Skivrecensioner, DI Weekend

Philip Glass
Titel: The Glass Box
Skivbolag: Nonesuch/import
Betyg: 5

När postmannen kommer med Philip Glass-boxen ringer han alltid två gånger. Eller åtminstone en gång. Denna kubformade box, innehållande 10 CD, är så stor att den inte går att pressa in i något fack överhuvudtaget. Detsamma gäller även för Philip Glass musik.

Denne 71-årige klassiska kompositör har i fyra decennier varit känd för musik som inte kan kategoriseras på något annat sätt än Philip Glass-musik. Om man utgår från gipsbyster av Schubert och Beethoven kan man säga att minimalisten Philip Glass hackat ned dem med stämjärn tills bara små, små delar återstår.

Många känner igen hans musik från filmer som ”Koyaanisqatsi”, ”Mishima”, ”Truman show” och ”The hours”. Utdrag från alla de soundtracken finns med i boxen. Men för mig är det de stycken jag aldrig hört förut som gör allra störst intryck. Philip Glass tidiga verk från 1969 och 1970, varav ett enbart består av hans egen elorgel, måste ha tett sig extrema på sin tid, men fungerar idag alldeles utmärkt som iTunes-soundtrack när man skriver.

Jag tappar även hakan av hans operor. Om jag kunde transportera mig bakåt i tiden skulle jag åka till New York och se den uppsättning av ”Einstein on the beach” som Philip Glass och Robert Wilson gjorde 1976. Man förstår att den unge David Byrne, som satt i publiken, gick därifrån som en förändrad människa.

Jan Gradvall

Andres Johnson
Titel: Rediscoverd
Skivbolag: Warner
Betyg: 1

Alla barn älskar att klä ut sig vuxnas kläder. Den musikaliska motsvarigheten till detta har blivit unga artister som sjunger evergreens.

Popartisten Andreas Johnson har förmodligen haft bästa tänkbara avsikt med den här skivan. Han växte upp på Stampen i Stockholm, med en sjungande mor och en trummande far. På så sätt kan Andreas Johnson, till skillnad från många andra artister som i dag ger sig in i denna lukrativa återvinningsgenre, hävda att evergreens faktiskt är hans rötter.

Men arrangemangen och produktionen, signerad Marcos Ubeda som skrev Afro-dites schlagerhit ”Never let it go” och var delaktig i Charlotte Perellis ”Take me to your heaven”, fungerar inte alls. Det blir varken rökig nattklubbsjazz eller disciplinerad orkestrering á la Nelson Riddles oöverträffade Frank Sinatra-inspelningar, utan något ofokuserat och ”lekfullt” som slirar någonstans däremellan.

Andreas Johnsons kaxiga sätt att sjunga, som om han hade tuggummi i munnen, kan fungera utmärkt i poplåtar, men blir en katastrof när han ger sig på Cole Porter och bröderna Gershwin. Fyra bugg och en rom & cola? Nej, tack.

Jan Gradvall

Grace Jones
Titel: Hurricane
Skivbolag: Wall of Sound/PIAS
Betyg: 4

Den mest berömda scenen i ”Blade runner” visar en replikant som gråter i regnet. Det kunde ha varit Grace Jones. Hon har alltid framstått som hälften människa, hälften robot. Med ”Nightclubbing” gjorde hon det mest stilbildande åttiotalsalbumet av dem alla. Grace Jones presenterade sig som den första världsmedborgaren och gjorde bländande replikantdisco av allt från Iggy Pop & David Bowies utekvällar i Berlin (titelspåret) till Joy Division och Edith Piaf.

Efter att i ett par decennier verkat bortom radarn gör nu Grace Jones comeback med ett album som, mot alla odds, låter alldeles förträffligt. ”Hurricane” kan inte mäta sig med ”Nightclubbing”, ingenting kan det, men innehåller hennes bästa, svängigaste, tätaste musik sedan ”Slave to the rhythm”. Och utan att egentligen ha förändrat sig alls befinner sig Graces Jones återigen precis rätt i tiden. ”Corporate cannibal” är också en låt lika intelligent som titeln.

Jan Gradvall

Of Montreal
Titel: Skeletal lamping
Skivbolag: Dotshop.se
Betyg: 3

Utbud och efterfrågan styr allt, även musikbranschen. Att magasinet Rolling Stone, känt för att mest skriva om etablerade artister, plötsligt gör sex sidor om sångaren i obskyra bandet Of Montreal är ett av många tecken på att även den amerikanska rockbranschen inser att man måste värna om sina särlingar. I ingressen på artikeln står det: ”Meet rock’s newest damaged genius”. I en tid när musikbranschen börjar bli för strömlinjeformad är det precis den sortens artister som efterfrågas.

Bandet Of Montreal är, namnet till trots, inte del av 2000-talets vitala våg med experimentella kanadensiska rockband, utan har sin bas i Athens, Georiga, hemvist för REM och Elephant Six Collective. Bandet klär sig i kvinnokläder på scen. Sångaren Kevin Barnes, som poserar naken och sminkad i Rolling Stone, skriver textrader som: ”The sky is pregnant with maggots”.

Med sin trasiga, Prince-influerade popfunk är Of Montreal rent musikaliskt ännu inte i närheten av andra trasiga amerikanska genier som Jobriath eller Lou Reed. Men det är lovande – och livsnödvändigt för amerikansk pop – att det återigen kommer fram popstjärnor som aldrig skulle kunna medverka i ”American Idol”.

Jan Gradvall

+

Veckans 3Mp3

Four Tops, ”I’m in a different world”
Det var Levi Stubbs (gick bort 17 oktober) som blev min ciceron in i soulmusiken. När jag var 16 år var han min hjälte. Och är det fortfarande.

Steve Cropper & Felix Cavaliere, ”If it wasn’t for loving you”
Steve Cropper återupplivar Stax-etiketten och gör ett album med Rascals-mästaren Felix Cavaliere.

Ry Cooder, ”Bob til you drop”
Från välbehövliga och suveränt snygga CD-samlingen ”The Ry Cooder Anthology: The UFO has landed” på Rhino.