John Lennon sköt Robinson-Jesus
Skriket från Lennons låt ”Mother” hörs överallt i dagens bekännelsekultur. Publicerad på Sydsvenskans kultursida inför 25-årsdagen av mordet på John Lennon.
Text: Jan Gradvall
Vi lever i en tid när många vill synas och höras men inte är lika intresserade av att lyssna på andra. Behovet av att blotta sitt innersta tycks närmast omättligt. Varifrån kommer egentligen det här behovet att göra det privata offentligt?
Tittar man på populärkulturen leder många trådar tillbaka till John Lennon.
Elvis Presley gjorde aldrig några låtar om hur han blev mobbad i skolan eller hur han kände det när hans far hamnade i fängelse. Ray Charles skrev aldrig någon sång om hur han såg sin bror drunkna. Bob Dylan har aldrig varit specifikt privat.
John Lennon var specifikt privat. Hans första soloalbum, ”John Lennon/Plastic Ono Band” från 1970, är rockhistoriens första inre monolog eller tonsatta terapisamtal.
När John Lennon var två år skiljdes hans föräldrar. Först blev han lämnad av sin pappa, därefter sin mamma. John hamnade hos mammans syster. Mamman kom långt senare tillbaka i hans liv men försvann lika snabbt igen. När John var 17 blev hans mamma överkörd av en buss.
Inspirerad av Janovs primalterapi, men kanske framförallt sin fru Yoko Ono, lät John Lennon alla dessa minnen och känslor komma ut i sin musik. Ekot från skriket i låten ”Mother” hörs överallt i dagens bekännelsekultur.
Se på dokumentärfilmens intåg på biograferna. Se på innehållet i bloggar. Eller se på hur Tsumani-Pigge under 2005 använt media för att bearbeta sin sorg.
Yoko Ono har pekats ut som den onda häxan, kvinnan som splittrade världens bästa popband, men utan henne hade John Lennon knappast hittat sin nya inriktning. Inom popmusiken hade ingen dessförinnan gjort konst av sitt privatliv. Inom den moderna konsten, där Ono kom ifrån, var de tankarna redan etablerade.
Som John Lennon sjunger i låten ”God”:”I was the Dreamweaver, but now I’m reborn/ I was the walrus, but now I’m John”.
På torsdag är det 25 år sedan Mark Chapman stod och väntade utanför John och Yokos hem i Dakota Building i New York. John Lennon, som just fyllt 40, segnar ihop i trappan och får fram: ”I’m shot”. Portvakten ser att mördaren tappat sin pistolen och sparkar undan den. Därefter börjar portvakten gråta.
Portvakten vänder sig mot mördaren och säger: ”Do you know what you just did?” Mark Chapman vet precis: ”I just shot John Lennon”. Det tar några minuter innan polisen anländer. Medan Yoko håller i Johns huvud står Chapman lugnt kvar och bläddrar i sitt vältummade exemplar av J.D. Salingers roman ”Räddaren i nöden”.
John Lennon sågs som en räddare i nöden av många, kanske alltför många. Människor tyckte inte bara om hans musik utan utvecklade en personlig relation till John Lennon.
På årsdagen av hans död kommer många att uttala sig om arvet från John Lennon. För 20 år sedan träffade jag en person som lever med det arvet konkret.
Jag intervjuade Julian Lennon på ett skivbolagskontor i London. Han hade gett ut sin första skiva, den framgångsrika ”Valotte”, och hade, som det skulle visa sig, sin enda stund i rampljuset.
Jag har glömt vad jag frågade men sannolikt frågade jag någonting om hur det var att växa upp med John Lennon som far. Några av hans låtar lät lika faderns både i fråga om ljudbild och röst.
Vad jag inte visste då var att Julian Lennon endast hade träffat sin pappa sporadiskt och inte fått ärva några personliga ägodelar. Yoko Ono vägrade ge Julian någonting efter begravningen. Allt skulle gå till Sean Lennon, hennes son med John.
Julian Lennon blev därför hänvisad till auktioner. Han köpte den afghanpäls som hans pappa bär på omslaget till ”Magical Mystery Tour” för 70 000 dollar. Han köpte notbladen till ”Hey Jude” – den låt som Paul McCartney skrev till Julian, 5 år, som stöd under John och Cynthia Lennons skilsmässa – för 60 000 dollar.
När den skottskadade John Lennon kom till sjukhuset i New York, mött av sju kirurger, hade han förlorat 80 procent av sitt blod. De resterande 20 procenten blöder fortfarande.
Journalisten Jeff Giles har i Newsweek (28 november) skrivit en artikel om att sorgearbetet efter John Lennon långt ifrån är över. Lennons närmast sörjande – hans hundratals miljoner närmast sörjande – känner fortfarande bara bitterhet.
Paul McCartney är miljardär, adlad och universellt hyllad som popgeni. Ändå jämför sig Paul fortfarande med John, skuggboxas med hans spöke, och känner sig övergiven och sviken.
Sönerna Julian och Sean Lennon vägrar numera att tala med media. Ingen av dem har gjort någon skiva på 2000-talet. Cynthia Lennon ventilerar sin kärlek och ilska i nya boken ”John”.
Yoko Ono säger i Newsweek-artikeln: ”Det är nästan som ett drama. Alla inblandade har anledning att känna sig miserabla över det sätt som de hamnade i den här pjäsen. Jag känner stor sympati för var och en av dem.”
Jeff Giles i Newsweek tillägger att det är som ett drama av Shakespeare. Det kommer att sluta olyckligt för alla.
(Ursprungen publicerad på Sydsvenskans kultursida i december 2005 inför 25-årsdagen av mordet på John Lennon.)