Skivrecensioner, DI Weekend
Amanda Jenssen
Titel: Killing my darlings
(Sony BMG)
Betyg: 5
Lou Reed har myntat uttrycket ”growing up in public”. Amanda Jenssen, 19, fick genom sin medverkan ”Idol” konkret uppleva vad det innebär.
Samtidigt är det också kanske just den upplevelsen som gett henne den hårdare hud som den här skivan präglas av. Att lyssna på ”Killing my darlings” känns som att höra någon som tillskansat sig fem decenniers livserfarenhet på fem månader.
Den allra första låt Amanda framförde i ”Idol”-uttagningen var Elvis Presleys ”That’s all right mama”, hans genombrottslåt från 1954. Men på sitt debutalbum har Amanda hunnit ända fram till Elvis Presley som han lät på återkomst till Memphis 15 år senare då han sjöng soulhymner som ”In the ghetto” och ”Only the strong survive”.
Det är som om Amanda Jenssen började med att göra ”The Sun Sessions” med sedan av bara farten i stället gjorde sin motsvarighet till ”From Elvis In Memphis”.
Även låtarna på ”Killing my darlings”, som till 75 procent är skrivna av henne själv, präglas av samma spänning mellan en debutants uttrycksiver och en erfaren artists medvetenhet om sin talang och särart.
Här finns ingenting av den ängsliga blick över axeln, ”undrar vad kollegorna gör”, som präglar så många andra moderna popskivor. I stället hör man en vision så tydlig att man får gå tillbaka till Jakob Hellmans debut för att hitta något liknande i svensk musik.
Jan Gradvall
Elvis Costello
Titel: Momofuko
(Lost Highway/Universal)
Betyg: 4
Det är inte så många som vet att Madonna började sin karriär som trummis. Eller att hon lärde sig trumma genom att spela med till låtarnas på Elvis Costellos album ”This year’s model”.
Men någonstans finns det också en logik i det. Det finns ett närmast boxarliknande punch i The Attractions-trummisen Pete Thomas sätt att förmedla rytmen i låtar som ”Pump it up” som inte är helt olik den musik Madonna senare gjorde själv. Om de trummorna kunde tala skulle de låta som Robert DeNiro framför spegeln i ”Taxi driver”: ”You talkin’ to me? You talkin’ to me?”.
Även ”Momofuko” präglas av samma distinkta popmusik och trumspel med attityd. På flera låtar hörs inte en trummis utan två: vid ena trumsetet sitter Pete Thomas, vi det andra sitter hans dotter, Tennessee Thomas. När de spelar tillsammans låter det verkligen som om popmusik är något som skapas i stunden.
Även hela albumet är gjort i den andan. Titeln kommer från taiwanesen Momofuko Ando som uppfunnit ”Cup noodle” och hela konceptet med snabbnudlar. Elvis Costello har plockat med sig ett dussin färska låtar han testat under sin nyligen avslutade turné som förartist till Bob Dylan. Därefter har han spelat in dem snabbt, enkelt, spontant, på ett sätt som gör att det bokstavligen ryker om detta vinylalbum.
Jan Gradvall
Martha Wainwright
Titel: I know you’re married but I’ve got feelings too
(V2/Universal)
Betyg: 3
Som förälder är det lätt att fixera vid att ens barn under uppväxten i alla lägen ska vara så ”normalt” som möjligt. Samtidigt är hela musikvärlden full av exempel på att det nästan alltid är de mest ”onormala” som gör den bästa musiken.
Lyssna bara på barnen Wainwright, Rufus och Martha. De växte upp till tonerna av faderns Loudon Wainwright III:s låtar ”Rufus is a tit man” och ”Pretty little Martha”. Resultatet av föräldrarnas skilsmässa finns dokumenterad i ”Five years old”, en låt som den frånvarande Loudon skrev till Martha när hon fyllde fem . På sitt första soloalbum från 2005 sjöng Martha sedan ”Bloody mother fucking asshole”, en låt som hon tillägnade sin far.
På uppföljaren, med den typiska familjen Wainwright-titeln ”I know you’re married but I’ve got feelings too”, fortsätter Martha Wainwright att tonsätta sitt eget livs besvikelser och triumfer. Hon får hjälp av Donald Fagen, Pete Townshend och Garth Hudson, men alla håller sig i bakgrunden som gästmusiker.
Höjdpunkterna har hon gömt sist på skivan. Först en version av Pink Floyds ”See Emily play”. Därefter den förstummande balladen ”I wish I were” där hon sjunger som hon vore dotter till Patti Smith snarare än Kate McGarrigle.
Jan Gradvall
+
Veckans 3MP3
Bruce Springsteen, ”I’m on fire (Cousin Cole’s bad desire mix)”
En av mina absoluta favoritlåtar med Springsteen lyfter ännu högre i en elektronisk sommarmix. Stiger som en luftballong mot natthimlen. Finns att höra på till exempel Hypem.com.
Dr John, ”My buddy”
Själva definitionen av en klassiker. En låt från 1922 som spelas in av Bing Crosby, Frank Sinatra, Bob Wills. Men den här versionen från ”In a sentimental mood” från 1989 är den bästa jag hört.
The Last Days of Disco, ”My heart (my city)”
Man nyper sig i armen och försöker förstå att det här är svenskt. Eller till och med norrländskt. Hela albumet ”The last dance LP” kan jämföras med det allra bästa av Kanye West