Hemma hos Sophie Zelmani
Jag råkade göra den allra första intervjun med Sophie Zelmani, publicerad i Nöjesguiden 1995, månaden innan hennes debutalbum. Det här är den senaste intervjun. För Elle, augusti 2008.
Sohie Zelmani
Text: Jan Gradvall
Äter man silllunch så äter man silllunch. När vi gjort slut på den tredje immiga snapsen ställer Sophie Zelmani fram en flaska punsch.
På bordet står resterna av matjessill, kokt potatis, rädisor, Västerbottenost och två olika sorters bröd som hon bakat själv. Detta kompletteras nu med en gräddtårta med jordgubbar.
Himlen är molnfri. Vid trädgårdens slut breder ängarna ut sig. Som Lou Reed hade uttryckt det: ”It’s such a perfect day.”
Sophie Zelmani bor i ett hus på landet, nio mil utanför Stockholm. Ungefär lika långt befinner hon sig även från den svenska musikbranschen.
Under 13 år har Sophie Zelmani varit en av Sveriges populäraste artister. Hennes sex album har i snitt sålt 100 000 exemplar. Ändå är det nästan ingen som vet något om henne som person.
Sophie Zelmani syns aldrig på premiärer eller i TV-soffor. När hon undantagsvis ger intervjuer gör hon sitt bästa för att inte säga något i dem. I en legendarisk TV-intervju med Tomas Tengby 1996 svarade hon enstavigt på alla frågor.
Följden har blivit att hennes lyssnare vet ungefär lika mycket om Sophie Zelmani som hon själv vet om sin egen katt.
– Det är Pirko, säger Sophie när jag frågar om den bondkatt som kommer smygande genom gräset.
– Hon är gammal. Elva år. Eller tio kanske. Eller tolv. Jag vet inte.
Förklaringen visar sig vara att Pirko ingick i huset när Sophie köpte det för sex år sedan. Hon bor här tillsammans med A, samma initial hon tatuerat på sin ena arm, och deras tre barn. Sophie hade en dotter när de träffades. A hade två barn från ett tidigare förhållande.
Huvudbyggnaden har de byggt själva i gammaldags stil. Det finns även flera mindre hus varav ett är den lilla gäststuga där Anton Corbijn bodde när han var här senast.
Världsfotografen Anton Corbijn jobbar permanent med U2 och Depeche Mode. I fjol debuterande han som filmregissör med Joy Division-filmen ”Control”. Att Anton Corbijn även vid fyra olika tillfällen flugit till Stockholm för att fotografera Sophie Zelmani säger en del om både hennes utstrålning och den status hon har internationellt.
Om Sophie Zelmani hade varit man hade hon jämförts med Leonard Cohen. På album efter album fortsätter hon att skriva bittterljuva sånger om livet och kärleken.
36 år fyllda börjar hon nu även långsamt närma sig den ålder hon alltid uttryckt i sin musik. Redan när Sophie skivdebuterade 23 år gammal med singeln ”Always you” – en låt som senare användes i Julia Roberts-filmen ”Min bäste väns bröllop” – lät hon som en generationskamrat till Bob Dylan, Neil Young och Leonard Cohen.
– Jag har haft jättesvårt att känna mig ung, det har jag verkligen, säger Sophie. Eller att ens lyssna på unga musiker. Vad jag blir tagen av är livserfarenhet. Vad som inspirerar mig är människor, känslor och situationer.
Eller matrecept. På en vägg i köket hänger ett utrivet recept på ”Återföreningspannkakor med vildhallonröra”. Det skulle kunna vara receptet till en Zelmani-sång.
Sophie Zelmanis skivsamling ligger symptomatiskt nog i en vedkorg i ett hörn i köket. Låtskrivande och musik är ett hantverk för henne, ett av de tre hantverk hon ägnar sig åt på dagarna. Det kan bli låtar, men det kan lika gärna bli krukor eller armband.
– Jag börjar på morgonen när barnen gått till skolan, säger Sophie. Det är då, när jag får tid för mig själv, som jag får ro att göra jag saker. Men jag bestämmer inget utan gör bara det jag känner för.
Om hon känner för att göra dreja går hon tvärs över gräsmattan till den lilla keramikverkstad hon har i ett skjul. Hon har en egen ugn där hon bränner leran. På hyllorna står hennes hemgjorda koppar och skålar. I botten på dem står det SZ, hennes signatur.
– Först ville jag inte sälja dem, men nu har jag börjat med det. Lite grann i alla fall. Det finns en bod i byn där jag ställt några saker.
Inne i keramikboden står en inramad guldskiva lutad mot en vägg, den enda av hennes guldskivor som är synlig i huset. När jag frågar om hon får idéer till låtar när hon drejar svarar Sophie som hon brukar göra när hon tycker frågorna är ledande eller långsökta:
– Nej.
Om det inte är en perfekt dag för keramik kan det i stället vara en perfekt dag för läder. I en hörna i huset har Sophie låtit upprätta en liten verkstad där hon sitter vid ett arbetsbord och gör skärp, armband, smycken. Även servettringarna när vi äter lunch är gjort av läder och bär signaturen SZ.
– Jag tycker det är kul bara, säger Sophie som svar på min fråga. Jag beställer läder från en grossist.
Det tredje alternativet Sophie Zelmani har på morgnarna är att plocka fram gitarren och skriva låtar. Hon har lärt sig att hon inte kan tvinga fram låtarna.
– I höstas hyrde jag ett hus i Kalabrien. Det var ett fantastiskt hus med havsutsikt, det sades att Ernest Hemingway hade bott där ett tag. Jag åkte dit helt ensam, enbart för att skriva, men det slutade med att jag inte skrev inte en mening.
