Per Ögren, 1958-2008

För 13 år sedan fick jag ge ut en bok med utvalda tidningsartiklar, ”Artiklar intervjuer essäer 1981-1995”. Jag och förlaget och Koala Press hade bara ett namn på listan över den vi ville skulle skriva förord: Per Ögren. Från Expressens kultursida, 1/7 2008.

Per Ögren

Text: Jan Gradvall

En av anledningarna till att det inte går att ta Stora Journalistpriset på allvar är listan över de som fått det.

Varje höst som kostymerna flockas vid utdelningen på Operaterrassen, de utvalda av de utvalda, vet man att den svenska journalistikens epicentrum – platsen där det händer just nu – alltid är någon annanstans.

De två namn som lyser som tydligast med sin frånvaro på listan över pristagare är Ajje Ljungberg och Michael Marlow, grundarna av Nöjesguiden.

Om du gör en lista över alla de namn i dagens medievärld som skolats på Nöjesguiden får du ett kopplingsschema mer komplext än det som skymtar fram när du byter sim-kort på din mobil.

Tidningen Nöjesguiden, kanske särskilt under perioden början av åttiotalet till mitten av nittiotalet, förändrade svensk journalistik.

Men av juryn för Stora Journalistpriset avfärdades den som en ”gratistidning”.

Lika tongivande under samma period, och lika förbisedd av juryn för Stora Journalistpriset, var redaktionen för ”Kulturnytt” i P1.

Och om det går att välja ut en enda nyckelfigur från den gyllene eran för ”Kulturnytt” var det Per Ögren, född 1958, som förra veckan gick bort i cancer.

Per Ögren tillträdde som chef för ”Kulturnytt” 1989. I övergången mellan åttiotal och nittiotal lade han grunden för den moderna form av kulturjournalistik som i dag är självklar på alla svenska kultursidor men då endast kunde urskiljas på andra sidan Nordsjön.

Per Ögren dyrkade engelska tidningen The Modern Review (1991-1995). Under hans tid på radion utvecklades ”Kulturnytt” i P1 till en svensk motsvarighet.

Medan dagstidningar och TV fortsatte att slumra i sin 100-åriga törnrosasömn, där ogenomträngliga häckar vuxit upp mellan olika bevakningsområden, stod radions ”Kulturnytt” för en friare och mer intuitiv bevakning.

Lågbudgettidningen The Modern Review, som trycktes på dagstidningspapper och var svår att hitta i tidningskiosker, hade devisen ”low-culture for high brows”. Ambitionen var att skriva lika skarpt, analytiskt och underhållande om Roland Barthes som Bart Simpson.

När tidningen gick i graven, efter ett bråk mellan grundarna Julie Burchill och Toby Young, värvades samtliga skribenter av engelska dagstidningar. Sunday Times baserade hela sin Culture-bilaga på The Modern Review.

Det enklaste sättet att förklara vad The Modern Review gjorde i England och vad Per Ögren gjorde i Sverige vore att säga att de gav populärkulturen plats på kultursidorna.

Men det handlade inte om det. Det har aldrig handlat om en fusion mellan högt och lågt, fint och fult, smart och dumt.

I dag är problemet snarare det motsatta. Kultursidorna anno 2008 borde kanske skriva lite mindre om nya HBO-serier och lite mer om det nya klassamhället.

Vad det handlar om är i stället en öppen syn på kultur, en syn på kultur som något ständigt föränderligt. Ingen vet i dag vad som är den mest intressanta och viktigaste kulturyttringen i morgon.

Under Per Ögrens ledning speglade ”Kulturnytt” det föränderliga kulturlandskapet bättre än någon annan. När programmet var som allra mest oförutsägbart var det som att lyssna på en samling bildade personer som gjorde inslag om vad de pratat om på fikarasten.

Per Ögren ledde reportrar som Eva Beckman, Gunnar Bolin, Stephen Farran-Lee och flera andra. Alla var i ungefär samma ålder, någonstans runt 30.

Exakt hur sådana ”dream team”-konstellationer uppstår går inte att förutbestämma, men det går förmodligen att räkna ut det genom någon ännu ej uppfunnen matematisk formel.

Vi kan kalla den kulturkoefficienten.

Ett antal personer, som befinner sig i samma fas i livet, råkar samtidigt hamna på samma redaktion och tycker arbetet är så viktigt och så roligt att de inte kan låta bli att leva med det.

Ingen vet exakt när en sådan gyllene period börjar och när den slutar. Men de sällsynta de gånger det inträffar är det exakt där man som kulturkonsument vill hänga.

För 13 år sedan fick jag ge ut en bok med utvalda tidningsartiklar, ”Artiklar intervjuer essäer 1981-1995”. Jag och förlaget och Koala Press hade bara ett namn på listan över den vi ville skulle skriva förord: Per Ögren.

Jag kan fortfarande känna glädjen när han tackade ja. Jag kände inte Per Ögren privat, men varje gång jag sedan dess skrivit klart en text har jag tänkt på honom som läsare.

Jan Gradvall