Krönika, Dagens Industri

Weekend 16 maj

Krönika

Jan Gradvall

Tio år efter premiären känns filmen ”Truman Show” i dag mer relevant än någonsin.

Huvudpersonen Truman Burbank, som spelas av Jim Carrey, tror att han lever ett normalt liv. Vad han inte vet är att hela hans verklighet bara är en konstruktion. Allt runt omkring honom är bara kulisser i en obegripligt stor TV-studio.

När ”Truman Show” hade premiär 1998 sågs detta som en satir över då aktuella dokusåpor som ”Big brother”. Men när man nu ser om filmen för ”Truman Show” snarare tankarna till den illusion av verklighet vi själva skapar genom vår egen oavbrutna mediekonsumtionen.

I augusti 1992 skrev jag en uppmärksammad artikel i Nöjesguiden med rubriken ”Informationsstress”. Många kände igen i sig i beskrivningen av att försöka hänga med i tidens allt högre tempo.

Men att läsa om samma artikel i dag känns verkligen som att läsa en gammal text från förra seklet. En rapport från ett idylliskt Sverige där folk gick omkring med tussilago bakom öronen och visslade på ”Idas sommarvisa”.

För att beskriva hur stressad man kunde bli av 1900-talets medieutbud målade jag i Nöjesguiden upp en situation där man satt med ”en fjärrkontroll i handen och kanske en dagstidning framför sig”. Ja, om det ville sig riktigt illa kunde det i samma ögonblick även komma ett fax.

Att försöka göra två eller tre saker på en gång var ungefär det mest stressande man på den tiden kunde tänka sig. Fyra år senare kom Internet.

Om jag i dag skulle försöka skriva en liknande artikel vore informationsbedövning en bättre rubrik och en intressantare vinkel än informationsstress.

Genom dagens medieutbud har vi gått från att bli stressade av information till att bli beroende av den. Hjärnforskare har visat ju fler bilder en försöksperson får se, desto fler bilder vill samma hjärna därefter ha för att återigen bli tillfredsställd

Samma sak är det med vår informationshunger. I stället för att läsa en eller två artiklar om Lars Noréns dagbok läser vi i dag 25, utan att för den skulle bli varken nöjda eller särskilt mycket klokare. Och när man uppnått 25 höjer man dosen till 50. Hjärnan måste få sin fix.

Till slut har vi själva konstruerat en ny verklighet som existerar parallellt med den riktiga eller gamla. En illusorisk värld där mediebevakningen om Lars Noréns dagbok framstår som något viktigare att ”inte missa” och ”hänga med i” än att faktiskt ta del själva dagboken.

Och på så vis vi har skapat vår egen ”The Truman Show”.

Dagens Nyheters skribent Ola Larsmo har i ett helt annat sammanhang använt uttrycket att ”drabbas av klaustrofobi i sin samtid”.

Det är precis så det känns när man likt Jim Carrey i filmen vid dagens slut plötsligt inser att allt är en enda stor konstruktion där man själv är instängd. Det är precis så det känns när man även efter dagens 50:e klick på webbläsaren fortfarande känner sig lika tom och otillfredsställd. Klaustrofobisk i samtiden.

Lösningen är kanske att göra just som Jim Carrey i ”Truman show”. Till slut lyckas han i slutet av den ocean han seglat över hitta luckan i himlen. Han klättrar upp på stegen och kliver ute i en verklighet som är ny för honom.

En verklighet som inte styrs av media.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

DVD
”Mia & Klara”. Duons första redan klassiska TV-säsong finns äntligen på DVD. Om det finns en stafettpinne i svensk humor är det Mia & Klara som tagit över den.

BIO
”Maggie vaknar på balkongen”. Svensk dokumentär som träffar mitt i solar plexus på samtiden. Vår tids motsvarighet till ”Ett anständigt liv”.

ROCKVIDEO
Justice, ”Stress”. En fransk ”A clockwork orange”. Sex minuters misshandel och skadegörelse får sin kulmen när gänget från Paris förorter på slutet även ger sig på kameramannen.

+

BONUS:

Storfilmer från Hollywood har i dag en marknadsföringsbudget i storleksordningen 70-100 miljoner dollar. Den fjärde filmen om ”Indiana Jones”, som visas i Cannes på söndag och har världspremiär på onsdag, har enligt Los Angeles Times en marknadsföringsbudget på 150 miljoner – det är en av förklaringarna till varför ingen kommer att kunna undgå Indiana Jones den närmaste månaden.

En annan är att Indian Jones är en av få actionhjältar vi faktiskt bryr oss om så mycket att vi faktiskt ser fram emot att se den i en högljudd miljö där det klibbar utspilld Coca-Cola på golvet. Kan någon rädda biograferna är det Indiana Jones.

När ”Indiana Jones och kristalldödskallens rike” nu får premiär har det gått 19 år sedan den tredje filmen. Kongenialt nog har även handlingen flyttats precis fram lika långt i tiden. Året är inte längre 1938 utan 1957. Filmens bad guys är inte längre nazister utan det kalla krigets sovjetiska vetenskapsmän.

George Lucas, som hittat på figuren Indiana Jones, hade ett filmmanus till en fjärde film klarat redan 1989. Idén var då att låta filmen få drag av femtiotalets science fiction-filmer som ”Forbidden planet”. Men Harrison Ford vägrade att medverka i en film där han skulle slåss mot utomjordingar. Steven Spielberg, som regisserat filmerna, svarade mer diplomatiskt: ”I don’t know, I don’t know, I don’t know”.

Sekretessen runt Indiana Jones comeback illustreras bäst av en historia av John Hurt, den ende skådespelare som krävde att få se manus innan han tackade ja. ”Well, även om Gud gör filmen måste jag veta något om den.” En kurir flögs därför från Los Angeles till John Hurts bostad i London med ett utprintat manus. Att maila det var otänkbart. Efter att John Hurt fått läsa i fem timmar tog sedan kuriren tillbaka de 100 sidorna och flög tillbaka till Lucas och Spielberg.

Och de har råd med kurirer. De tre första Indiana Jones-filmerna har totalt spelat in 1 191 419 531 dollar.
Jan Gradvall