Skivrecensioner, DI Weekend
Metallica
Titel: Death magnetic
Skivbolag: Warner
Betyg: 4
Metallica-dokumentären ”Some kind of monster” är fortfarande den perfekta filmen att visa på företagskonferenser. Oavsett om man har någon relation till Metallicas musik eller inte är det givande att följa Metallica-koncernens inre konflikter. Oklar beslutsordning är förödande för alla organisationer.
Problemet med att ha sett ”Some kind of monster” är dock att det sedan dess är omöjligt att lyssna på Metallica utan att tänka på deras inhyrda psykolog. Låtarna på ”Death magnetic”, med en snittlängd på åtta minuter, påminner mer om diskussioner om hur låtarna skulle kunna vara än det färdiga resultatet.
Alla fyra musikerna får exakt lika mycket utrymme i varje låt. Fast i slutänden hörs ändå alltid mest Lars Ulrich som låter som ett älskat bokstavsbarn som just fått sina första trumpinnar.
Det märkliga och märkvärdiga är att Metallica ändå till slut vänder detta till sin fördel. Trots att låtarna är länge än avtalsförhandlingar låter det ändå aldrig pompöst, utan tvärtom lika kompromisslöst som på gruppens tidiga album. Att Metallica på senare år framför ”Master of puppets” i sin helhet under konserter har uppenbarligen gett resultat.
Och producenten Rick Rubin visar återigen att han, utan att förmodligen göra så mycket annat än att klia sig i skägget, har en osviklig förmåga att få artister att hitta tillbaka till essensen i sitt konstnärskap.
Jan Gradvall
New Kids On The Block
Titel: The Block
Skivbolag: Interscope/Universal
Betyg: 2
New Kids On The Blocks första album på 14 år är pojkbandsgenrens motsvarighet till ”Gudfadern 3”. En återkomst som dröjde så länge att även de mest hängivna fansen till slut började hoppas att den inte skulle bli av.
Det mest intressanta med ”The Block”, som innehåller några inte alls oävna R&B-låtar skrivna av Donnie Wahlberg, är att New Kids On The Block så konsekvent fortsätter att följa den visuella mallen för pojkband.
Fas 1: Gymnastikfasen. Alla i bandet klär sig i hiphopkläder. Fas 2: Den vita fasen. Alla i bandet går i linnen och uppknäppta skjortor på stränder och sjunger ballader. Fas 3: Rat Pack-fasen. Alla i bandet försöker se ut som Frank Sinatra eller åtminstone Joey Bishop.
Och ingen behöver gissa hur New Kids On The Block ser ut på omslaget till den här skivan.
Jan Gradvall
The Streets
Titel: Everything is borrowed
Skivbolag: Atlantic/Warner
Betyg: 3
Ända sedan Keith West gav ut ”Excerpt from A Teenage Opera”, en stor hit i Europa 1967, har rockartister varit besatta av att överföra operans dramaturgi till sin egen musik. ”Tommy” med The Who, ”Arthur” med Kinks och ”Junk” med svenska Brainpool är tre av de mest lyckade exemplen.
Men den som lyckas allra bäst med formatet gatuopera är faktiskt Mike Skinner med sitt hiphopprojekt The Streets. Mike Skinners 15 minuter i rampljuset är förbi, men på fjärde albumet fortsätter han att låta som hiphopens egen Giuseppe Verdi. Och han vågar vara precis lika sentimental. ”On the edge of a cliff” låter som Jay-Z fått huvudrollen i ”Quadrophenia”.
Jan Gradvall
Okkervil River
Titel: The stand ins
Skivbolag: Jagjaguwar/Border
Betyg: 3
Den som inför Way Out West i Göteborg läste kommentartrådar på festivalens hemsida kunde notera att väldigt många av dem som skrev om Broder Daniel också nämnde det amerikanska bandet Okkervil River. Musikaliskt är banden olika men sångaren Will Sheff låter också som en Luke Skywalker i en pandabur, någon som stått och väntat vid en strandkant ända sedan han var åtta eller nio.
Nya albumet ”The stand ins” når inte upp till ”Black sheep boy” från 2005, men har en oförglömlig avslutningslåt med årets bästa titel: ”Bruce Wayne Campbell interviewed on the roof of the Chelsea Hotel, 1979”. En hyllning till Jobriath (1946-1983) som influerade både Morrissey och Antony & The Johnsons.
Jan Gradvall
+
Veckans 3 MP3
Cher, ”Tonight I’ll be staying here with you”
Vad var oddsen på att man skulle hitta en av tidernas bästa Dylan-tolkningar på ett album med Cher från 1969? Finns på nu återutgivna ”3614 Jackson Highway” i lågprisserien Rhino Encore.
Euros Child, ”Autumn leaves”
Som att snubbla över ett outgivet bonusspår från Dexys Midnight Runners kroniskt underskattade andra album ”Too-Rye-Ay”.
Bon Iver, ”Lump sum”
Bara en påminnelse om vad som mer och mer framstår som 2008 års bästa album. Ja, Bon Ivers debut ”For Emma, forever ago” är lika bra som Fleet Foxex och Glasvegas.