Skivrecensioner, DI Weekend

Pink
Titel: Funhouse
Skivbolag: Sony BMG
Betyg: 3

Veckan som gick blev jag intervjuad av en rysk musikforskare och en amerikansk dokumentärfilmare. Från var sin sida av världen frågade de samma sak. Hur länge kan det svenska musikundret egentligen fortsätta? Och vad blir utmärkande för svensk musik i morgon?

Ett svar finns på den här skivan. Medan popmusik i andra länder blir mer och mer nationalistisk, titta bara på England, jobbar svenskar på som om gränserna verkligen bara var streck på kartan. Pink är förmodligen USA:s just nu största popstjärna – och hon jobbar med svenskar.

Videon till Pinks nya singel, ”Sober”, är regisserad av Jonas Åkerlund och inspelad i Stockholm. De tre bästa låtarna på Pinks nya album, däribland ”So what” som i höst varit etta i USA, England och tio andra länder, är skrivna och producerade i samma stad av Max Martin.

En del av Max Martins geni är att han hela tiden förmår utveckla sitt sound. Precis som hans låtar åt Kelly Clarkson är de nya Pink-låtarna fjärran från de bombastiska Cheiron-inspelningarna. I stället präglas de av en mer sparsmakad och gitarrdominerad rockproduktion.

”Please don’t leave me” låter som något The Cure hade kunnat spela in. Max Martin visar också hur bra han är med röster. Jag har tidigare inte tagit Pink på allvar som sångerska, men jag gör det efter att ha hört ”I don’t believe you”. Mindre erfarna producenter hade frestats av att dränka en sådan låt med pålägg. Max Martin, däremot, lyssnar i stället på Pinks röst, hör hennes inlevelse, och fattar att det är där, i sången, allt fokus ska ligga.

Jan Gradvall

John Legend
Titel: Evolver
Skivbolag: Sony BMG
Betyg: 2

Om Barack Obama vore skivartist skulle han vara John Legend. Släck ljuset i rummet och de flesta skulle missta dem för att vara vita. Hudfärg borde vara lika oväsentligt för artister som för presidenter. John Legend borde därför en gång för alla bejaka sin inre Elton John och göra den egna motsvarighet till ”Goodbye yellow brick road” han hela tiden tassar runt. Men i stället envisas John Legend med att hela tiden försöka ha ena benet i svart amerikansk gatukultur. På nya albumet provar han till och med på reggae på en låt. Det borde han inte ha gjort. ”No other lovin’” är den vitaste reggae som hörts utanför Österrike.

Jan Gradvall

Ossler
Titel: Ett brus
Skivbolag: ST4T/Warner
Betyg: 4

Michael Ilbert har i många varit en av Sverige ledande ljudtekniker och producenter. Han har jobbat med alla från experimentella Radium-artister till Wilmer X och Ulf Lundell. Sedan två år tillbaka verkar Michael Ilbert i Hansa Ton i Berlin, den legendariska studio där först David Bowie och Iggy Pop och därefter Depeche Mode och U2 spelat in skivor.

Michael Ilbert hyr in sig i en av de två mindre studior som finns några våningar upp i Hansa Ton-huset. Men när Pelle Ossler med musiker kom till Hansa Ton flyttade Michael Ilbert ned sin utrustning till den gamla och nu K-märkta balsal från Weimareran där Bowie spelade in ”Heroes” och Iggy Pop ”Lust for life”. Det var även här U2 filmade en av videorna till ”One”.

Det är en magnifik lokal, med kristallkronor i taket, som ger både ett befintligt och historiskt eko. SS lär ha använt den för soaréer, 150 meter bort låg Berlin-muren.

Det är logiskt att Pelle Ossler, vars musik blivit mörkare och mörkare, ville spela in just här. Nya albumet, hans femte som soloartist, är bultande, pessimistisk rockmusik som låter som en röntgenbild av samtiden; bara det svartvita blir kvar. På så vis sluter Pelle Ossler även en cirkel i Malmös rockhistoria. ”Ett brus” påminner om Berlin-influerade Malmö-artister från övergången mellan sjuttiotal och åttiotal som Garbohock och i synnerhet Besökarna och deras ”Tågbangården”.

Jan Gradvall

Tiger Lou
Titel: A partial print
Skivbolag: Startracks
Betyg: 3

Även svenske R. Kellerman, en 28-åring som gör musik under namnet Tiger Lou, har sökt sig till det evigt kreativa Berlin för att skriva musik. Med sitt tredje album ”A partial print”, som växt fram i Kreuzberg, gör han musik som trots traditionell rocksättning ändå låter påfallande egen och personlig. Det finns en nerv här som vittnar om att Tiger Lou snart gör sitt första storverk.

Jan Gradvall

+

Veckans 3MP3

DAF, ”Gold und liebe”
Om man vill lyssna på Berlin utan att ha möjlighet att åka dit finns det inge bättre guide än DAF. Duons tre första album låter fortfarande häpnadsväckande moderna.

Grace Jones, ”Nightclubbing”
Med utgångspunkt från ett av spåren från Iggy Pops ”The idiot” lade Grace Jones grunden till hela åttiotalet. Och hennes kommande album är en comeback på allvar.

Kraftwerk, ”Ohm sweet ohm”
När David Bowie skapade sitt nya sound i Berlin hade han tre tyska album som förebild: ”Neu 75!” med Neu, ”Zuckerzeit” med Cluster och ”Radio-activity” med Kraftwerk.