Skivrecensioner, DI Weekend
The Week That Was
Titel: The week that was
(Memphis Industries/Cooperative Music/Bonnier Amigo)
Betyg: 4
Producenten Stephen Street har en intressant teori. Det avgörande för en hitlåt är trummorna. Får man dem rätt är mer än halva jobbet gjort.
Trummor kan också användas som lackmusspapper för avgöra vilket årtionde en låt är inspelad. I samma stund man hör trummorna på albumet med nya Sunderland-bandet The Week That Was tänker man – ah, yes – åttiotalet.
Trummorna på typiska åttiotalsproduktioner lät som de var på väg i motsatt riktning mot musiken. Eller, om det var synetiska Linn Drums, som de knuffats ned för en trappa.
Med precis den sortens trummor har The Week That Was gjort ett utmärkt album med komplex men samtidigt distinkt pop som för tankarna till album som Blue Niles ”A walk across the rooftops”, Japans ”Tin drum” och Lindsay Buckinghams bortglömda soloalbum ”Go insane”.
”Veckan som gick” är dessutom ett briljant bandnamn.
Jan Gradvall
Nas
Titel: Unitled
(Sony BMG)
Betyg: 3
Nas
Titel: The nigger tape
(Mixtape)
Betyg: 4
Att läsa Dagens Industri och Wall Street Journal har det senaste halvåret har ibland känts som att läsa Vibe eller en hiphopblogg. För visst låter Freddie Mac och Fannie Mae mer som rappare än bolåneföretag? Samtidigt har priserna på guld och platina stigit till rekordnivåer. Så rapparna, som alltid burit större delen av sin förmögenhet runt halsen, har investerat rätt.
Parallellt med detta fortsätter att det göras utmärkt hiphop, även om man numera sällan hittar den bästa musiken på CD-album. Musiken har flyttat tillbaka till gatan.
New York-rapparen Nas aviserade att hans nya album skulle heta ”Nigger”. Det hade varit en provokation jämförbar med löparna Tommie Smith och John Carlos uppstäckta Black Panther-nävar vid OS 1968. Men Nas gav efter från påtryckningar på skivbolaget och skivan kom ut som kompromissen ”Untitled”.
Men en månad innan ”Untitled” släpptes en mixtape, ”The Nigger tape”, som är mindre slipad, mer vågad och i alla bemärkelser bättre än den officiella skivan. Discjockeyn The Green Lantern (James D’Agostino) sporrar Nas att låta mindre pretentiös än vanligt. Det tidigare Nas-album som åldrats bäst är också ”The lost tapes”, ett album från 2002 med outgivet gatumaterial.
Jan Gradvall
Amy LaVere
Titel: Anchor & anvils
(Rocksnob/Rootsy)
Betyg: 3
I Johnny Cash-filmen ”Walk the line” syntes Amy LaVere i en biroll som Wanda Jackson, tidernas coolaste rock’n’roll-sångerska. Amy LaVere har också beskrivits som en Norah Jones med en stilett i klacken. Att hennes andra album dessutom producerats av Jim Dickinson (Big Star, Replacements, spelar piano på Stones ”Wild horses”) gör att man nästan får orimligt höga förväntningar. Men Sverige-aktuella Amy LaVere levererar med ett knippe taggiga ökenballader – eller kalla det hästjazz – som visserligen inte sprakar upp saloondörrar men slår sig vid bardisken och sedan registrerar allt som händer.
Jan Gradvall
Bobby Charles
Titel. Bobby Charles
(Rhino)
Betyg: 4
Bobby Charles är nästan med i ”The Last Waltz”. Under The Bands avskedskonsert framförde Bobby Charles låten ”Down south in New Orleans”, tillsammans med The Band och Dr John, men hamnade på golvet i klipprummet när Martin Scorsese tvingades välja. Allt som är kvar av Bobby Charles i tidernas bästa konsertfilm är han skymtar förbi i ”I shall be released”.
Kopplingen till The Band blir förståelig när man hör hans bortglömda och nu återutgivna debutalbum från 1972. Det är vit soul doppad i Tabasco-sås, precis lika svängig som när The Band tolkade Marvin Gaye. Att lyssna på Bobby Charles, vars riktiga namn var Robert Charles Guidry, är också att få en lektion i amerikansk musikhistoria.
På femtiotalet spelade han in ”See you later, alligator”, som floppade i hans egen version, men blev en monsterhit med Bill Haley. Bobby Charles skrev även ”Walking to New Orleans” till sin idol Fats Domino.
Jan Gradvall
+
Veckans 3Mp3
Fleet Foxes, ”Drops in the river”
Botemedel nr 1 för den som inte får nog av Fleet Foxes. Leta rätt på EP:n ”Sun giant” från i februari. Där finns ytterligare fem förträffliga låtar som inte är med på albumet. Innehåller även blogghypade ”Mykonos”.
Midlake, ”Young bride”
Botemedel nr 2 för den som inte får nog av Fleet Foxes. Leta rätt på Texas-gruppen Midlakes moderna klassiker ”The trials of Van Occupanther” från 2006. Samma magiska melodier och stämsång.
Ulf Lundell, ”Inte ett ont ord”
Håkan Lahger har med ”Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos” (Norstedts) skrivit den definitiva boken om Lundells skilsmässoalbum. Och man vill genast lyssna på den här låten skriven till Lundells fyraårige son.