Krönika, Dagens Industri
Weekend 22/8
Krönika
Jan Gradvall
På tisdag delas Polarpriset ut på Konserthuset i Stockholm. Men den mest nyskapande och i dagsläget intressantaste personen vid årets prisutdelning kommer inte att vara någon av vinnarna, Pink Floyd och Renée Fleming, utan prisutdelaren Peter Gelb.
Den 55-årige chefen för operahuset Metropolitan flyger in till Stockholm för att läsa prismotiveringen till operasopranen Renée Fleming. Det är synd att han inte i TV även får möjlighet att tala om sin syn på hur man når ut med gammal musik till en ny publik.
När Peter Gelb tillträdde som chef för Metropolitan i mars 2006 var han ett kontroversiellt val. Enligt operapubliken visste den nya chefen ingenting om opera – och han påstod inte heller att han gjorde det.
Däremot hade Peter Gelb stora erfarenheter av hur man marknadsför och sprider klassisk musik. Peter Gelb hade en brokig bakgrund som manager åt pianisten Vladimir Horowitz och som promotor åt Boston Symphony Orchestra. Han ledde även skivbolaget Sony Classical under den period då den klassiska versionen av ”Titantic”-soundtracket blev en storsäljare.
Bland det första Peter Gelb gjorde efter han tillträtt jobbet på Metropolitan var att börja samarbeta med radiokanalen Sirius, en digital radiostation mest känd för att den värvat Howard Stern, den största stjärnan i amerikansk radio.
För amerikanska Sirius-lyssnare finns i dag en kanal som sänder opera dygnet runt. Förutom fyra direktsändningar i veckan har Sirius även tillgång till Metropolitans hela arkiv med inspelningar som sträcker sig ett halvt sekel tillbaka i tiden. En inspelning av Verdis ”Otello” från 1974 med Kiri Te Kanawa kan följas av Mozarts ”Figaros bröllop från 1985 med Frederica von Stade.
”För operaälskare är det som de dött och kommit till himlen”, säger Peter Gelb när jag pratar med honom på telefon. ”Men viktigare är att vi återupprättar en gammal tradition. På trettiotalet var inte opera något som vände sig till en krympande elit. Föreställningar direktsändes i radion. Även hemmafruar nynnade på arior. Vad Sirius-samarbetet handlar om därför att bjuda in en bredare publik än de som redan går på opera.”
Att möjliggöra sändningar av bandade operaföreställningar var en logistisk och facklig mardröm. ”Det var 16 olika fackföreningar som jag var tvungen att förhandla med”, säger Peter Gelb. ”Men det gick till slut. Vad det handlade om var att få alla att förstå grundtanken, att det handlar om operans bästa. Som dealen är gjord får ingen royaltyersättning förrän hela projektet gått med vinst.”
Ett annat sätt för Peter Gelb att sprida opera till en ny publik är att genom HD-teknik direktsända operaföreställningar till en betalande publik i andra lokaler runt om i hela världen, inklusive Sverige. Detta har gjort att man på hemsidan för Folkets hus i Lammhults just nu kan läsa: ”Det börjar bli ont plats till Madame Butterfly. Skynda om du vill få plats.”
”Vi sänder även till andra lokaler i New York”, säger Peter Gelb. ”Många befarade att detta skulle kannabalisera på försäljningen av de riktiga biljetterna på Metropolitan (som kostar mer än fem gånger så mycket.) Men i stället har det blivit precis tvärtom. De digitala sändningarna når en ny publik som aldrig varit på opera tidigare. Och på Metropolitan har vi ökat både beläggningen per föreställning och försäljningen av säsongskort.”
(slut)
+
GRADVALLS VAL
POET
Frank O’Hara. Efter att Don Draper i säsong två av ”Mad men” köper en diktsamling med Frank O’Hara (1926-1966) klev den döde poeten från plats 15 565 på Amazons försäljningslista till plats 161. Och vem kan motstå dikter om viadukter på Park Avenue?
