Krönika, Dagens Industri
Krönika i Dagens Industris fredagsbilaga Weekend
4 november
Text: Jan Gradvall
Vad är en bra affär? Den nya underhållningsvärld som nu växer fram, med helt nya spelregler, ger även nya möjligheter att räkna.
Ett av månadens bästa rockalbum kommer från Clap Your Hands Say Yeah. Det udda Brooklyn-bandet har hittills sålt 17 000 exemplar av sitt debutalbum. Så sent som för några år sedan hade det inte ansetts som en bra affär. Men genom att bandmedlemmarna själva sköter distribution och lansering har Clap Your Hands Say Yeah redan tjänat mer pengar på sin skiva jämfört med om de sålt över 100 000 exemplar med ett traditionellt skivkontrakt.
Om bandmedlemmarna valt att skriva på för ett stor skivbolag hade de tjänat ungefär en dollar per album. Genom att sköta distributionen själva – med ändlösa promenader fram och tillbaka till postkontoret i Brooklyn – har de enligt tidningen Rolling Stone tjänat åtta dollar per album. Totalt innebär det 136 000 dollar i intäkter. Med tanke på att skivan kostat 10 000 dollar att producera är det ingen dålig affär.
Är alltså egendistribution musikindustrins framtid? Nej, men det kan vara ett smart alternativ för nischade artister som klarar sig utan de breda försäljningskanalerna.
Clap Your Hands Say Yeah låter ungefär som ett ungt Talking Heads. Det är för smal musik för att den ska spelas i radio. Traditionell annonsering vore slöseri. Bandet har i stället hittat sin publik via spelningar och hyllningar i musikpress. Skivan finns inte på Åhléns, men säljer bra i specialistaffärer, som exempelvis Pet Sounds i Stockholm, där jag köpte mitt exemplar.
För att nå ut den vägen behövs det ingen mellanhand i form av ett multinationellt skivbolag med höga omkostnader. Det är bättre med en smal kostym, eller snarare, ingen kostym alls.
För bredare artister fyller däremot de stora skivbolagen fortfarande en viktig roll. Framförallt vad det gäller lansering. Men även där har spelreglerna ändrats. De senaste 30 åren har albumet varit i fokus; det är där man tjänat pengar. Nu vrids klockan i stället tillbaka till tidigt 1960-tal då allt handlade om låtar. I och med att iTunes blivit världens viktigaste skivaffär kommer branschens fokus att flyttas från typiska albumartister till vad som förr kallades typiska singelartister.
Redan nu går det att se den tendensen. Hitlistorna runt om i världen domineras dels av tävlande i lokala ”Idol”-tävlingar, dels av refrängstark soul och pop som kan jämföras med det tidiga 1960-talets Phil Spector och Motown. Kanye Wests låt ”Gold Digger” har till exempel toppat både Billboard-listan och iTunes-listan i USA i åtta veckor.
När det inom kort blir möjligt att köpa alla låtar direkt till mobiltelefonen kommer låten i ännu högre grad tränga undan albumet. I Japan, där det redan är möjligt, görs 98 procent av alla digitala inköp enligt Entertainment Weekly direkt till mobilen.
Men det ena behöver inte utesluta det andra. Parallellt med att popsingeln livnärde skivbranschen i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet så upplevde även jazzen sin guldålder. Album som Miles Davis ”Kind Of Blue” hittade sin publik via andra kanaler än radio och idolprogram på TV.
Det kommer alltid att finnas den sortens alternativa vägar. Det är på en av de vägarna som Clap Your Hands Say Yeah tar sig fram just nu.
Nedladdningens seger behöver alltså inte alls vara lika med skivans död. Det går att göra som Brooklyn-bandet. Klappa händerna och säga ja till båda alternativen.
(slut)