Skivrecensioner, DI Weekend
Skivrecensioner
4 november
Text: Jan Gradvall
Daniel Boyacioglu
Titel: Visa 2007 – Show Me The Money
(Konichiwa)
Betyg: 4
Två av årets bästa artister drar just nu fulla på hus på sin gemensamma turné i Skandinavien. I kväll intar de Oslo. Den ena är Robyn. Den andre är hennes förartist Daniel Boyacioglu, en 24-årig poet med rötter i Syrien som vunnit SM i Poetry Slam två gånger.
Att tonsätta poesi kan vara vanskligt. Det finns väldigt få lyckade exempel. Men Boyacioglus sätt att använda ord påminner mer om en musikers sätt att arbeta än en skrivande poet. Rytm och tonläge är lika viktigt som innehållet; ofta till och med viktigare. Därmed fungerar han även alldeles utmärkt på skiva.
”Visa 2007 – Show Me The Money” är utgiven på Robyns egen etikett Konichiwa. Med hjälp av gitarristen Fredrik Bergström svettas Daniel Boyacioglu fram ett sväng som för tankarna till jazzlegenden Charles Mingus mest egensinniga utflykter. I de ögonblick när hans poesiuppläsning övergår till sång låter han nästan som Bob Marley.
Är det jazz? Är det hiphop? Är det poesi? Boyacioglu visar att det längst ut på ytterkanten, på en plats dit ens tunnelbanan når, finns en magisk plats där poesi, jazz och hiphop flyter samman och blir samma sak.
Pelle Carlberg
Titel: Everything. Now!
(Labrador/Border)
Betyg: 4
Länge fanns det en orubblig grundregel i svensk musik. De artister där orden var viktiga eller rent av viktigast sjöng alltid på svenska. Att lysande textförfattare som Ola Magnell, Ulf Lundell eller John Holm valt att sjunga om sitt land och sin samtid på engelska hade varit otänkbart.
Men inte nu längre I fotspåren efter Jens Lekman – som alltmer framstår som 2000-talets viktigaste svenska artist – har det vuxit fram en generation svenska musiker med engelska som förstaspråk. De bästa svenska texterna just nu skrivs på engelska.
Pelle Carlberg har kämpat länge i band med föga framgång. När han nu debuterar som soloartist faller allting på plats. Klockrena poplåtar, med ekon från Lloyd Cole och just Jens Lekman, fyllda av fina ögonblicksbilder från dyra klädaffärer, pendeltåg, TV-soffan och föräldramöten i skolan.
Den omtalade ”Go To Hell, Miss Rydell”, en uppgörelse med Dagens Nyheters musikskribent Malena Rydell, är inte alls plump, utan balanserad, välformulerad och handlar om en vilja att vilja bli sedd och förstådd.
Sapporo 72
Titel: Business And Pleasure
(Lionheart)
Betyg: 4
OS i Sapporo 1972 var det första olympiska vinterspel som hölls utanför Europa och Nordamerika. Sverige tog bara ett guld, Sven-Åke Lundbäck på 15 km längdåkning. Sapporo 72 är nu även namnet på ett band som kan kalla sig både Sveriges yngsta och äldsta syntband.
Mobile Homes från Stockholm har spelat i över 20 år. På senare år har dock gitarrer hamnat i fokus och Mobile Homes och låter inte längre som ett typiskt synthband. Det gör däremot Sapporo 72. Vad som började som en kul idé har blivit den bästa skiva grupmedlemmarna gjort. Genom att låtsas vara någon annan låter gruppen ironiskt nog mer än någonsin som sig själv.
Med genretypiska låttitlar som ”Eurovision” och den geniala ”Architecture Of Love” tar Sapporo 72 med på oss på ett snabbtåg från Stockholm till Düsseldorf. Gruppen påstår dessutom att den BMW som visas upp på omslaget är samma bil som Kungen krockade med i Norrköping i augusti.
Erik de Vahl
Friendly Fire
(Service)
Betyg: 4
Det är synd att inte skivbolag erbjuder prenumerationer. För den som vill hålla sig ajour med de mest intressanta nyheterna inom svensk musik vore det idealiskt med en prenumeration på Service, Sveriges mest moderna och bästa skivbolag. Allting som Ola Borgström ger ut på Göteborgsetiketten håller högsta kvalitet och flyttar ständigt fram positionerna för svensk pop.
Erik de Vahl från Kramfors är inte lika medial och lättillänglig som bolagets andra artister, The Tough Alliance, The Embassy och Jens Lekman. Men följer man skivbolagets märkliga uppmaning – ”Play twice before listening” – upptäcker man en artist som utgår från Brian Enos idé om bakgrundsmusik men vänder den ut in. Erik de Vahl gör ambient som vill förändra världen.
Det brusar, knäpper och sprakar. Det låter också väldigt vackert med akustisk gitarr och, osannolikt nog, blockflöjt. Det är först när man spelat skivan ett halvdusssin gånger, och upptäcker låttitlar som ”Klass mot klass” och ”Folke Fridell” (känd syndikalist), som man inser att musiken inte bara har ett budskap utan i smyg redan fått fram det.
Jan Gradvall
Mikael Wiehe
Titel: Främmande land
(Bonnier Amigo)
Betyg: 3
I jämförelse med 2000-talets protestmusiker som David Sandström från Umeå och nämnde Erik de Vahl från Kramfors ter sig Mikael Wiehe hopplöst klumpig och otidsenlig. Det är bara Mikael Wiehe och ingen annan som i en vers lyckas få in allt från ”mumifierade manschauvinister” och ”mediedrogade ghettoligister” till ”polismästare på fel sida av gallret” och ”vinster som stiger, löner som faller”. Och dessutom lyckas få allt att rimma.
Men att fokusera enbart på Mikael Wiehes texter är att missförstå honom som artist. Nya albumet ”Främmande land” visar hur underskattad är han som melodisnickrare. Det finns precis lika mycket McCartney i Wiehe som det finns Lennon. Nya skivan innehåller några väldigt finna ballader, ypperligt välkomponerade, med melodier som rinner fram lika självklart en fjällbäck.