Krönika, Dagens Industri
Weekend 13 juni
Krönika
Jan Gradvall
Att tala med stora bokstäver. Alla känner till det uttrycket. Frågan är dock exakt vilken sorts stora eller små bokstäver vi använder när vi talar och tänker.
Är det sans serif eller antikva? Och vilket typsnitt är det i så fall? Tänker du i Garamond eller Helvetica?
Denna krönika är typograferad i Fenway Roman, en något modifierad variant framtagen speciellt för DI Weekend. Följaktligen är det också exakt det typsnittet jag ser framför mig när jag precis nu tänker fram texten i huvudet. Jag skulle aldrig kunna skriva och tänka i ett typsnitt som jag upplevde som fel för sammanhanget.
Jag trodde jag var ensam om att välja typsnitt till mina tankar, men i nya numret av brittiska boktidningen Granta har författaren Douglas Coupland skrivit en text på precis det temat.
Douglas Couplands text har rubriken ”Visual thinkers” och utgår från den briljanta dokumentären ”Helvetica”, en dokumentär om det 50 år gamla schweiziska typsnittet som hade premiär i fjol och nu finns att köpa som engelsk DVD.
Douglas Coupland såg filmen på en förhandsvisning i Vancouver förra sommaren. Han skriver att han inte upplevt så mycket energi i ett auditorium sedan han 1993 var på plats i Sony Studios i New York för att se Nirvana banda ”MTV Unplugged”.
För den som tänker visuellt är ord aldrig bara ord. Hur bokstäverna ser ut är inte avskiljt själva innehållet utan en integrerad del av innehållet.
Som exempel nämner han konstnären Jenny Holzer som i slutet av 1970-talet började använda text som konst. När Douglas Coupland såg Jenny Holzers typograferade truismer första gången, exempel ”Abuse of power comes as no suprise” uppförstorat och projicerat på en vägg, poppade hans hjärnceller som popcorn.
Om man tänker visuellt eller inte är enligt Douglas Coupland lika förhandsbestämt som att vara högerhänt eller vänsterhänt. Han uppskattar att ungefär en av fem ser text framför sig på det sättet.
Att den siffran även motsvarar fördelningen mellan antalet Mac-användare och PC-användare i världen är enligt Douglas Coupland ingen tillfällighet. När han efter visningen av ”Helvetica”-dokumentären frågade hur många som använde Mac räckte nästan alla upp handen.
Den stora behållningen med ”Helvetica”-dokumentären är annars att den förmedlar den passion som finns i den grafiska världen. Att höra besatta gamla män i Lars Norén-kläder tala om typografi som världens räddning är verkligen lika röranden som att höra Kurt Cobain sjunga ”The man who sold the world” i ”MTV Unplugged”.
Jag själv har noll universtitetspoäng, men jag har fortfarande huvudet fullt av intryck från den kurs i typografi jag en gång gick hos Carl Fredrik Hultenheim, legend inom svensk typografi.
Jag lekte även med typsnitt som liten. Min pappa jobbade hela sitt yrkesliv i den grafiska branschen. När andra barn lekte i solen stod jag i ett mörkrum på ett sätteri och vevade fram och exponerade rubriker i Garamond, mitt dåvarande favoritypsnitt.
Utan att jag tänkt på det tidigare har nog mitt intresse för typografi även påverkat både hur jag skriver och vad jag skriver om. Douglas Coupland beskriver visuell kultur som ”en väldigt fri och tillåtande plats”. En plats där högkultur och popkultur kan existera sida vid sida. ”Så länge som det är en del av din värld är alla källor tillåtna.”
(slut)
+
GRADVALLS VAL
HYRFILM
”Dixie Chicks: Shut up and sing”. En av 2000-talets bästa dokumentärer. Ett filmteam fanns på plats när Natalie Maines gjorde sitt förödande uttalande om George W. Bush. I butikerna på onsdag.
FOTBOLL
När Holland nu seglat upp som favorit i EM finns det ännu större anledningen att läsa den holländsk-engelske skribenten Simon Kuper. Missa inte hans kolumner i Financial Times. Finns på FT.com.
ARTIKEL
”How the web was won”, Vanityfair.com. Känn på den här fikarumsrepliken: ”Vad vi i dag kallar Internet startade för 50 år sedan som det amerikanska försvarets reaktion på Sovjets uppskjutning av Sputnik.”
+
BONUS NR 1:
Musikbloggar har på kort tid blivit ett lika självklart sätt att upptäcka ny musik som radion alltid har varit. När tidningen i Rolling Stone har ”Best of Rock” som tema är det därför självklart att tidningen även de listar de bästa musikbloggarna.
Följande rekommenderas särskilt:
Nahright.com
Bästa nyhetskällan för soul och hiphop. Till och med Kanye West följer den regelbundeet.
Aguariumdrunkard.com
Döpt efter en Wilco-låt. Allt från udda YouTube-länkar (jag hade glömt att Pops Staples är med i David Byrnes film ”True stories”) till outgivet livematerial med till exempel Buffalo Springfield.
Gorillavsbear.blogspot.com
Om du vill veta vad som är mest omtalat JUST NU i musikvärlden. Efter en halvtimme här är man uppdaterad.
Keep the coffee coming
60-årig amerikansk kvinna skriver om sitt liv och ljudlägger med guldkorn från sin skivsamling. Mycket country och folkmusik. Perfekt morgonmusik till kaffet.
Jan Gradvall