Apor och saxofoner och enstöringar
Få svenska författare och konstnärer har vidgat min begreppsvärld lika mycket som Jan Lööf. Recension av boken ”Jan Lööfs serier, volym ett” (Kartago). Från Sydsvenskans kultursida, 29/9 2008.
Jan Lööf
”Jan Lööfs serier, volym ett”
(Kartago Förlag)
Text: Jan Gradvall
Åren för millennieskiftet fanns det ingenting som talade för att serieförlaget Kartago skulle ha en av intressantaste katalogerna vid årets bokmässa.
Under slutet på seklet kämpade dåvarande Tago Förlag och serietidningen Galago i ekonomisk motvind. När IT-trumpeterna tutade och ”the information superhighway” byggdes hade begreppet vuxenserier ungefär samma framtidsutsikter som en igelkott på samma motorväg.
När det nykonstruerade förlaget Kartago tog sina första stapplande steg den ödesdigra hösten 2001 visste man inte var man var på väg. Eller som bokförläggaren Rolf Classon uttryckt det: ”Kartago började som en vindpust i öknen”.
Men sju år senare har Kartago blivit en hel stad i samma öken.
Kartago ger i dag ut ett 30-tal titlar om året. Förlaget har i dag minst lika många unga, skarpa Sverigeskildrare i sitt stal som jättarna Bonniers och Norstedts. Kanske till och med fler.
Förmågor som Martin Kellerman, Nina Hemmingsson och duon Stefan Thungren och Pelle Forshed väljer visserligen att uttrycka sig lika mycket med bild som med ord. Men de arbetar precis som författare.
Att Kartago nu beslutat sig för att använda en del av de pengar man tjänat på tioårsjubilerande ”Rocky” till att återutge ut gamla serier av Jan Lööf, gudfadern till denne seriegeneration, visar att man också tar sitt kulturhistoriska ansvar.
För barn uppväxta på sjuttiotalet är Jan Lööfs seriealbum om figuren Felix kända för att de ofta stod uppskyltade på skolbiblioteken som ett svenskt alternativ till Tintin. Ett tilltag som gjorde en lika misstänksam som när skolans musiklärare förklarade att NJA-gruppen var bättre än ABBA.
Men Felix-böckerna var bra. Konstiga men bra. Efter ha lånat ett Felix-album lånade jag till slut allihop.
När jag nu läser om Felix-serierna inser att jag att de är ännu konstigare än jag minns dem. Att läsa Felix är som att möta Tintin som stigit ned i en mardröm av Robert Crumb.
Genom boken ”Jan Lööfs serier, volym ett” framgår det hur många paralleller det finns mellan Jan Lööf och Robert Crumb.
Kartagos inbundna volym, den första av tre planerade, samlar de tre första svartvita tidiga Felix-albumen samt den mindre kända serien Ville. Boken innehåller även en introduktion som fungerar både som Jan Lööfs cv och en självbiografi i miniatyr.
Jan Lööf, född 1940, beskriver sig själv som en misslyckad jazzmusiker som i dag försörjer sig på att göra barnböcker.
Under en tidig inspirationsresa till USA, där han letade jazzskivor, besökte han även Robert Crumb i San Fransisco. Mötet finns återgivet i boken i en seriestripp tecknad av Robert Crumb. Vad de diskuterar är konst och depressioner.
När man läser och bläddrar i ”Jan Lööfs serier, volym ett” inser man hur förbluffande väl allting hänger ihop i hans konstnärskap.
Felix gjorde sin debut som seriestripp 1967 i den danska dagstidningen Politiken. Jan Lööf skriver i en kommentar att han gjorde serien under stor tidspress. ”Ordentligt försenad tvingades jag att förlägga handlingen till öknen så jag slapp rita bakgrunder”.
Öknar och apor och saxofoner och bilskrotar och enstöringar återkommer i alla verk av Jan Lööf.
”Felix och det stora upproret” innehåller referenser till hans roll som skådespelare i ”Tårtan”. Det var Jan Lööf som spelade Janos, en av de tre bagarna, i denna klassiska TV-serie från 1972.
I samma Felix-serie sås även ett frö till ”Skrot-Nisse och hans vänner”, den briljanta dockanimerade TV-serie som Jan Lööf gjorde för för SVT 1985.
I och med att min son har DVD:n med ”Skrot-Nisse och hans vänner” som en av sina käraste ägodelar har jag den i färskt minne. Och även här det samma sak: öknar och saxofoner och apor och enstöringar.
De senaste 15 åren har Jan Lööf fått sitt kommersiella genombrott genom att göra barnböcker. Böcker som ”Örnis bilar”, ”Pelle hjälper en riddare” och ”ABC-boken” finns på tusentals dagis i Sverige och har blivit perenna bästsäljare.
Även i dessa böcker lyckas Jan Lööf vara både underground och overground på samma gång. Han blir också bara bättre och bättre som tecknare. Bilderna i särskilt ”Örnis bilar”, som han gjort tillsammans med Carl Johan De Geer, och ”ABC-boken” är de mest suggestiva och detaljrika jag sett i en modern barnbok.
Samtidigt är miljöerna och huvudpersonerna i princip de samma som de varit i 40 år.
I barnboken ”Pelles ficklampa” kliver Pelle genom samma skrotupplag som i ”Skrot-Nisse”. I ”Örnis bilar” finns ett uppslag som föreställer Hornsgatanspuckeln i Stockholm där TV-serien ”Tårtan” spelades in. Tittar man nog ser man även i bakgrunden tre bagare mitt i folkvimlet.
Jan Lööf skapar en vaken drömvärld där Sigmund Freud, Robert Crumb och Louis Armstrong blir lika självklara referenser.
I ett kapitel om fantasi i introduktionen till Galago-volymen skriver Jan Lööf: ”Alla dagdrömmer, vilket innebär att man går omkring och hittar på historier. Det går inte att fantisera ihop något nytt. Man är tvungen att använda sig av det som redan finns i hjärnan.”
Vad som finns i hjärnan liknar han sedan för – ett skrotupplag. ”Låt oss säga att jag fick uppdraget att sätta upp en staty på Röda torget i Moskva. Exempelvis ett självporträtt i Arcimboldos stil. Då går jag in på den stora skrotgården som finns i huvudet. Ser mig omkring och väljer ut prylar som jag sätter ihop till en skrotskulptur. Ett slags collage alltså. Ungefär så fungerar fantasin.”
Efter att ha fått kika i Jan Lööfs hjärna börjar man även göra fynd i sin egen. Väldigt få svenska författare och konstnärer har vidgat min begreppsvärld lika mycket som Jan Lööf.
I sjuttiotalsserien Ville, som Jan Lööf tecknade för tidningen Vi, får vi se statsministern Olof Palme åka flygande tefat och Kungen röka cigg i en ubåt. Hur många böcker erbjuder sådana upplevelser?
(slut)