Skivrecensioner, DI Weekend
Taylor Swift
Titel: Fearless
Skivbolag: Big Machine/import
Betyg: 4
Musikvärldens just nu allra största talang och framtidslöfte? Tveklöst Taylor Swift som fyller 19 år nästa vecka.
Att du ändå inte hört talas om Taylor Swift beror på att hon verkar inom bredast möjliga mainstreamcountry, en genre som numera väldigt sällan hittar utanför USA:s gränser. Att Taylor Swift inte har distribution är i Sverige lika idiotiskt men också typiskt som att Princes första skivor endast gick att köpa på import när det begav sig. Minns att det var först med ”1999”, hans femte album, som Prince fick distribution i Europa.
Parallellerna till Prince slutar inte där. Taylor Swift och Prince verkar visserligen i totalt olika universum, men precis som med den unge Prince finns det ingenting coolt eller hippt över Taylor Swift, bara en massa talang. Minns hur även omslagen till Princes två första album var så airbrushade att det var omöjligt att ta dem på allvar.
Taylor Swift och den unge Prince förenas också av att de är obegripligt drivna artister för sin ålder. Både vägrar att acceptera uppdelningen mellan svart och vit popmusik. Medan Prince obehindrat kunde växla från soul till rock så gör Taylor Swift under sina konserter covers på Eminems ”Lose yourself” och Beyoncés ”Irreplaceable”.
Taylor Swifts debutalbum från 2006 har sålt i tre miljoner fysiska exemplar i USA och ligger fortfarande kvar på Topp 40. Denna uppföljare, ”Fearless”, gick direkt upp på första plats förra veckan. Inget album som jag hört under 2008 har heller lika många potentiella hitsinglar. Soundmässigt påminner ”Fearless” om Dixie Chicks men melodierna är ännu rakare, ännu mer pop.
Att Jill Johnson på sitt senaste utmärkta album fått stöd av Liz Rose, samma låtskrivare som även assisterar Taylor Swift, är större än någon i Sverige just nu begriper.
Jan Gradvall
Glasvegas
Titel: A snowflake fell (and it felt like a kiss)
Skivbolag: Sony
Betyg: 4
Tage Danielsson och Per Åhlin gjorde aldrig någon uppföljare till filmen Karl-Bertil Jonsson. Ändå vet vi ungefär hur det gick. En fjortonåring som är arg på världens orättvisor har egentligen bara två alternativ. Antingen gick Karl-Bertil Jonsson med i en arg politisk ungdomsrörelse, drog luvan över huvudet och började kasta gatstenar. Eller också tog han på sig svarta solglasögon och startade ett rockband.
Redan på sitt fenomenala debutalbum, som släpptes för bara tre månader sedan, påminde Glasvegas-sångaren James Allan inte så lite om en vuxen Karl-Bertil Jonsson. Deras rosenröda socialistiska ideal, deras Robin Hood-argumentation, deras spräckliga röster.
När James Allan nu dessutom levererar ett minialbum med samhällsmedvetna julsånger är det som han tonsatt ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”. Resultatet är lika sorgligt, lika rörande naivt, lika oemotståndligt. Möjligen hade dock Karl-Bertil Jonsson till slut blivit utslängd av sina föräldrar om han skrivit en julsång med titeln ”Fuck you, it’s over”.
Jan Gradvall
Britney Spears
Titel: Circus
Skivbolag: Jive/Sony
Betyg: 2
Britney Spears album ”Blackout” från i fjol var ett av de djärvaste albumen som en amerikansk mainstreamartist gjort i modern tid. Borta var aspartamballaderna (utfyllda med onaturliga sötningsmedel). I stället var ”Blackout” till bredden fyllt av fräck, vass, modern, adrenalinfylld mobiltelefonpop med svenskarna Bloodshy & Avants geniala ”Piece of me” som höjdpunkt.
Men efter Britney Spears offentliga sammanbrott strax efter skivsläppet sålde ”Blackout” bara 3,1 miljoner exemplar, en utmärkt siffra för de flesta, men samtidigt exakt 22,9 miljoner exemplar färre än Britney Spears eget debutalbum.
Som en trolig följd detta av är det en retirerande Britney Spears som framträder på detta album. De mest äventyrliga ljuden är borta, redan som spår tre kommer den första powerballaden. ”Circus” innehåller en handfull bra låtar, men det låter som Britney Spears eget hjärta finns kvar på förra skivan.
Jan Gradvall
Carin Lundin
Titel: Smulor och parafraser
Skivbolag: Prophone/Naxos
Betyg: 4
Allt som hindrar det här albumet från att gå upp första plats på svenska försäljningslistan är att tv-programmet ”Hylands hörna” inte längre sänds.
Jazzsångerskan Carin Lundin påminner på sitt fjärde album om något som försvunnit i svensk musik i dag – lätthet. Framförallt påminner hon därmed om Lill Lindfors Med en flirtig glimt i ögat och en sällsynt självsäkerhet i sitt artisteri leker hon med sina sånger som en katt leker med solstrålar.
Förutom att Carin Lundin handplockar pärlor ur katalogerna med Sonya Hedenbratt, Monica Zetterlund, Anita Lindblom och just Lill Lindfors visar hon även att det går att göra jazz av Ted Gärdestad. Det finns en potentiell jättepublik för detta. Frågan är bara hur en 42-årig artist som verkar i en k-märkt genre ska hitta den.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 Mp3
Sahara Hotnights, ”In private”
Totalt oväntad version av en låt Pet Shop Boys skrev åt Dusty Springfield. Och Maria Andersson sjunger bättre än någonsin, som en ung Chrissie Hynde.
A Camp, ”Stronger than Jesus”
På tal om Chrissie Hynde. Även om ingen fattat det är detta en julsingel i klass med Pretenders ”2000 miles”. Nina Persson borde haft tomteluva på omslaget.
Scott Walker, ”Montague terrace (in blue)”
Tidernas finaste och mest raffinerade stråkarrangemang. Återigen, missa inte DVD-dokumentären ”30 century man”. Borde sändas som K-Special på SVT.