DIKTSAMLING
Fredrik Nyberg, ”Nio, nine, neun, neuf” (Norstedts). 40-årig poet från Göteborg som i sin bok tackar Electrelane, Sonic Youth och Alice Coltrane. Den elektriska laddningen i meningarna är viktigare än innehållet. ”En bil har kört in i sommaren/ Och vänt”.
HYRFILM
”3:10 to Yuma”. Den enda som inte kommer till sin rätt i nya fantastiska Batman-filmen ”The dark knight” är huvudrollsinnehavaren Christian Bale. Se honom i stället i denna förträffliga västernremake när han till och med överträffar Russell Crowe.
+
BONUS NR 1:
Att läsa böcker i digital form? Det har känts som en lika idiotisk framtidsprofetia som att man en dag skulle kunna bära med sig hela sin skivsamling i bröstfickan.”Papper är ju överlägset.”
Men det var innan Amazon släppte sin digitala bokläsare, Kindle. Den första omgången med Kindle – en platt skärm ungefär lika stor som en pocketbok – släpptes i november 2007 och såldes slut på fem och en halv timme.
Först i maj 2008 fanns nytillverkade Kindle att köpa igen. Sedan dess har Kindle, enligt TechCrunch, sålt i 240 000 exemplar, vilket nästan matchar årsförsäljningen för iPod när den släpptes 2001.
Ännu mer signifikativt är att Kindle-användare redan i dag står för 12 procent av Amazons totala försäljning av både fysiska och digitala böcker. Med en Kindle i handen kan man också köpa sin böcker trådlöst. 145 000 nedladdningsbara titlar finns att välja mellan.
Förutom att man kan ta med sig ett halvt bibliotek på semestern kan man även trådlöst prenumerera på tidningar som New York Times. Varje morgon man slår på sin Kindle ligger dagens tidning och väntar i skärmen
Bedömare uppskattar att Amazon inom två år kan tjäna uppemot 750 miljoner dollar om året på Kindle.
Enligt Financial Times innebär Kindles framgångar att Sony ännu en gång förlorat en spurt på upploppet. På marknaden för bärbara mp3-spelare blev Sony besegrat av Apple. På marknaden för bärbara digitala bokläsare lanserade Sony sin variant Reader redan i oktober 2006 och hade därmed ett försprång.
Men med Sonys Reader är, än så länge, en sämre produkt. Med en Reader kan man enbart köpa böcker från Sonys egen digital bokhandel, vars utbud inte är i närheten av Amazons. Man kan heller inte köpa böckerna trådlöst.
Jan Gradvall
+
BONUS NR 2:
Biografer är en bra distributionsform för filmer som ”The dark knight” och ”Mamma mia!” men hopplös för dokumentärer. Av de tusentals dokumentärfilmer som görs varje år är det bara ett par dussin som lyckas klämma sig igenom det nålsöga det innebär att få biografdistribution.
Nystartade amerikanska sajten SnagFilms.com har som ambition att ändra på detta. Dels kan besökare se dokumentärfilmer gratis på sajten. (Bland dem 225 som hittills ligger ute finns storfilmer som ”Super size me” och ”Heavy metal in Baghdad”.)
Dels finns applikationer som gör att alla som vill kan lägga ut visningsfönster till filmer på sina egna bloggar eller sajter. På så sätt skapas ”en miljon virtuella biografer”. Och alla som vill kan sprida viktiga dokumentärer och bli ”filmantroper”.
För de flesta som gjort en dokumentär är knappast pengar drivkraften. Att SnagFilms gör att antalet tittare kan mångdubblats är därför skäl nog.
Men SnagFilms erbjuder även sätt för filmarna att tjäna pengar. De regissörer som lägger ut sina alster på sajten får dela på reklamintäkterna. (Alla filmer visas med reklamavbrott.) SnagFilms länkar även till eventuella DVD-utgåvor mot en provision på 8.5 procent.
Jan Gradvall