Skivrecensioner, DI Weekend
Jill Johnson
Titel: Baby blue paper
Skivbolag: Lionheart
Betyg: 4
På sitt nya album sjunger Jill Johnson: ”If you’re looking for the real thing, you’re looking for me”. Det märkvärdiga är att man börjar tro henne. För fjärde året i rad släpper nu Jill Johnson ett album inspelat i Nashville.
Hennes sätt att arbeta vittnar både om en genuin kärlek till genren och en arbetsmoral som är ovanlig i Sverige. Att amerikanska artister så ofta är bättre än svenska beror inte bara på traditionen. De arbetar helt enkelt hårdare.
Men Jill Johnson visar att hon är beredd att gå den långa vägen. Och hon gör sin musik ännu starkare genom att, enligt klassisk countrytradition, glänta på dörren till sitt eget privatliv. De två starkaste låtarna på detta album, ”Say something” och ”I should’ve left sooner”, är inte för inte de två trasigaste kärlekslåtarna.
Båda är skrivna tillsammans med b.la Liz Rose, en av Nashville just nu skickligaste låtskrivare som också ligger bakom countryns nya stjärnskott Taylor Swift.
Jan Gradvall
AC/DC
Titel: Black ice
Skivbolag: Sony BMG
Betyg: 4
Den legendariske amerikanske affärsmannen och f.d. Hollywood-mogulen Barry Diller tog nyligen det radikala beslutet att upplösa hela sitt Internet-konglomerat IAG. Detta med motiveringen att det blivit för komplext. Barry Diller tillade: ”What I’e learned over the years is that focus and singular purpose is the best approach for business.”
Barry Diller kunde ha lärt sig det av AC/DC. Allting i AC/DC:s värld har i 35 år handlat om att fokusera enda sak: att finna det slutgiltiga gitarriffet. Att det förflutit åtta år sedan gruppens senaste studioalbum har inte förändrat gruppens attityd en millimeter. Angus Young fortsätter att göra sin egen, Marshall-förstärkta motsvarighet till Bachs ”Goldbergvariationer”. Magin ligger i de små, små, små förändringarna.
Den enda nyheten på ”Black ice” är att sångaren Brian Johnson denna gång fått tillstånd att bidra med egna texter. Men man får nog konstatera att han även håller sig inom mallen. Låtarna har titlar som ”Rock’n’roll train”, ”She likes rock’n’roll”, ”Rock’n’roll dream” och, kanske min favorititel på skivan, ”Rocking all the way”.
Och det är bara att applådera marknadsföringen. ”Rock’n’roll train” lanserades samtidigt som collegesäsongen började för amerikansk fotboll. I både ABC:s och ESPN:s TV-sändningar pumpades detta geniala riff om och om igen som intro och så kallad bumpermusik.
Jan Gradvall
Matti Bye
Titel: Drömt
Skivbolag: Rotor Records/Dotshop.se
Betyg: 4
Det är en intressant utveckling att en allt större del av samtidens intressantaste popmusiker söker sig till instrumental musik för att uttrycka vad de innerst inne vill säga. För just Matti Bye är detta dock ingen ny utveckling. Matti Bye har i många år jobbat med filmmusik. Nu senast gjorde han musiken till Jan Troells nya film ”Maria Larssons eviga ögonblick” och har skrivit ny musik till svenska stumfilmsklassiker.
På sitt första album som soloartist drar han också nytta av allt han lärt sig från filmmusiken. Musiken på ”Drömt” är omöjlig att placera in i någon given förbestämd genre. Stundtals för musiken vemodet i musiken tankarna Beiruts mästerliga album ”Gulag Orkestar” från i förfjol. Toner från ett bortlömt och namnlöst östeuropeisk land beläget någonstans bortom samtiden.
Men oftast låter det som nordiskt, frostskadat vemod översatt till toner. Uppbackad av musiker som Goran Kajfes, Nicolai Dunger och Lars Skoglund (Laakso) har Matti Bye gjort ett av årets mest originella och vackraste album.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Those Dancing Days, ”Knights in mountainfoxjackets”
Det är bara svenskar som kommer att förstå exakt hur rolig den titeln är. Men svenska Those Dancing Days har ett unikt, hemgjort, faktiskt buckligt sväng som gett välförtjänt eko utomlands och påminner om gamla skotska Altered Images.
Lucinda Williams, ”Little rock star”
Det verkar som Lucinda Williams aldrig mer kommer att få ihop ett album lika helgjutet som ”Car wheels on a gravel road”. Nya albumet ”Little honey” är betänkligt vingligt, men ”Little rock star” är magnifik i sin bitterhet och spydighet.
The Roches, ”Hammond song”
Debutalbumet med The Roches från 1979, producerad av Robert Fripp, är ett sådant där album borde finnas i alla musiksamlingar. Tre systrar från New Jersey vars stämsång låter som de vill plocka ned himlen till jorden.