skivkontrakt. Laleh placerades vid debuten i naturbarnsrollen och har utnyttjat den till max. Laleh framställer sig aldrig som en vanlig, uppmärksamhetstörstande popartist, utan som ett motvilligt väsen som kanaliserar sina inre känslor.
I själva verket är hon dock en rätt traditionell singer-songwriter med kvasipoetiska texter. Det exotiska som finns i Lalehs egna berättelser om uppväxten hörs väldigt lite i hennes låtar. ”Snö” börjar exakt som Jeff Buckleys version av ”Hallelujah” för att sedan mynna ut i en Kate Bush-pastisch. ”Bjurö Klubb” börjar exakt som Nenas ”99 luftballons” för att sedan mynna ut i en Håkan Hellström-pastisch.
Ändå är det de fyra avslutande låtarna på svenska som fungerar bäst. De åtta inledande låtarna på engelska och den nionde på persiska liknar mest utkast till låtar vilka hålls samman av genomarbetade arrangemang.
Fever Ray
Titel: Fever Ray
Skivbolag: Rabid
Betyg: 4
När Karin Dreijer under namnet The Knife har gjort musik tillsammans med sin bror Olof Dreijer har många utgått från att den mörka, manliga rösten som dykt upp på flera The Knife-låtar har tillhört brodern. I själva verket har det varit Karin Dreijer själv som genom datorprogram vridit ned sin röst en oktav och på så sätt sjungit duett med sig själv.
Att Karin Dreijer även på denna skiva fortsätter att manipulera sin röst på samma sätt gör att även hennes soloprojekt Fever Ray oundvikligen för tankarna till The Knife, även om själva musiken egentligen är helt annorlunda. Fever Rays musik är mer trasig och fragmentarisk än The Knife. Precis som artistnamnet antyder känns den både just febrig och röntgenliknande. Att få tillträde till Karin Dreijers värld känns som att hämta ut elektroniska recept från ett nattöppet apotek.
+
Veckans 3MP3
Marcel King, ”Reach for love”
Det ena stora fyndet i nya boxen ”Factory Records: Communications 1978-92”. Bortglömd Hacienda-klassiker som Shaun Ryder från Happy Mondays utnämnt till bästa Factory-singeln någonsin.
Section 25, ”Looking from a hilltop (megamix)”
Det andra stora fyndet i samma box. Med Bernard Sumner från New Order i kontrollrummet sporras Section 25 till frenetisk apelsinplockningsdans. Låten har samplats av bland andra Orbital och The Shamen
Peter, Bjorn And John, ”Nothing to worry about”
Det säger en hel del om den nya musikvärld vi lever i att Peter, Bjorn And Johns nya singel först offentliggjordes via Kanye Wests blogg. Briljant digital marknadsföring. Och en briljant låt.