Krönika, Dagens Industri

Weekend 7 november

Krönika

Jan Gradvall

Tidlöst. Av alla de berömmande adjektiv som regelbundet används inom journalistiken är tidlöst ett av de mest frekventa. Det är också ett av de minst genomtänkta och mest missvisande.

Ta musikjournalistiken som exempel. När man blickar tillbaka genom pophistorien märker man att det inte alls är den mest tidlösa musiken som lämnar de mest bestående avtrycken utan tvärtom den mest tidsbundna.

En så kallat tidlös countryballad eller jazzinspelning, dvs verk som låter likadant 2008 som de hade gjort 1958, hamnar i själva verket nästan aldrig i historieböckerna. En låt som däremot är en extremt tydlig produkt av sin tid – så tidstypisk att många avfärdar den som en dagslända – har goda chanser att lämna bestående avtryck.

Ett exempel på det är The Cure, det engelska rockband som just nu är aktuella med ett nytt album och återigen är på väg att erövra en ny generation lyssnare.

När The Cure slog igenom för 30 år sedan var det ingen som kallade dem tidlösa. The Cure var det mest arketypiska av alla så kallade postpunkband, en genre som bröt mot alla tidigare konventioner och var deppigare än någon annan musik som dittills hörts. På färgpaletten fanns fyra nyanser av svart.

The Cure-medlemmarna själva såg ut som penntroll, med tovigt hår som stod rakt upp. Vad dessa envisa penntroll försökte skapa med sina album var en musikalisk motsvarighet till gotiska katedraler, inklusive småjävlarna på taket.

Bandets framtoning var också utstuderat nihilistisk. The Cure skivdebuterade inte för inte med en singel som refererade till Albert Camus roman ”Främlingen”. En typisk The Cure-låt var som en Gitanes-cigarrett, dinglande i mungipan, och verkade ha ungefär lika lång brinntid.

Men när vi nu skriver november 2008 i almanackan, nästan exakt 30 år efter att bandet skivdebuterade med ”Killing an arab”, är det gamla låtar av The Cure som glöder starkast i både vinter- och biomörkret.

En av vinterns mest kritikerhyllade och charmigaste biofilmer i USA är ”Nick and Norah’s infinite playlist” som kallats för sin generations ”Sista natten med gänget”. Filmen går upp i Sverige i februari med titeln ”Nick och Norahs oändliga låtlista”.

Huvudrollen spelas av 20-årige Michael Cera, som tidigare varit den stora behållningen i ”Juno”, ”Supersugen” och TV-serien ”Arrested development”. I den här filmen spelar han den ende straighte medlemmen i ett queercoreband som kryssar runt i New York-natten på jakt efter kärleken.

Som ringsignal på sin mobiltelefon har han The Cure-låten ”Boy’s don’t cry”. I och med hans mobil ringer hela tiden blir den låten filmens tema. När Nick till slut hittar sin Norah i New York-natten går hon igenom hans iPod och vi får se att den är full av The Cure-låtar.

Och vilket annat band kunde passa bättre för en vilsen tjugoåring?

Nya albumet med The Cure heter ”4:13 dream”. The Cure har sedan tidigt nittiotal anammat den svenska riksdagsvalet tidscykel och släpper ett nytt album vart fjärde år. Den sparsamma utgivningen har också kanske bidragit till att The Cure aldrig blir överexponerade i media utan hela tiden blir omvalda som den vilsna generationens språkrör.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

DVD
Miyazaki-boxen (Pan Vision). Box med fyra animerade mästerverk av den japanska regissören Hayao Miyazaki: ”Det levande slottet”, ”Spirited away”, ”Kikis expressbud” och, den bästa av dem alla, ”Min granne Totoro”.

BOK
Alex Ross, ”The rest is noise” (Picador). New Yorker-kritikerns mångfaldigt prisbelönade bok om hela 1900-talets musikhistoria finns nu som pocket. Det börjar med en Strauss-opera 1906 och innan det slutar har man fått större öron.

HYRFILM
”Semi-Pro”. En Will Ferrell-film är alltid en Will Ferrell-film är alltid en Will Ferrell-film. Öppningen där vi får höra huvudpersonens discohit från sjuttiotalet räddar inte en usel film, men man nynnar på den i månader efteråt. Släpps på onsdag.

+

BONUS NR 1:

Ett sätt att bli världens största band är att börja bete sig som världens största band. U2:s berömda konsert vid Red Rocks i Denver, Colorado 1983, som nu återutges på DVD och CD, kan användas används som studieexempel för framtida rockmanagers och, kanske framförallt, framtida rockmanagers.

”Under a blood red sky” blev Englands genom tidernas bästsäljande livealbum. I den medföljande konsertfilmen framstod U2 som ett band lika gigantiskt som de röda klipporna runt omkring. Det var här Bono klev in i rollen som åttiotalets Messias.

Verklighetens spelning var dock allt annat än episk. U2 hade ännu inte slagit igenom i USA 1983. Deras manager Paul McGuinness gjorde analysen att vad som krävdes för att övertyga amerikanska MTV att satsa på U2 var en arenaspelning. Som Bono sade i en intervju: ”If we stay in small clubs, we develop small minds”.

Eftersom U2 dock inte var tillräckligt stora för att spela på en arena satsade bandmedlemmarna och McGuinness alla sina sparpengar på att själva organisera en konsert på en amfiteater vid natursköna Red Rocks. Det höll på att sluta i katastrof.

Ett hällregn gjorde att endast två av åtta låtar på ”Under a blood red sky” i själva verket var inspelade vid Red Rocks-konserten; resten hämtades från andra mindre glamorösa konserter. Den klassiska versionen av ”Sunday bloody Sunday”, där U2 låter som fredsbevarande pansardivision, är till exempel inspelad i Tyskland.

I konsertfilmen ”Under a blood red sky: Live at Red Rocks” lyckas U2 även dölja det faktum att det på en amfiteater som rymde 11 000 personer bara dykt upp 4 500. Genom att använda endast sex kameror varav fyra handburna – fler hade bandet inte råd med – lyckades U2 skapa en tät atmosfär som får sammanhanget att verka större än det i själva verket är.

När Bono vinkar med den vita flaggan ser det ut som han vinkar till världen. I själva verket gjorde han allt för att få den fåtaliga publiken att stanna kvar i ösregnet.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

I samma hus på Bleecker Street i Greenwich Village, New York, där den legendariska jazzklubben Village Gate tidigare huserade, har det nu öppnat en ny musikklubb döpt till Le Poisson Rouge.

Konceptet är det gamla vanliga: svartmålade väggar, en välbesökt bar, ung publik. Skillnaden är musiken. Le Poisson Rouge är kanske den första klubb i världen av sitt slag som i första hand satsar på klassisk musik.

Klubben drivs av elever från Manhattan School of Music. Mottot är ”Serving art & alcohol”.
Och det känns så självklart att man häpnar över att ingen kommit på det tidigare. För varför kan man dricka vin när man lyssnar på Ornette Coleman men inte Olivier Messiaen?

New York Times recensent av klassisk musik klagar på att klubbens discjockey spelar för hög musik mellan framträdandena, men skriver att han kommer att komma tillbaka både för musiken och den dessert på barmenyn som är lika eklektisk som musiken: varma chocolate cookies med en överhälld white russian som sås.

Jan Gradvall