Krönika, Dagens Industri

Weekend 3 oktober

Krönika

Jan Gradvall

Den amerikanska ekonomin har kapsejsat. Kölen på finansmarknaden pekar rakt uppåt.

Det är inte bara därför det inte längre går att ta del av ekonominyheterna utan att tänka på popgruppen Duran Duran och sångaren Simon Le Bons ökända segelbåtsolycka i mitten av åttiotalet.

Det finns många paralleller mellan popgruppen Duran Durans uppgång och fall och finansmarknadens dito.

Ingen annan popgrupp personifierade det glada och hårdspekulerande åttiotalet som Duran Duran. Wall Street-paroller som ”word hard, play hard” och ”greed is good” kunde varit uppfunna av Simon Le Bon och hans kumpaner.

Vad det sluga Birmingham-bandet Duran Duran egentligen sysslade med var att sälja förväntningar. Långt innan de var världens största band gjorde de världens dyraste videor. Ju mer pengar Duran Duran gjorde av med, desto mer pengar tjänade de. ”Hungry like the wolf” kunde handlat om derivathandeln.

Vad som sedan blev Duran Durans fall var en kombination av ignorans, övertro på sin egen storhet och en för stor komplexitet i produkterna – precis det som nu fällt finansmarknaden.

En ekonom på Lehman Brothers säger till Economist att ”de flesta av oss har aldrig hört talas om” delar av den kapitalmarknad som nu exponerats. Robert Rubin, numera en av cheferna på Citigroup, säger till samma tidning: ”Jag hade aldrig hört talas om ’liquidiy puts” (en obskyr form av finansiella kontrakt) innan de började orsaka stora problem för oss”.

Eller som en vän nyligen hörde en anställd på den brittiska banken X säga: ”Vi sålde produkter till den svenska banken Y som vi inte förstod själva”.

Och det är här Duran Duran-sångaren Simon Le Bon kommer in, fångad under den uppochnedvända kölen på sin egen kapsejsade racersegelbåt, med genomblöt och slokad åttiotalslugg, endast en hårsmån från att drunkna.

Duran Duran gjorde så många rätt under första halvan på åttiotalet att de blev övertygade om att de inte kunde göra något fel. Vid sidan av sin grundprodukt, lågrisktagande treminuterspop, började de även experimentera.

Letar man i dag i de mörkaste hörnen på skivbörsar kan man hitta skivor med The Power Station och Arcadia, två av de sidoprojekt som Duran Duran-medlemmarna försökte kränga på marknaden i mitten av åttiotalet.

Komplexiteten i dessa hybrisprodukter var så stor att ingen var sig förstod deras ursprung eller kunde urskilja några nynnbara popmelodier.

Simon LeBon trodde även på fullt allvar att han hade kompetens som kappseglare. Någon gång runt 1987 – faktiskt ungefär samtidigt som den svarta måndagen – kollapsade sedan Duran Duran i en konstnärlig konkurs

Droppen blev när bandet sparkade sina managers, bröderna Berrow från Birmingham, som varit med dem ända sedan starten och var de enda som var skeptiska till utsvävningarna. Jämför hur finansvalparna inte vill lyssna på Warren Buffett när han 2003 kallade en del derivat för ”weapons of financial mass destruction”.

Om man ska fortsätta jämföra Duran Durans öde med finansmarknaden så väntar några fortsatt mörka år framöver. Duran Duran gjorde en tillfällig comeback 1993 med fina singeln ”Ordinary world”. Men det var egentligen först tio år senare, när gruppen 2003 gjorde en nostalgiturné, som de tog sig ur krisen genom att börja om från början. Och Simon Le Bons lugg har aldrig riktigt hämtat sig.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

DVD
”Maggie vaknar på balkongen”. Årets bästa svenska film, som nästan ingen såg bio, finns nu på DVD. En dokumentär som träffar lika hårt i magen som Stefan Jarls ”Ett anständigt liv”.

BOK
Micael Dahlén, ”Nextopia” (QNB). Utan att den tar upp det förklarar även Handelsprofessorns utmärkta bok varför hela popbranschen är uppbyggd kring att hitta ”the next big thing”.

HYRFILM
”Joy Division”. Anik talar! Efter Anton Corbijns film om Ian Curtis kommer nu den definitiva dokumentären om Joy Division. Finns i butik onsdag.

+

BONUS NR 1:

I övergången mellan sjuttiotal och åttiotal hette Sveriges två ledande rockband Ebba Grön och Dag Vag. Banden var så täta att de inte bara turnerade ihop, och spelade varandras låtar, utan till och med satte in en förlovningsannons i DN.

Ingen behöver förklara Ebba Gröns storhet för efterföljande generationer. Men det är svårare med Dag Vag. I dagens ljus framstår de som det konstigaste bandet någonsin som haft den positionen. En samling hippies med hockeyfrillor, hängslen och clownsmink? Ett band som verkade ha lyssnat lika mycket på Fugs som dubreggae? Och döpte sina album till ”Palsternacka” och ”Scenbuddism”?

Och ändå stod vi där längst fram vid scenkanten och tyckte Dag Vag var lika bra som Ebba Grön.

Per ”Stig Vig” Odeltorp, som i år fyller 60 år, gör därför en kulturhistorisk gärning där han på eget skivbolag återutger Dag Vags produktion mellan 1978 och 1983. De fem albumen kan både köpas separat eller samlade i boxen, ”5: 5: 30” (BALL/Bonnier Amigo). Som bonusspår på debutalbumet ingår bandets två första singlar, ”Dimma” och ”Sånt är livet”, som fortfarande är mina favoriter i bandets produktion.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

Av alla konserter jag sett hade Eels på Södra Teatern 2005 det förband som gjort störst intryck. Det var inget förband utan en filmvisning med den dockanimerade ryska förlagan till Drutten & Gena. En underbar och tårframkallande film som, utan förvarning eller förklaring till publiken, visades i sin helhet.

Egensinnige amerikanen Mark Oliver Everett, som gör musik under namnet Eels, är tyvärr fortfarande mer eller mindre okänd i Sverige. Förhoppningsvis kan det bli ändring på detta när hans bok ”Saker och ting barnbarnen borde veta” (Reverb) nu ges ut i Sverige.

På kort tid förlorade Mark Oliver Everett sin far i en hjärtattack, sin mor i cancer och sin syster i självmord. En kusin till honom var dessutom flygvärdinna i ett av planen som kapades 11 september 2001.

Efter att ha sjungit om detta på album som ”Blinking lights and other revelations” (årets album i Dagens Industri 2005) har nu även Mark Oliver Everett som en del av läkelseprocessen skrivit en bok för att ta sig ut ur mörkret. ”Saker och ting barnbarnen borde veta” förtjänar att stå i alla bokhyllor jämte Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”.

Jan Gradvall