Varför inte då?
– Det kom ingenting. Huset låg så avskiljt att jag inte vågade gå ut på kvällarna. Efter ett tag slutade min mobil fungera. Jag pratade inte med enda människa under hela resan. Jag är inte så bra på att resa ensam tror jag. Är du bra på att resa ensam?
Sophie Zelmanis nya album heter ”The ocean and me”. Trots att alla låtarna skrivits här i hennes eget hus på landet, där havet inte är synligt i något väderstreck, är havet ett slags tema för skivan.
– Det handlar om min längtan efter havet, ja. Havet är nästa grej i mitt liv tror jag.
Du menar att du vill flytta till havet?
– Kanske, säger Sophie och går i väg och sätter på kaffe.
Hela dagen går hon omkring i träskor som hon ”köpt för 50 spänn för tio år sen”. Den vita, stickade fiskartröja hon bär på Anton Corbijns bilder inne i skivkonvolutet hänger på en krok bredvid i hallen. Det är hennes favorittröja. Hon har en även blå fiskartröja som hänger bredvid.
Men själva omslaget till ”The ocean and me” pryds inte av någon av Anton Corbijns bilder utan av en oljemålning av ett skepp på ett stormigt hav. Tavlan är målad av hennes morfar.
– Morfar kommer från Jämtland och bor i dag i Strängnäs. Han målar som hobby. Om han varit sjöman? Nej. Han målar mest landskap. Men har han en målning av en båt hängande hemma och när jag skrev låtarna till skivan kom jag att tänka på den. Jag bad honom därför göra en liknande variant till skivomslaget.
Ett återkommande tema i flera texter på nya skivan är uppbrott. I låten ”Wind took my sail” sjunger hon om nödvändigheten av att ibland låta vinden ta tag i seglen – eller i ett förhållande – och se sedan helt enkelt se var man hamnar.
Sophie Zelmanis sånger är alltid vemodiga. Om de har en färg är det blått. Men nya albumet har till och med en ännu djupare blå färg än de tidigare.
Har du någon gång satt dig ner och skrivit en låt när du är glad?
– Nej.
Så det är något annat du uttrycker i låtskrivandet?
– Ja. Det är den andra sidan jag har. När jag är glad, då vill jag ha kul! Då vill jag inte hålla på med den här skiten
(brett leende). Exakt vad jag uttrycker vet jag inte förrän jag skrivit ned det. Men det har att göra med sorg och saknad, att ge uttryck för det i olika former.
– Och allt det där började när pappa dog.
Sophie Zelmani är född och uppvuxen i Skogås utanför Stockholm. Hennes sex år äldre syster var mycket musikintresserad och skrev egna låtar. Men Sophie Zelmani själv hade inte ens några egna skivor. Hon var mer inne på dikter.
På Skogåsskolan och därefter på Huddinge gymnaisum skrev hon små dikter överallt där det fanns utrymme. I skolböcker, på bänklock, skåp, väggar.
När jag gjorde den första intervjun med Sophie Zelmani i tidningen Nöjesguiden 1995, publicerad någon månad innan albumdebuten, berättade hon: ”Jag skriver och ritar överallt. Till och med en gitarr jag lånat blev helt nedkladdad, överallt hade jag skrivit små dikter.”
När hennes pappa drunknade plockade Sophie fram den gitarr hon fått i present av honom några jular tidigare.
– Jag var 14 år då. Man kan nog säga att pappa var alkis, han var påverkad när han drunknade. Om inte det hänt hade jag nog inte börjat med musik och blivit artist. Vad jag upptäckte att jag då behövde uttrycka kunde jag inte uttrycka på något annat sätt än genom musik. Musik var enda sättet att säga det.
Det är intressant att musik kan uttrycka saker man inte kan förklara med ord.
– Ja, verkligen. Det är som de känslorna inte har några ord.
Sophie Zelmanis allra första låt handlade om hennes pappa. Texten blev på engelska, precis som de flesta av de dikter hon skrivit på bänklock och i skolan.
– Jag visste inte hur man gjorde låtar, men jag kollade i min systers pärmar med låtar hon hade skrivit. Det var genom att studera dem som jag lärde mig.
Lyssnar man på Sophie Zelmanis texter genom åren upptäcker man att ”you” lika ofta kan vara henne själv.
– Jag upptäckte tidigt att det var lättare att sjunga om mig själv om jag adresserade texten till någon. Ibland sjunger jag verkligen till någon annan, men lika ofta är det jag själv som är ”you” i texterna.
På förra albumet ”Memory loves you” tog hon det personliga tilltalet så långt att hon i vissa låtar övergick till rent talade partier. På nya ”The ocean and me” ger hon i avslutningsspåret för första gången uttryck till sin fram till nu dolda kärlek för reggae.
– Jag älskar reggae, säger Sophie samtidigt som vi promenerar runt tomten.
Bob Marleys textrad ”When music hits you, you feel no pain” är passande även för Sophie Zelmani.
– Jag inser att det nog aldrig kommer att komma en period då man känner mig nöjd och tillfredsställd med allt, men man kan uppnå det i korta perioder.
Vid uppfarten till Sophie Zelmanis hus står en av hennes två stora amerikanare. Senaste gången vi träffades hade hon med sig biltidningar i handväskan.
– Jag har känslor för bilar. Jag vill liksom ha dem omkring dem.
Förutom bilar gillar hon även spel och dobbel. Framförallt poker.
– Det är lite spännande med spel. Som att gå och hoppas på att kärleksbrev ska komma i brevlådan. Fast det kommer aldrig förstås. Och poker är lugnt och spännande på samma gång.
(slut)