Hard times
I september 1982 gav engelska magasinet The Face ut ett historiskt, politiskt nummer med rubriken ”Hard times”. Det är intressant att jämföra detta nummer av The Face med vad som händer i svensk populärkultur just nu. Eller, rättare sagt, vad som inte händer. Krönika i DI Weekend, 17/10 2008.
Weekened 17 oktober
Krönika
Jan Gradvall
Alla som verkar inom det som brukar kallas populärkultur och livsstil upprepar ständigt sin ambition att ”spegla samtiden”. Varje gång konjunkturen vänder så visar det sig dock att den enda spegelbild de flesta i själva verket är intresserade av är sin egen.
I september 1982 gav engelska magasinet The Face ut ett historiskt nummer med rubriken ”Hard times”. Under 1980-talet var The Face världens trendigaste magasin. På omslaget till ”Hard times”-numret syntes dock ingen modell eller popstjärna eller ens ett ansikte överhuvudtaget. I stället sammanfattade formgivaren Neville Brody tidsandan med en närbild på en sönderriven jeansbak.
Artikeln inuti i tidningen var skriven av Robert Elms, Englands på den tiden ledande stiljournalist. Men ”Hard times”-artikeln var inte bara en trendrapport utan lika delar samhällsanalys och framförallt ett brandtal om vikten av en ökad politisk medvetenhet.
I det England som Robert Elms och Neville Brody speglade med sin bakvända rumpa hade Margaret Thatcher just använt Falklandskriget som ett sätt att tysta kritiken mot sig själv genom att skapa en patriotisk yra.
Men den ekonomiska verkligheten för de som bodde i England var fortfarande precis lika bister. Två år senare startade den två år långa brittiska gruvarbetarstrejken, tidernas kanske bittraste klasstrid. En bok om strejken bär inte för inte namnet ”A civil war without guns”.
Det är intressant att jämföra detta nummer av The Face med vad som händer i svensk populärkultur just nu. Eller, rättare sagt, vad som inte händer i svensk populärkultur just nu.
Vi har just genomlevt de mest omvälvande veckorna i modern tid. Obegripliga 60 000 miljarder kronor har – hittills – försvunnit från den amerikanska börsen sedan årets början. I London har – hittills – 30 000 jobb försvunnit enbart inom finanssektorn.
Förra veckan på Stockholmsbörsen var den värsta sedan 1930-talet. Varslen vid Volvo i Göteborg vittnar också om att även Sverige mycket snart kommer att befinna sig i en ”Hard times”-verklighet.
Om farhågorna stämmer, dvs att varje förlorat jobb på Volvo betyder tre förlorade jobb hos underleverantörer, innebär det att över 10 000 snart kommer att vara utan i Göteborg. Multiplacera det med antalet familjemedlemmar och det är en mindre svensk stad som utraderas.
Men Volvos chockvarsel bemöttes inte med en rad hos de i Sverige som bevakar populärkultur och livsstil. De fortsatte att blogga på om byxlängder, luggar och tv-spel som ingenting hade hänt.
Göteborg har varit Sveriges ledande stad inom popmusik de senaste 15 åren. Men ingen popmusiker i Göteborg har ännu offentligt kommenterat vad som hänt. I den svenska populärkulturen på 2000-talet är ”Upp till kamp” uppenbarligen bara namnet på en TV-serie.
Och i samma stund som den svenska populärkulturen blundar för verkligheten får den samma angelägenhetsgrad som en kolonilott. Något man vill pyssla med i fred. En hobby.
Att spegla sin samtid handlar heller inte om att på ett modereportage sätta en helt avpolitiserad rubrik som ”Recession chic”. Jo, underhållning kommer att fortsätta vara underhållning. Men i samma stund som populärkulturen frikopplar sig från samhällsutvecklingen blir den stående som en övergiven järnvägsvagn.
(slut)