Skivrecensioner, DI Weekend
Anna Ternheim
Titel: Leaving on a mayday
Skivbolag: Universal
Betyg: 4
Finns det någon svensk musiker som utvecklats och förändrats så mycket som Anna Ternheim har gjort på sina tre album? Anna Ternheim är en musikalisk transformer; på varje nytt album har hon antagit en helt ny skepnad. På debuten var Anna Ternheim en lågmäld singer-songwriter som just höll på att kravla ur sin puppa. På uppföljaren fällde hon ut vingarna och gjorde storslaget orkestrerad barockpop. Och nu på sitt tredje album påminner hon lika mycket om en ung och djärv Björk som en gammal och vis Johnny Cash.
När albumen ”Debut” med Björk och ”American recordings” med Johnny Cash gavs ut 1993 respektive 1994 var det ingen som gjorde någon koppling mellan skivorna. Men båda albumen var ett resultat av respektfullt respektlösa producenter, Nellee Hooper respektive Rick Rubin, som pånyttfödde sina klienter genom att lägga nästan allt fokus på sången och sångmelodierna.
Producenten Björn Yttling och Anna Ternheim har samarbetat på ett liknande sätt på ”Leaving on a mayday”. Medan arrangemangen är lika modernt pulserande som Björks enklaste och bästa låtar sjunger Anna Ternheim med en auktoritet som för tankarna till mannen i svart. Hennes röst blir bara djupare. Hennes engelska uttal blir också mer och mer excentriskt: stundtals låter hon som Greta Garbo i ”Ninotchka”. Men effekten blir att man som lyssnare sitter där i mörkret, hänförd och trollbunden, ivrig att få veta vad hon, stjärnan ska ta sig till härnäst.
Jan Gradvall
Tracy Chapman
Titel: Our bright future
Skivbolag: Atlantic/Warner
Betyg: 2
För att understryka hur viktig Björn Yttlings produktion varit för Anna Ternheims nya album kan man jämföra med Tracy Chapmans dito. På mitt stamställe för bagels i Stockholm spelar de ständigt, månad efter månad, Tracy Chapmans 20 år gamla men fortfarande hypnotiska debutalbum.
När man hör låtar som ”Fast car” låter det som Tracy Chapman står på andra sidan bageldisken och sjunger. Men på hennes nya album är rösten inte alls lika dominerande och sångmelodierna inte alls lika ”in your face”. Tracy Chapman skulle behövt Björn Yttling, en producent som skalat bort allt onödigt och gett henne hemläxan att göra låtarna distinktare.
Jan Gradvall
Lena + Orup
Titel: Dubbel
Skivbolag: Roxy Recordings
Betyg: 3
Orup och Lena Philipssons utmärkta show ”Lena + Orup” har spelats för utsålda hus i snart två år. Efter längre engagemang på Chinateatern i Stockholm och Rondo i Göteborg är krogshowen just nu på Sverigeturné i olika ishallar.
Showens höjdpunkt är när de rullar fram en flygel och bland annat framför en fantastiskt pianoversion av Lena Philipssons ”Om igen”. Det var precis där jag hoppats att ett album med denna duo skulle börja. Ett vuxet duettalbum signerat Sveriges motsvarighet till Burt Bacharach och Ann-Margret. Ett på samma gång elegant och bedagat Las Vegas-album med ringar från whiskyglas både på pianolocket och skivomslaget.
Men i stället för ”Två och en flygel”-konceptet har Orup och Lena Philipsson gjort ett popalbum fyllt av Motown-influerade uptempoduetter i samma still som Orup och Anders Glenmarks gamla ”Upp över mina öron”. Det är gediget pophantverk rätt igenom, men det känns inte som ett album som kommer att stanna kvar i minnet lika länge som krogshowen.
Jan Gradvall
The (International) Noise Conspiracy
Titel: The cross of my calling
Skivbolag: Burning Heart/American Recordings/Bonnier Amigo
Betyg: 4
Världens ledande artister står i kö för att få jobba med producenten Rick Rubin. Men Rick Rubin själv tackar nej till 99 procent som knackar på hans dörr och väljer att i stället att fortsätta jobba med ett gäng osnutna kommunister från Umeå.
Att Rick Rubin nu på två album i följd valt att jobba med The (International) Noise Conspiracy, ett band som kan betala kaffepengar jämför med Metallica och U2, vittnar om hur ovanligt det är med outtröttliga Che Guevara-punkare som Dennis Lyxzén.
”The cross of my calling” är också bandets bästa album hittills. Att inspelningen förlades till Sunset Sound i Los Angeles, den studio är The Doors gjorde sina mest legendariska album, har uppenbarligen inspirerat bandet att sänka tempot, börja djupandas och bli jazzigare i spelet. Umeå-kvartetten lyckas aldrig överträffa Doors mästerverk ”Riders on the storm” men det är oavbrutet hjärtevärmande att höra deras försök.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
1900, ”
”
Christian Gabel, som spelat trummor bakom Thåström och Pelle Ossler, har släppt ett mycket lovande soloalbum under namnet 1900. Detta hypnotiska, namnlösa spår samplar Albert Aylers röst.
Pavement, ”The killing moon”
Pavements magnifikt trasiga version av Echo & The Bunnymens klassiker. Finns som bonusspår på Dominos nya dubbla CD-utgåva av ”Brighten the corners”.
Neil Young, ”Birds”
På grund av stämsången har vi alla skrivit att Fleet Foxes låter som Crosby, Stills, Nash & Young. Men det är i det här spåret på ”After the gold rush” som Fleet Foxes hittade sitt sound.