Skivrecensioner, DI Weekend
Skivrecensioner
18 november
Text: Jan Gradvall
Thåström
Titel: Skebokvarnsv. 209
(Sonet/Universal)
Betyg: 4
Pressreleasen till skivan förkunnar: ”Thåström ger inga intervjuer”. Men för en gång skull är det här en skiva som ger svaren på alla frågor man skulle vilja ställa. ”Skebokvarnsv. 209” är det rakaste och mest öppenhjärtiga som Joakim Thåström skrivit och framfört. Till ett stillsamt komp med piano i förgrunden är detta elva sånger skrivna på ett sätt som mest påminner om brev. Brev till hans lyssnare men kanske även till honom själv.
Här finns förklaringar till varför Thåström valt att leva så länge i exil (”Köpenhamn är bra om man inte vill vara med”). Här finns vardagsbilder från återkomsten till Sverige (”Massa människor säger hej, jag kan bara namnet på en del”). Här finns minnen som därmed väller upp från uppväxten i förorten Rågsved (”Står trettonvåningshuset kvar, där det stod när jag drog”).
The Haters var ett tidigt namn på Ebba Grön. I låten ”The Haters” redogör Thåström för hur han och Fjodor bildade handet (”Vi jobbade på Scholls fotvårdslager”) och hur de pressade upp sin första singel själva (”Vi fick betala 1 500 spänn, vi fick 500 ex”). Vartenda ett av de exemplaren förändrade liv. Jag tror inte jag hade vågat börja skriva – och därmed hade vågat riskera att misslyckas – om det inte vore för det självförtroende jag fick av att se och höra Ebba Grön.
Det har krävts en lång men nödvändig omväg för att Thåström till slut ska ha kunnat göra den här skivan. Han framstår mer och mer som den ende, kanske den sista, svenske musikern som aldrig kompromissat. Han framstår mer och mer som den största artist vi har.
Jan Gradvall
Madonna
Titel: Confessions On A Dance Floor
(Warner)
Betyg: 4
Ett vanligt missförstånd med disco är att det är utpräglat glad och bekymmersfri musik. Det är det inte. De bästa discolåtarna präglas tvärtom av vemod och melankoli, en vetskap om att festen aldrig varar för evigt. Madonna vet detta. Hennes bästa låtar – ”Holiday”, ”Into The Groove”, ”Papa Don’t Preach”, ”Like A Prayer” – har varit anmärkningsvärt uppriktiga bekännelser från dansgolvet.
”Confessions On A Dance Floor” är därmed den perfekta titeln på ett Madonna-album. Precis som U2, Depeche Mode och dussintals andra artister går hon här framåt genom att gå tillbaka till sina egna rötter. Nya albumet är en discokula, en roterande glittrig spegel, där Madonna tänker tillbaka på de nattklubbsnätter i New York som formade henne som artist.
Det är ett modigt och totalt överraskande grepp från en 46-åring som skulle kunna nöja sig med dyra ballader. Låtarna är till och med otidsenligt mixade in i varandra på ett sätt som för tankarna till Pet Shop Boys mästerverk ”Introspective”.
Jan Gradvall
The Embassy
Titel: Tacking
(Service)
Betyg: 4
Den bästa popmusiken definierar alltid en motståndare. Betydande band från The Who och The Kinks och fram till Buzzcocks och Orange Juice har varit ute efter en nyordning: att ersätta något gammalt med något nytt.
För Göteborgs-duon The Embassy är fienden det konturlösa 2000-talet där alla artister och musikgenrer älskar varandra och ingen längre står för någonting. Det är därför The Embassy gått så långt i sin popestetik att de nu ser som nyduschade KTH-studenter. Det är därför duon döper sitt andra album, ”Tacking”, efter en seglingsterm. Att säga att man tycker om segling tillhör de få saker som fortfarande är tabu i rockvärlden.
Detta hade varit mindre intressant om inte The Embassy också gjort strålande popmusik. Låtarna på nya albumet ”Tacking” – utgivet på Sveriges bästa skivbolag, Service – är en ohelig allians mellan tjocka lager av akustiska gitarrer och intrikata discoarrangemang. Det låter helt olikt all annan musik i dag men för tankarna till The Style Council, Aztec Camera och faktiskt Madonna. Briljanta ”It Pays To Belong” är närmast en cover på Madonnas ”Holiday”. Det är november ute men det låter som den sommar som aldrig var.
Jan Gradvall
Fredriksson, Kullhammar & Zetterberg
Titel: Gyldene Tider Vol 1-3
(Moserobie)
Betyg: 4
Jonas Kullhammar borde få ett kulturpris eller nyckeln till Stockholms stadshus. Förutom att vara Sveriges hungrigaste jazzsaxofonist driver Kullhammar etiketten Moserobie som sedan fem år tillbaka vräker ur sig nyinspelad och elegent förpackad jazz. All eventuell vinst i bolaget går oavkortat till nya produktioner.
Senaste utgåvorna kan vara Moserobies bästa hittills. Tillsammans med Daniel Fredriksson, trummor, och Torbjörn Zetterberg, kontrabas bokade Jonas Kullhammar, saxofon, in sig två kvällar på trånga Glenn Miller Café i Stockholm. De spelade favoritlåtar av bland John Coltrane och Sonny Rollins tills fingrarna blödde.
Utifrån det material har nu trion valt att ut att ge ut tre olika album, ”Gyldene Tider, Vol 1, 2 & 3”, med finniga tonårsbilder av sig själva på omslagen. Enbart konvoluten i sig, vilka borde Guldäggnomineras, motiverar inköp. Musiken förmedlar en spelglädje man sällan hör i jazz eller annan musik överhuvudtaget.
Jan Gradvall
Elvis Presley
Titel: Christmas Peace
(RCA/Sony BMG)
Betyg: 3
Hur skapar man den perfekta julskivan? Ett exempel är fenomenet Il Divo, vars till väg framgång skildras i krönikan intill. Ett annat sätt är att analysera fram vad som är julhelgens tre mest bästsäljande ingredienser – fred, julfrid och Elvis – och sedan kombinera dem på samma skiva. ”Christmas Peace” visar varför Elvis fortsätter att vara den mest inkomstbringande av alla döda artister. När antalet julsånger av Elvis inte räcker till för att fylla ut en dubbel-CD adderar man ordet fred och kan fylla ut med hans (utmärkta) gospelinspelningar. Och, voila, skivbolaget kan presentera ännu ett ”nytt” album med Elvis.
Jan Gradvall