Skivrecensioner, DI Weekend
Glasvegas
Titel: Glasvegas
(Columbia)
Betyg: 5
I mars 2004 kidnappades 15-årige Kriss Donald på den gata i Glasgow där han bodde tillsammans med min sin mamma, lillebror och tre systrar. De fem förövarna körde runt med honom i 30 mil innan de högg honom 13 gånger med kniv, hällde bensin på hans kropp, tände på och lämnade honom att dö.
Historien om Kriss Donald lämnade ett fortfarande oläkt sår i Glasgow, en stad som i decennier varit präglad av gängvåld. Fallet blev inte mindre kontroversiellt av att alla de fem förövarna visade sig vara av pakistan-brittiskt ursprung.
Glasgow-bandet Glasvegas öppnar sitt debutalbum med att sjunga om Kriss Donald i låten ”Flowers and football tops”. Bandet berättar historien utifrån mammans perspektiv, en ovetande mamma som oroligt väntar på sin son. ”I wish you would be home now”.
Det är förkrossande öppning på ett av de mest förkrossande debutalbumen i skotsk pophistoria. Sångaren James Allan sjunger på bredaste Glasgow-accent om socialarbetare (”Geraldine”), knivvåld (”Stabbed”) och om hur våldet föds redan i föräldrarnas uppmaningar om att inte vara en mes på skolgården (”Go square go”).
De fyra helt svartklädda medlemmarna Glasvegas ser ut som Beatles gjorde i Hamburg 1961. Musiken ekar av rockhistoria: från Phil Spector via Clash till Jesus & Mary Chain och Proclaimers. Men vad som bör bandet unikt är deras sätt att sjunga. Alla sånger låter som skulle kunna framförts acapella på en fotbollsläktare.
När albumet släpps på måndag i Storbritannien tippas det gå rakt upp på förstaplats på försäljningslistan.
Jan Gradvall
Verve
Titel: Forth
(Parlophone/EMI)
Betyg: 1
SVT brukade förra i tiden alltid sända ”Last night of the proms” från Royal Albert Hall, en konsert där patriotiskt yra engelsmän med Pimms-röda kinder sjöng ”Rule Britannia” och ”Pomp and circumstance”. Precis i det tillståndet befinner sig fortfarande britpopen. Gruppen Verves comeback är det mest självupptagna och innehållslösa album jag hört sedan Oasis ökända tredje album. Alla spår låter som utdragna intron. Man kan se sångaren Richard Ashcroft framför sig, vaggande likt en boxare, mumlande: ”Vänta bara, vänta bara”. Men efter tio låtar, varav endast en är kortare än fem minuter, väntar vi fortfarande.
Jan Gradvall
Stina Berge
Titel: Stina & kärleken
(BALL/Bonnier Amigo)
Betyg: 4
1979 spelade Marianne Faithfull in sitt mästerverk ”Broken english”, ett album där det gick att höra smärtan och erfarenheten från varje dag hon levt och varje natt hon inte sovit. Svenska Stina Berge, en gång trummis i Pink Champagne, har nu, lagom till sin 50-årsdag, gjort sin motsvarighet till ”Broken english”.
”Stina & kärleken” innehåller tolv spår som visar att rockmusiken kan fungera som ett parallellt universum där man faktiskt får en andra chans. Allt det som tyngt ned en i det vanliga livet förvandlas här plötsligt till tillgångar.
Stina Berge har spelat tamburin med Frälsningarmén, varit på hem för drogavvänjning och gett bort en njure till Stig Vig. Hon beskriver sig själv som en humla i en glasburk som studsat mot väggarna. Men utan de erfarenheterna hade hon inte kunnat göra det här albumet.
Ingenting i svensk musik det här året når upp till balladen ”Pariserhjul”, en hyllningslåt skriven till hennes son, ”ett tusenfrågorsbarn”, som sitter i rullstol. Först sjunger Stina Berg: ”Jag ser människor gå förbi/ Dom tror dom ser en tragedi/ Och här sitter vi och räknar segrar”. Därefter refrängen: ”Jag ska sjunga ett skepp/ Och vi ska segla långt bort/ Dit där en rullstol med pariserhjul väntar dig på stranden”.
Jan Gradvall
Sophie Zelmani
Titel: The ocean and me
(Sony BMG)
Betyg: 4
Precis som med Sophie Zelmanis musik har albumtiteln ”The ocean and me” en djupare och mer personlig innebörd än vad man först anar. Skeppet på skivomslaget är målat av hennes morfar. Det var när hennes pappa drunknade som hon själv började göra musik. Havet är i Sophie Zelmani en symbol för uppbrott.
Precis som vågor kan låtarna också tyckas vara till förväxling lika varandra, Men vrid upp volymen, hör de intrikata arrangemang, drabbas av svänget i den geniala ”Time”, och hör en artist som precis som Leonard Cohen insett att det bästa sättet att hitta vad man söker är inte att flytta borrtornet utan att borra djupare och djupare på samma ställe.
Jan Gradvall
+
Veckans 3Mp3
Detektivbyrån, ”Kärlekens alla färjor”
Det enda som skiljer denna värmländska instrumentaltrio från Mike Post är att det ännu saknas TV-serier till deras fantastiska signaturmelodier.
Hello Saferide, ”Anna”
Annika Norlin är svensk pops just nu bästa textförfattare. Journalisthögskolor skulle kunna använda denna text som exempel på komprimerat berättande.
Radiohead, ”Tell me why”
Svajigt ljud men en väldigt fin liveversion av öppningsspåret från Neil Youngs ”After the goldrush”. Ligger ute på mp3-bloggar. Sök via Hypem.com.
+