Skivrecensioner, DI Weekend
Nina Ramsby & Ludvig Berghe Trio
Titel: Du har blivit stor nu (en kamp)
Skivbolag: Moserobie/Bonnier Amigo
Betyg: 4
Nina Ramsby, född 1972, har varit nära internationellt genombrott flera gånger. Madonna älskade det album Nina Ramsby gjorde 1988 med electronica-bandet Baxter. Vad ingen kunde då gissa var att hon tio år senare skulle kliva fram som vår tids Cornelis Vreeswijk.
Nina Ramsby var en av två producenter bakom fjolårets hyllningsskiva ”Poem, ballader och lite blues – Återbesöket”. Dessförinnan hade hon på sina två album med pianisten Martin Hederos, ”Visorna” och ”Jazzen”, även närmat sig Cornelis musikaliska klangvärld.
Men det är på nya albumet ”Du har blivit stor nu (en kamp)” som Nina Ramsby slutligen fyller ut holländarens trasiga skor. Hon låter på samma gång lika självsäker och ensam när hon sjunger. Och uttalet är lika unikt stockholmskt som utsikten från Mosebacke.
Genom att samarbeta med jazztrion Ludvig Berghe Trio, vars kompositioner hon skrivit egna texter till, når hon här samma höjder som när Cornelis Vreeswijk gjorde ett album med Jan Johansson Trio.
Jan Gradvall
The Clash
Titel: Live at Shea Stadium
Skivbolag: Sony BMG
Betyg:
The Clash är det bästa liveband jag någonsin sett. Utgivningen av gruppens första livealbum får mig att inse att det inte nödvändigt är detsamma som att The Clash är det bästa liveband jag någonsin hört.
I videon till ”Should I stay or should I go” har vi tidigare sett bilder från när The Clash två kvällar oktober 1982 var förband till The Who på Shea Stadium i New York. Efter att Joe Strummer på sin ålders vinter hittade inspelningsbanden i en flyttkartong ges nu albumet ut postumt.
Och det låter som ett kaxigt men rejält svajigt källarband, hela tiden på gränsen till musikaliskt sammanbrott, som hamnat i strålkastarljuset på en alldeles för stor arena. Mick Jones i The Clash har efteråt berättat att omklädningsrummen på Shea Stadium var större än de klubbar där bandet brukade spela.
Samtidigt är detta också en del av charmen. För The Clash var alltid rätt attityd viktigare än rätt tonart. Den inledande introduktion av bandets ökände turnémanager Kosmo Vinyl är också stor underhållning. Men ”Live at Shea Stadium” är verkligen inte, som Sony BMG påstår i reklamen, ett klassiskt livealbum i nivå med The Whos ”Live at Leeds”.
Jan Gradvall
Peter, Bjorn And John
Titel: Seaside rock
Skivbolag: Wichita/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 1
”Modigt”. Det är av rockjournalistikens favorituttryck. Men precis som när man singlar ett mynt i luften kan resultatet lika gärna bli att den hamnar motsatta sidan hamnar uppåt. Och där står det ”Idiotiskt”.
Trion Peter, Bjorn And John har gjort 2000-talets bästa mest internationellt mest spelade svenska poplåt med geniala ”Young folks”. Björn Yttling (Lykke Li, Primal Scream, Anna Ternheim) är också världens just nu kanske mest efterfrågade producent.
Så hur förvaltar Peter, Bjorn And John detta drömläge? Genom att på den ”modiga” uppföljaren varva krautrock-inspirerade instrumentaler med dialektala monologer där norrlänningar pratar om Piteå Havsbad. Olyssningsbart för alla tuom teoretiker som undrar över sambandet mellan Amon Düül II och ”Pistvakt”.
Jan Gradvall
Frida Hyvönen
Titel: Silence is wild
Skivbolag: Licking Fingers/Playground
Betyg: 4
Det krävdes att Plura Jonsson lämnade Norrköping för att han skulle hitta tillbaka till sin barndom. Med låten ”Spårvagn genom ljuva livet” från 1981 skrev han den första av sina stora uppväxtsånger: ”Vi var Dinky Toys-pojkarna som flydde upp på taken”.
På samma sätt har Frida Hyvönen, född 1977, skrivit sitt första mästerverk genom att efter en lång resa ut i världen gå tillbaka till vad som hände i en källare i Folkets hus i Robertsfors.
Låten ”Dirty dancing” refererar till filmen med samma namn. Hon träffar en gammal ungdomskärlek, som i dag är tvåbarnsfar och sotare. Mitt i alla dessa minnen brister hon plötsligt ut i en ordlös refräng som påminner om Righteous Brothers ”Unchained melody”.
En låt som visserligen inte alls spelades i retrosoundtracket till ”Dirty dancing” utan i ”Ghost”, den andra stora kärleksfilmen från nittiotalets början,. Men det är likafullt lika enastående vackert.
Även på resten av albumet låter Frida Hyvönen som hon gjort ett Phil Spector-producerat soundtrack till filmen om sitt eget liv. Och med det menas inte bara Righteous Brothers kastanjetter utan John Lennons terapeutiska ”Plastic Onon Band”. Balladerna gör ont.
Jan Gradvall
OBS! Frida Hyvönens skiva släpps inte förrän 29/10. Ber om ursäkt för att jag råkade recensera den för tidigt.
+
Veckans 3MP3
Lambchop, ”National talk like a pírate day”
Golvläggaren Kurt Wagners produktion är, ironiskt nog, synnerligen ojämn. Men nya albumet ”Ohio” är hans bästa sedan ”Is a woman” från 2002.
Love Olzon, ”Jag och min far”
Ett av flera utropstecken från fina samlingen ”Andra sjunger Olle Ljungström”.
Rebecka Törnqvist & Nina Ramsby, ”No bait”
Två av Sveriges mest begåvade artister i en duett som känns som embryot till något ännu större.